Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 8 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I Pl I I M Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlglnalbldrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — | L/ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
att två goda egenskaper kunna stå i strid
med hvar andra. Blygsamheten skulle vara
oförenlig med egenskapen att energiskt verka
för idéen om det rätta. Denna senare
egenskap är god hos mannen, och måste då
äfven vara god hos qvinnan, ty vi hafva
samma fullkomlighetsideal för både mau och
qvinna, och inom detta ideal kunna
egenskaperna ej stå i strid med hvar andra. Den
lag för blygsamhet, som man ålagt qvinnan,
torde sålunda vara ogiltig. I gamla
testamentet lära vi ock, att Gud skapade man
och qvinna till jemlikar att gemensamt
besitta jorden och råda öfver den. Men har
den sanningen någon gång blifvit bortglömd
eller undanskjuten, att qvinnan är mannens
medegare till allt?
Qvinnan är menniska i samma omfattande
bemärkelse som mannen. Hon står i samma
förhållande sora han till skaparen och till
skapelsen, sålunda bör mannen i intet
afseende ställa sig som medlare mellan henne
och hennes Gud. När hon fått kallelsen att
blifva hans tjenare, har hon ingen högre plikt
än att blifva det.
Äfven från ett annat område kan man
hemta skäl for qvinnans befogenhet att
såsom prest lära och förmana. Moralisk
öfverlägsenhet kan ju berättiga dertill.
Statistiken visar oss, att 95 procent af förbrytare,
drinkare och till sedlighetsbrott skyldiga äro
män. Med detta för ögonen vore det föga
rättvist att säga qvinnorna såsom slägte stå
för lågt for att tolka de högsta sanningar.
Några kristna församlingar gifvas emellertid
redan nu, der qvinnan får intaga sin plats
jemsides med mannen, med samma rättighet som
han att bekläda andliga embeten. För 25
år sedan prestvigdes inom
universalistförsamlingen i Förenta staterna Olympia Brown,
den första qvinliga prest i kristenheten. Hon
förbiet ej länge ensam. Andra församlingar
följde exemplet. Unitariankyrkan, baptist- och
metodistförsamlingarna tillsatte qvinliga
prester, och deras antal är nu, alla samfund
inberäknade, 1G5.
Detta steg till erkännande af qvinnans
värde är en frukt af demokratiens idé, sora
bringar en ny aera åt menskligheten, i det
den visar, att alla äro bröder med samma
inedfödda rättigheter och friheter att lefva,
tänka och sträfva efter att blifva lyckliga.
De samfund i Amerika, som hafva insett det
rättvisa i qvinnans fordran att få följa sin
kallelse, äfven då det gäller att förkunna
Guds ord från predikstolen, hafva snart fått
erfara, att hennes tjenst såsom prest haft
välsignelserika följder. Deras qvinliga prester
äro utmärkta i sitt kall; en del af dem är
stora vältalare, alla äro de trogna
själasörjare, i hög grad sjelfuppoffrande. För de
döende på sjukbädden äro de efterlängtade
tröstare och hjelpare. De äro församlingens
förtrogna i både andlig och verldslig nöd och
tålmodiga vänner åt de fattiga.
Kanske någon nu säger: jag vill medgifva,
att qvinnan duger till prest, men då våra
förhållanden ej tillåta henne att vara det och
allmänna opinionen talar mot en reform i
detta afseende, hvarför skall hon då
efter-sträfva denna verksamhet? Vi svara med
tillförsigt: derför att samhället behöfver
hennes tjenst just såsom prest. I striden för
det goda behöfvas alla krafter, som vilja
ställa sig i ledet. Vi hafva ej råd att
bortvisa någon för sedvänjas och fördoms skull.
Hvarje förmåga i det godas tjenst har en
vigtig mission. Qvinnan må intaga den post,
dit hennes begåfning hänvisar henne, och der
hon vet sig kunna uträtta något godt.
Moral och sedlighet föraktas och tyckas nästan
försvinna i de stora folkcentra. Kunna då
de röster blifva för många, som höjas mot
det. onda?
F. S.
F r i p 1 a t s.
j/yer vädrades i alla skolans klasser,
Ty frukostiofvels sköna stund det var,
Ocli der var bruk att under denna timme
Man samlades i salen en ocli hvar.
Der dansade en del, och andra lekte,
Ocli disciplin en timme vandrat bort,
Nu fick en hvar ge lopp ål lefnadsgladt en,
För mer än en var denna timme kort.
En liten stackare så blek och mager
Stod i en vrå med bröd. och bok i hand,
Hon hade icke lid ta’ del. i leken,
Med lexan lion i dag ej gått i land.
EU par utaf de andra barnen märkte,
All Elsa läste nu med halfhög röst,
De skrattade förslutet ål livar andra
Ocli hade för kamraten ingen tröst.
Men tvänne flickor i en vrå sig stälde,
En tog till ord i dämpad lon så här-,
»Jo, ser du, lion får lof att vara flitig,
Ty hennes mar betalar intet här.»
»Vi andra kunna göra, livad vi vilja,
Men Elsa har en friplais, ska’ du tro,
Och derför är lion alltid tvungen lyda,
Hon måste lära sig på nåd bero.»
Och Elsa hörde, hvad de stora sade,
Hon kände slygnet i sin barnasjäl,
Men hon beslöt i dag och liöll det ärligt,
Alt hon sin friplais skulle fylla väl.
Gerd.
Vid aftonlampan.
|||jij|jet är om den tid på året, då mörkret
faller tidigt på om eftermiddagarne, och
då litet hvar föredrager att slå sig i ro i
det väl ombonade hemmet. När
rullgardinerna äro fälda, när måhända regnet piskar
rutorna der ute, men der inne är varmt och
ljust, då känner man den stora välsignelsen
af ett stiila familjelif. Dagen med sin
sträfvan, sina många bestyr och kanske
bekymmer skingrar familjens medlemmar åt skilda
håll. Mannen har hufvudet fullt för att
kunna skaffa upphälle åt sig och de sina,
hustrun vårdar och vidmakthåller hemmet,
och barnen sträfva i skolan att inhemta
kunskaper och vetande för att derigenom skapa
sig framtid och oberoende. Så gå timmarne
fort, och det är först vid middagsbordet, man
ser hvar andra igen. Det är nu som
belöningen efter dagens arbete vinkar, det är nu
mau erfar känslan af ett, gemensamt lif och
en gemensam uppfostrande ande, som i
kärlek sammanhåller det hela.
Det är i denna lilla verld, i hemmets och
föitrolighetens krets, som qvinnan bör herska
och med ömhet och fin takt. gifva ton och
ledniug. Stilla och fridsam sväfvar hon
omkring och har en blick för allt. Hon
känner mannens smak och vakar öfver barnens
tankar, och det är genom sitt behag hon gör
hemmet kärt för maken och kommer honom
att glömma ungkarlslifvets vanor.
Man påstår ofta, att gamla, goda tider
försvinna, och att familjelifvet ej mera är
som förr, och det kan nog i mångt och
mycket vara ßn ledsam sanning; men nog se vi
äfven nu, huru i hemmen gamla och unga
samla sig om aftonen i förtrolig krets kring
salsbordet och »idka familjelif». Lampan
kastar sitt milda sken öfver alla, ifrån den
hvitlockiga mormor, der hon sitter i sin
karmstol, stickande på sin strumpa och berättande
ungdomsminnen, ända till minsta pysen, som
bygger korthus — som ramla. Det är nu
det nöjsamma arbetets tid och den stund på
dagen, då kropp och själ få en behaglig hvila.
Samtalet flyter lätt, och sinnet är mjukt, och
verldens oro når ej in genom de dubbla
fönstren. Och när samspråket mattas af, tager
familjefadern fram en god bok från hyllan
och läser högt om andra folkslags seder och
bruk eller forna tiders hjeltar och strider.
Så flyter qvällen sakta och fridfullt fram,
till dess måltiden dukas, efter hvars
tillgodo-njatande man tager ett gladt »god natt» af
hvar andra och går till hvila. Och så är
dagen all.
Det der är ju en familjetafla, icke så
oäfven, och vi se den lyckligtvis ofta och litet
hvarstädes, men vi se gudnås äfven en
annan, mindre sympatisk, så kallad modernare
och med underskrift: »hos Blanch och Berns.»
Gå vi en afton händelsevis in i en af
nämda förlustelselokaler, se vi genom
molnen af cigarrök en tät menniskomassa inklämd
mellan bord och stolar. Orkestern ljuder,
kypare springa kring med högt upplyftade
brickor, man knackar hårdt i glasen, hattarne
äro på, och atmosfären är qväfvande. Nu skulle
man ju kunna tro, att bela denna samling består
af unga vildhjernor, sora taga lifvet lätt, af
illa uppfostrade pojkar, som förtära sin
pappas pengar, af stackars ungkarlar, som sakna
hem och familjelif, och af gamla gredelina
toddymartyrer. Men se vi oss omkring fiuna
vi, att så icke är fallet. Alla de der
kategorierna finnas nog i riklig mängd, men vi
upptäcka också massor af
fruntimmersansig-ten, hela kotterier och familjer med
husfadern i spetsen, vi se äfven här alla åldrar,
från gumman ned till femåringen, som sitter
och klipper med ögonen af sömn.
»Man måste roa sig och hålla modet uppe i
dessa svåra tider», heter det, och så går man till
musiklokalerna och förstör några kronor. Der
syns ingen nöd, intet bekymmer. Der
strålar allt i guld och elektrisk belysning, men
vid hemkomsten ter sig hemmet ännu
mörkare och ödsligare, der med litet omvårdnad
och kärlek allt skulle kunna vara så ljust
och gladt. Omärkligt äter det sig fast,
behofvet efter dessa innehållslösa nöjen
utomhus, och den unga hustrun tycker qvällen
hemma vara långtråkig, för hennes öron
ljuder valsmusiken, och lampskenet blir matt,
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
