Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. Fredagen den 8 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
haglade på honom, hade tillräckligt mycket
arbete och ansvar för att kunna dela med sig
åt två eller tre personer, underlät han dock
aldrig att skrifva de mest förtjusande bref till
sin syster. Sådana bref som från miss
Sedg-vrick eller madame de Sévigné skrefvos icke i
hast och betraktades icke af sina
författarinnor såsom af underordnad vigt, utan de
visade de personer, till hvilka de skrefvo, den
artigheten, att de gjorde sig besvär.
De bästa brefven äro oskyldigt småprat, som
redogör för ens eget och ens vänners
hvar-dagslif hemma. Liksom de flesta bland oss
önskade äfven Burns, att hans vänner skulle
skrifva om, hvad som först kom för dem.
»Hvad ni ser, hvad ni läser, hvad ni hör,
hvad ni beundrar, hvad ni icke tycker om;
småsaker, hvardagshändelser, nonsens eller, för
att fylla ett hörn, sätt dit ett skratt i hela
dess längd.»
Behaget i de mest berömda brefskrifvares
bref består till en god del i deras förmåga
att delgifva sig sjelfva åt andra. Så vida i
våra bref ingenting finnes, som utan
underskriftens hjelp yppar 03s, är vår egen
individualitet, vår brefvexling från artistisk synpunkt
utan värde.
Naturligtvis böra vi icke tala mycket om
oss sjelfva i ett bref, fastän den unga dam,
som reste till Ostindien och derifrån skref
hem till sina vänner, icke behöft vara så
förbehållsam, att hon slutade med följande ord:
»P. S. Af min underskrift kan ni se, att
jag är gift.»
Detta är, i förbigående sagdt, ett godt
exempel på den satsen, att kärnan i en qvinnas
bref är postscriptum. Ett fruntimmer slog
vad med sin man, då denne reste hemifrån,
att hennes första bref skulle vara utan
postscriptum. Brefvet var redan skrifvet och
un-derteeknadt och skulle just afsändas, dä hon
frestades att tillägga en rad, utgörande det
första postscriptum: »Som du ser, är brefvet
utan postscriptum.» Detta var emellertid icke
nog, ty omedelbart derefter följde ytterligare
ett P. P. S.: »Hvem har vunnit vadet, du
eller jag?»
Tillgjord, tvungen glädtighet är allt utom
rolig, och om derför ett bref återspeglar
lynnet för tillfället och uttrycker den
skrif-vandes stämning, kan det icke alltid vara
muntert. Icke förty är det allt annat än vänligt
att förmörka vänners hjertan med en skugga,
som torde hafva lemnat brefskrifvåren, innan
brefvet kommit till sin bestämmelseort. Sen
derför till, att edra bref icke innehålla fåfäng
klagan, utan äro glada och lugna, och
skrifven icke, då I befinnen eder i en nedstämd,
sjuklig och sorgsen sinnesstämning.
Att uppskjuta med att besvara ett bref är
liksom att förgäta att återlemna en bok eller
ett paraply. Ju längre man försummar det,
desto längre skall man uppskjuta det. Många
vänskapsförbindelser hafva blifvit upplösta,
hemmets band hafva slappats på den
frånvarandes sida, och personer, som älska hvar
andra, drifvas ifrån hvar andra till följd af den
maklighet, som tycker brefskrifning vara
besvärlig, och den ohöflighet, som icke snart
besvarar ett erhållet bref. Det är lättare att
besvara ett bref, då intrycket af dess första
mottagande ännu är friskt. Detta eger
naturligtvis endast sin tillämpning på vanliga bref.
Det finnes nämligen också andra bref af större
vigt och betydelse, hvilka det är svårt att
besvara, och då är det godt och klokt att sofva
en eller flere nätter på svaret, innan detta
nedskrifves och anförtros ät posten. Ett bref
kan liksom ett ord aldrig återkallas, såsom
också mången till sin olycka och förtviflan
måst erfara. Den herre, hvilken, sedan han
lagt ett friarebref till en ung dam i breflådan,
några minuter efteråt med en trästicka sökte
att åter upptaga det, befann sig i en
obehaglig belägenhet. Då den stackars mannen
misslyckades i sina försök, såg man honom gå
rundt omkring breflådan, på nytt plågad af
alla de invändningar och inkast mot
äktenskapet, hvilka han kort förut lyckats argumentera
bort. Till lycka för båda parterna vägrade
den unga damen antaga det gjorda anbudet.
Men, akten eder, mina damer, för att skrifva
ett bref, i hvilket I allt för hastigt af slån
eller antagen ett giftermålsanbud! Och om I,
då I ären uppretade eller missnöjda, boren låta
solen gå ned, innan I talen eller handlen, så
bören I framför allt göra detta, innan i
skrifven ett bref.
Finnes väl något verksammare medel än
ett bref för att trösta den bedröfvade, för att
hejda vandrarens steg, då han står i begrepp
att lemna den rätta vägen, för att känna den
lyckliges glädje och skaffa en kär sjukling,
som måste hålla sig ifrån all verksamhet, en
liten förströelse? Om qvinnor kunde få rätt
klart för sig den makt och det inflytande
deras bref ega, skulle de sannerligen också mera
vinnlägga sig om att skrifva dem.
Hvilken tröst är icke en moders bref till
en hemlängtande skolgosse eller en hustrus
eller dotters till en make eller fader, hvars
göromål tvinga honom att vara långt ifrån
hemmet! Mången bland oss minnes nog de
dagar, som tyvärr icke mera finnas, då ett
»ljuft samtal fördes från själ till själ» i
kär-leksbref. Vi vilja icke dogmatiskt afgöra, om
en flicka någonsin bör skrifva hvad som kallas
ett kärleksbref till en man, förrän hon är
förlofvad med honom, men vi måste varna henne
för oförsigtigheten att alltför förhastadt inlåta
sig i en hemlig brefvexling, eller att skrifva
till en person, som hennes föräldrar och sanna
vänner betrakta med icke oberättigadt
misstroende.
Ingenting visar bättre den sanna, verkligt
bildade och fina qvinnan än mekamismen i
hennes bref. Hvad sjelfva skriften beträffar,
borde det vara så artistiskt som möjligt. Det
är ohöfligt att skrifva illa, emedan det då ser
ut, som om I tycken, att hvilka kråkfötter som
helst äro goda nog för edra vänner, huru
stort besvär det än fordras för att läsa dem.
Om en qvinna icke har annat postscriptum,
skrifver hon: »B^örlåt min brådska och en
dålig penna.» Men ingen bör med otillbörligt
fjäsk skrifva till en vän, och pennor äro
billiga att köpa. Hvem har icke sett en hel
familjs alla hufvuden luta sig till sammans i
innerligt deltagande öfver en liten bit papper,
på hvilket en fyndig brefskrifvare fullkomligt
lyckats dölja meningen med sitt tillämnade
meddelande? Och dernäst underskriften:
hvarför skulle han ansett nödvändigt att af denna
göra en blomstrande hieroglyf, till hvilken
endast han sjelf eller några få i hemligheten
invigda vänner ha nyckel.i? Karaktäristisk kan
den måhända vara — men för hvad?
Bestämdt icke för ordning och omtänksamhet för
andra. Allt värre och värre, hvar bor
bref-skrifvaren? Skall den privilegierade person,
som mottagit hans bref, adressera svaret,
såsom en gång skedde till
A— B— Esq.
Oläsliga kråkfötter
Shiretovn?
Egendomligt nog erhöll brefskrifvaren både
tillrättavisningen och brefvet.
Hellre bör man följa den irländska flickans
föredöme, hvilken, då man såg henne skrifva
ett bref med mycket stora bokstäfver, på
frågan, hvem hon skref till, svarade: »Ack,
bästa vän, det är till min stackars gamla
mamma, jag skrifver! Hon är så fasligt döf, att
jag skrifver ett rigtigt högt bref till henne.»
Skriften bör vara rund och tydlig, ehuru
det alls icke är nödvändigt att skrifva så stora
bokstäfver, att en hel rad upptages af blott
två ord. Det är en missräkning för dem, till
hvilka I sänden underrättelser, att se hvad
tidningar kalla »värdefullt utrymme»
bortslösas på detta sätt.
Om I icke kunnen stafva riktigt, rådfrågen
ordboken och undviken så mycket I kunnen
alla förkortningar. Låten icke edra bref likna
en tvätterskas eller krydJkrämares räkning, i
det att I skrifven årtalet med ett långt streck
och endast de båda sista siffrorna eller sätten
ett nummer i stället för månadens namn.
Undviken lika väl i skrift som tal alla ohyfsade
slagord. Skrifven ett omsorgsfullt
grammatika-liskt språk, och uttrycken eder mening så
tydligt som dagens ljus. Många menniskor gifva
sig icke tid att sätta ut skiljetecken, men
betydelsen i en mening kan helt och hållet
fördunklas eller förändras, om inga skiljetecken
utsättas, eller om de utsättas på oriktigt ställe.
Dessa betraktelser torde förefalla som »bara
strunt», men besinnen dock, att »sjelfva
bergen bestå af sandkorn och en oändlig mängd
atomer.»
Teater och musik.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första
abonnementskonsert för säsongen. Det
synnerligen intressanta programmet upptog mestadels här
förut ej utförda stycken dels af äldre, dels af nyare
tonsättare. Utförandet var i allo mönstergilt och
lände såväl sällskapet som dess nitiske och geniale
ledare hr Andreas HaUèn till synnerligt beröm.
Särskildt tycktes Orland Laurs Madrigal,
a-capella-körerna af Saint-Saëns och de af hr Hallén
8-stämmigt bearbetade folkvisorna och folkdanserna
väcka den talrika publikens intresse. Lifliga
applåder framkallade ett omtagande af dessa nummer.
Konungen och prins Eugen bevistade konserten.
Vasateatern är redan färdig med en ny operett,
»Den vackra tvätterskan» af Oflenbach. Fröken
Anna Petterson gör i titelrollen sitt återinträde vid
denna scen. Operetten gifves hvarje dag i denna
och nästa vecka.
Literatur och. konst.
Vid hemmets härd; nocelletter, sparlakanslexor
och satirer af Sigurd. (Hugo Gebers förlag; Sthlm.)
Näppeligen torde någon svensk författare för
närvarande kunna glädja sig åt en så vidsträckt och
allsidig popularitet som Sigurd; vidsträckt, då
hvarje nytt alster af hans penna går ut i allt jemt
vexande upplagor, i storlek vida öfverträffande
det här hemma vanliga; allsidig, då hans
omfattande begåfning räcker att tillgodose de mest
skiljaktiga fordringar och smakriktningar: den fina,
hjertliga humorns, den uppsluppna, bullrande
burleskens, den innerliga, sympatiska
karaktärsskildringens och — till och med — då och då en
smula sentimental romantiks. Hvad som dock ej
minst har föranledt detta författarskaps ovanliga
framgång är helt visst den grundton af äkta svenskt,
nationelt kynne, som genomgår bela dess diktning,
den må nu röra sig på hvilket som helst af alla
dessa områden. Att finna en bok, der man vet,
att den ena sidan skall gifva en anledning till ett
riktigt friskt, hjerteuppfriskande löje, den andra
kanske till en lika äkta förstulen medkänslans tår,
under det hela tiden, som förf. sjelf säger i sitt
företal, »endast svenska anleten blicka mot oss från
dessa blad» — det är i sanning i våra dagar ett
allt för sällsynt och kärkommet fynd, att ej
enhvar skulle hasta att få vara med om delningen.
Detta gäller lika särskildt om nu föreliggande ar-
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
