Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 8 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske à närmaste postanstalt.— Bidrag från alla områden för qvinlig i pv i i »i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid no^s
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknna
»välkommen till oss, fröken Ahl,» kom henne
till mötes.
Hon räckte honom tyst handen.
»Ni tackar inte. Ni är inte glad att
komma till oss. Nej, det är nog inte så
roligt att komma till främlingar.»
lise rodnade. »Jag kände er ju icke.»
Hon menade endast honom. Han tog det
annorlunda.
»Jag hoppas ni skall göra det suart. Vi
äro bara hvardagsmenniskor, gunås, helt
vanliga och lätta att förstå sig på. Ni
studerar folk?»
»Jag tycker det är roligt att lära känna
folk i grunden.»
»Såå. Bevara oss väl då. Döm oss ej
för hårdt, lilla fröken.» Det låg ett lätt
hån i tonen, som retade henne och kom
henne att skärpa rösten.
»Jag dömer iugen. Då skulle jag ha
någon att tala med.»
»Hvad! Ingen att tala med? Nåja, men
väl någon att skrifva till?»
»Nej.»
»Verkligen, ingen väninna? Men det har
då alla unga flickor.» Ett litet solvarmt
leende drog åter öfver hans ansigte.
»Jag har ingeu.» Samtalet började trötta
henne.
»Ni är inte mycket lik andra flickor.»
Han undrade inom sig, hurudan denna unga
qvinna egentligen var.
»Det ha andra sagt fore er.» Det kom
något af kallt stål både i stämman och
blicken.
»Hvarför är ni så?»
Hon såg på honom. Ögon vinklarna drogo
sig tillsammans på ett egendomligt sätt, och
ett djupt veck lade sig mellan de skarpa,
väl tecknade, svarta ögonbrynen. Det låg
något hotande, fientligt i tonen, då hon
svarade:
»Derför att jag är ful.»
Hon satte sig och såg åter likgiltigt i
albumet. Hvad rörde hennes angelägenheter
den mannen. Brukspatroaeu såg på henne
eu stund. Ja, ful var hon med den
utstående munnen, den stora näsan och den bruna
hyn. Underlig var hon också —
besynnerliga ögon att kunna se igenom folk med.
Man glömmer, hur hon ser ut, då man ser
de ögonen. Han gick åter in till sig, men
hela tiden såg han framför sig de klara,
kalla, bruna ögonen och hörde henne säga:
»jag är ful.» Gång på gång fann han sig
sjelf sittande sysslolös och bara tänkande på,
om hon verkligen var så ful. Förargad
reste han sig slutligen och gick några slag
öfver golfvet, och så ringde middagsklockan.
* *
lise hade varit der i åtta da’r.
»Vill fröken A hl bli med om ett
fiskparti i dag?»
Hon såg hastigt upp från sin tallrik in i
det manliga ansigtet, som var böjdt hän emot
henne.
»Blir fru Stenberg med?»
Han såg kallt bort från henne åter ner
på sin tallrik och lekte likgiltigt med gaffeln.
»Tror fröken jag frågat eljes?»
»Kära fröken, vi bli med allesammans,
naturligtvis.» Det var fru Stenberg.
lise rodnade till.
»Jag är naturligtvis tacksam att få följa
med.»
Fru Stenberg hade redan ånyo börjat ett
lifligt samtal med sin svägerska.
»Ar ni?» Hans röst lät litet gäckande.
»För resten tror jag inte, jag har nå’n
fisklycka.»
»Då får ni komma i min båt, så får ni
kanske något med af min lycka.» De sågo
på hvar andra. I hans blick låg ett varmt,
solljust leende.
Hon kände en underlig beklämning och
bleknade ända ut i läpparna, en egenhet hos
henne, när hon någon enda gång blef rigtigt
upprörd.
»Ni mår illa.» Det hade kommit eu
ängslig oro i hans röst. »Lovisa, ring efter
vatten!»
»Åuej, visst inte. Det var ingenting.»
Hvarför missförstod han heune så. Sjuk!
Hon sjuk. Hon hade aldrig varit sjuk.
Hvarför . . .
»Är ni bättre?» frågade fru Stenberg.
»Ja, för all del.» lise for upp ur sina
tankar. —
Hon följde i brukspatronens båt på fisket.
Alla de andra voro i en stor båt. I den
lilla vågade aldrig uågon följa eljes. Man
hade sagt henne, att brukspatronen var den
störtsa våghals, att de säkert skulle kantra...
Hon log blott. Ett litet mjukt, godt leende
— det första på många, många år.
»Det påstås vara en lätt död att drunkna»,
och hon tänkte, att det nog skulle vara lätt
att dö, just den dagen.
»Nu, fröken, ska’ vi andas friluft, vi två.»
Han såg på henne med en tjufpojkaktig
blinkning. »Hvad säger ni om en tur till
’fallet’?»
»Jag säger ja.»
»Godt, låt gå!» och han tog tag i årorna.
Båten gled lätt undan för de kraftiga
årta-gen. lise såg ner i vattnet. Det var
alldeles lugnt, och himlen syntes så slålblå nere
i djupet. Hon såg utan tankar dit ner.
»Tycker ni det är trefligt att sitta länge
tyst och stirra på det der viset i vattnet?»
»Jag är van att vara tyst.»
»Skulle ni inte vilja tala om litet, hur ni
haft det förut — innan ni kom hit. Jag
skulle nog förstå er bättre då.»
»Det är inte mycket att tala om. Min
mor dog, när jag föddes. Pappa var
mycket ute i sällskapslifvet. Han såg bra ut,
var äunu ung, lefnadsglad. .. Jag har
alltid varit ful.» Det hårda kom åter i hennes
röst. Han förstod nu, att detta var
grundstämningen i hennes lif, och han skulle ha
velat säga heune, att der ändå fans så
mycket tilldragande hos henne. Hennes ögon
framfor allt — hur de skulle kunna stråla,
värma ... Hennes pauna och hårfäste voro
fina, ögonbrynen likaså, och så hennes figur,
den var stilig, nej det var iute rätta ordet —
meu hon var inte en flicka, till hvilken man
sade sådant.
»Derutaf, ser ni, liar jag varit olik andra.
Ingen har varit min vän. Men — jag har
haft det lugnt oeh godt. Ja, mitt lif har
varit stilla — alldeles som vattenytan här.»
Hon blef sittande tyst en stund. Plötsligt
slet hon sig lös. Hvad kom det åt henne,
som drömde. Drömma . . . hon! Hon log.
»Tycker ni inte, det är synd att bryta
lugnet i vattnet — bara för nöjes skull ?»
Leendet var borta, och frågan kom häftigt,
liksom slungad fram.
»Det der kalla, stålblå lugnet är inte i
min smak. Hellre då storm och vågt r. Ja,
jag vågar säga — hellre då i forsen. Der
vet jag åtminstone, hvad jag har att göra.»
Hon såg förvånad på honom. Hon tyckte
det lät som förakt.
»Ser nis, fortfor han,» arbeta det är för
mig lifvet. Att kämpa sig framåt, tum för
tum — med händer och fötter, om så behöfs,
det tycker jag om. Ibland kommer man ej
ur fläcken, men så går det en bit igen —
eu bit vunnen, aldrig förlorad. Men att
kallt låta lifvet glida förbi sig, utan att
försöka få fatt i det, dertill är ingeu född. Den
dag jag icke längre kan arbeta, kämpa, deu
dag kau jag ej heller lefva. Förstår ni?»
»Nej.»
»Ni tycker om lugnet inom eller utom er.
Jag tycker om forsen, ni den kalla, lugna
vattenytan. Men jag säger er, det är att
dåsa bort lifvet. Utan kamp iutet vunnet.»
Han tog några kraftiga årtag, båten
snodde ett hvarf omkring och tog så fart,
svind-laude fart; de hade kommit i forsen. Han
blef blek, kastade en kort blick öfver till
lise, tog så den ena årån och stötte den
hårdt mot en sten. Båten stannade häftigt
— krasch, der brast årån. Han tog den
andra och gick i bakstammen, der lise satt,
för att söka styra båten. Hon såg förvånad
på det skummande vattnet och undrade på,
att han ej rodde åt land. Hej, så det gick;
vattnet gungade uuder dem, forsen larmade.
Skulle han taga deras lif — dessa bådas.
Der långt framme syntes elfveu åter lugn.
De sågo det båda, meu blott eu förstod,
hvad det gälde. En minut — eu timme —
ett lif... Nu voro de der. »Karlar, ohojl»
ropade brukspatronen åt några timmerflottare,
som syntes i elfven. De beredde sig att
hjelpa dem.
Han vände sig till lise.
»Var ni rädd?»
»Rädd! Var det farligt?»
Hade hon verkligen ej förstått det? Var
det natur eller blott förställning, detta kalla,
outgrundliga...? Det måste vara natur, dock
icke hennes verkliga. Han undrade, huru
denna vore beskaffad — livad som skulle
kunna väcka den...
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
