Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Fredagen den 15 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tion ske å närmaste postanätalt.—Bidrag frän alla områdon för qvinlig I Pl M \l använda» och marginal lemna». Namn och adress torde alltid nofcs
verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperetbör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknàa
geborg beslöt sig för Grens, ty hon antog
som säkert, att hennes kusin, Ida Malm, som
äfven är rent uppledsen af sitt dagdrifveri,
skulle åtaga sig fru Nilssons barn.
I dag har jag förestält de båda kloka
flickorna för de små, hvilka de skola vårda
under de tider, då mödrarna ej sjelfva hinna
med det, och detta blir ju den allra bästa
början till en skola för att undervisa
barn-vårderskor. Grens äldsta flicka är ju
gammal nog för att under vintern mottaga
ordentlig undervisning häri af Ingeborg, och
fru Nilsson sysselsätter alltid tre eller fyra
unga qvinnor, hvilka lära sig klädsöm, och
dessa ha godt af att se, hur barn skola
behandlas, för att kroppens och själens krafter
må skyddas och utvecklas, och de små
växa upp till menniskor med god
viljerikt-ning.
Ett par af oss äldre — du gissar nog
hvilka — ämna naturligtvis stödja och hjelpa
de två flickorna samt om möjligt förhindra,
att fruarna Malm ringa i den stora klockan
för att prisa, hvad de kalla sina döttrars
»ofantliga uppoffringar».
Om du nu vill vara snäll att, genom
ändringar af namn och dylikt, göra detta bref
lämpligt för att tryckas i »Idun», så tror
jag mig dermed ha inlöst mitt löfte till fru
Yilberg,»
Våra barns leksaker.
fi|[^fjvarmed skola våra barn leka? Den frågan
torde från skilda håll komma att vida olika
besvaras. Den sparsamma lilla frun ur
medelklassen egnar törhända en tanke åt SOöresbazaren,
der för en spoltslyfver otaliga, till utseendet
förtjusande leksaker locka, under det frun ur den
förnäma verlden har i åtanke de stora
leksaksbutikerna, som till hvarje ny julsäsong bjuda nya,
till och med för de bortskämda och öfvermätla
barnen obekanta leksaker och förslröelsespel. Jag
måste på det lifligaste opponera mig mot den förra,
men kan ej heller obetingadt ansluta mig till den
senare. Godtköpsbazarerna uppduka visserligen
på sina diskar för den ytlige betraktaren en
ofantlig mängd af billigt och prydligt leksakskram. Men
för den, som närmare betraktar det och dertill
betänker, att oaklsamma små barnahänder skola
handtera dessa illa hoplimmade, nödtorftigt
målade skräpartiklar, kan en slik bazar endast
förefalla som en sorts skåderätt, en illustration till
det i barnamun allmänna och så ofta inför barn
upprepade talesättet: se, men inte röra! Hur ondt
gör del mig icke om en sådan liten, som jublande
mottar en frän godtköpsbazaren kommen leksak
och så kan hända redan dagen derpå med tårar
sörjer öfver dess spillror! Ty ett själfullt barn
fäster sig snart med mycken kärlek vid sin leksak,
i fall denna är väl afpassad efter graden af
barnets förståndsutveckling. Hur smärtsamt derför
att så snart nödgas mista den och hur föga
välbetänkt af föräldrarne att så illa belöna denna
naturliga kärlek! Tvärtom borde föräldrar och
uppfostrare sträfva att — långl ifrån att motarbeta
— ytterligare uppmuntra denna kärlek och
aktning, som det naturfriska barnet hyser för sina
leksaker — naturfrislct i motsats till dc genom
öf-vermätlnad sjukliga barnen. Den lilla flickan, som
inte kan somna in, emedan hon glömt att lägga
sin docka till sängs, den beslällsamme pysen, som
regelbundet utfodrar sin lilla häst, omsorgsfullt
ryktar honom och ger honom mångfaldiga
smeknamn — månne ej de en gång blir pligttrognare
och kärleksfullare menniskor än den ovårdsamma
flicka, som slänger och dänger med sina dockor,
låter dem ligga oklädda och osnygga, eller den
herr vildbasare, som rycker svansen af sin häst
och med piskrapp vill få honom till lydnad?
Vi, min syster och jag, hade en liten barnstol
af trä med flätad rottingsits. Då kraftiga små
barnafötter stampat sönder sitsen, ersattes den af
ett vanligt stycke bräde, och i dag har redan en
andra generation tillbringat så många timmar af de
tår- och fröjdefulla barnaåren i den gamla stolen,
som nu blott väntar på barnabarnen. Naturligtvis
har den kära möbeln under årtiondenas lopp Here
gånger beståtts ny polityr, men det är dock allt
fortfarande vår egen lilla stol, och barnen göra
stora ögon, då de höra, att vi stora och gamla
äfven en gång varit så små, fast naturligtvis
alltid »mycket artiga och snällas!
Leksakernas ohållbarhet föranleder barnet att
längta efter en annan, en ny leksak, och så
uppslår och tillväxer detta begär efter det nya och
främmande, som under barna- och ynlingaår, ja,
tyvärr ofta in i framskriden ålder skapar en
oförnöjsamhet, som endast för korta ögonblick lemnar
rum för en lugn lycka; så danas dessa menniskor
— anlag betyda härutinnan naturligtvis äfven
mycket — som endast då känna sig väl, när en
förströelse, en omvexling vinkar dem, när de få
efterapa hvarje nytt ktädedrägtsmode, höra och
se hvarje ny opera och skådespel, dessa
menniskor, för hvilka ordet a nytt!» utgör inbegreppet
af allt eftersträfvansvärdt och angenämt.
Derför böra våra barns leksaker framför allt
annat vara varaktiga och gedigna och — om
förhållandena medgifva det — helst äfven smakfulla
och vackra. . Ty skönlietssinnet ha vi endast till
en ringa del medfödt, det måste sorgfälligt bildas
och näras. När det gäller att göra inköp för våra
småttingar, ma vi alltså vända oss till en god
leksaksbutik, utan att derför slösa. Ty det går ej ut
derpå alt skänka barnen mycket; tvärtom blir
barnet lyckligare, om del fär endast en leksak,
med hvilken det åter och åter sysselsätter sig, för
hvarje dag håller kärare af. Derigenom skall det
föras till detta kärleksfulla iakttagande af del lilla
och minsta, denna slags uppmärksamhet, för
hvilken ledsnaden är främmande, hvilken alltid ocli
öfverallt finner något att iakttaga och med intresse
följa; denna beundransvärda förnöjsamhet, som
låter Kinkei till och och med bakom
fängelsemurarne utbrista: »allt intill nu har ingen dag
lemnat mig utan förfriskande och själsiyftande intryck,
och från de blåa reflexer, som en klar, nordisk
himmel kastar öfver den bländande snön, från den
brokiga granilgrund, på hvilken vårt smärtepalats
är bygdt, intill de höga och fjerran hvita molnen,
som erinra om den van Eychska himmelen på
altaret i Gent, utgår och utströmmar mycket, som
ger ett iakttagande sinne näring.»
■lag känner ett barn, som af sina föräldrar
alltid erhåller blott en enda, men mycket vackcr
leksak. I fjol var det en jagt, hvars mångfaldiga
djur voro så naturtrogna, att man endast måste
beklaga att ej kunna leka med. Under långa
månader, har jag selt den käre Hans leka med denna
jagt och beständigt förstod barnet eller den
förständiga modern att afvinna den gamla vanliga,
kära leksaken nytt behag. Än klipte de
skickliga modershänderna små foglar af papper, som
placerades i trädens grenar och så skötos såsom
hjerpe, kramsfogel och andra läckerheter eller i
egenskap af bofinkar och andra sångfoglar
anförtroddes åt jägarens beskydd. Än drog sig
jägaren med sin hundar till baka till det — tack
vare Hans’ fantasi — mycket snabt uppbygda
jäg-mästarhuset, der hundarne plötsligt fingo
öfvertaga rollen af lånt Augustas knähundar, hvilket
naturligtvis ej kunde gå för sig, utan att de
för-seddes med varma, af papper klipta schabrak, ty
— »tant Augustas knähundar äro ju mycket
ömtåliga, eller hur lilla mamma?» En gång
behängdes äfven ett träd med röda perlor, som
egentligen skulle gälla för körsbär, men af den jublande
lille togos för dadlar. Och nu måste med all hast
jägaren ut i skogen för att plocka en korg dadlar,
dem han skulle föra med sig hem till sin lilla
mamma — »för han har väl också en liten mamma?»
afbröt sig barnet helt allvarsamt.
Och härmed.kommer jag till det, som jag från
början ville lägga mina vänliga läsarinnor på
hjertat: våra barns fantasi!
Ett barn, som får många och beständigt nya
leksaker, har intet tillfälle att ådagalägga och
utveckla sin inbillningskraft, under det att det barn,
som endast sällan och tidtals alls icke erhåller
sådana gåfvor, tvingas att uppfinna, eftersinna och
sjelf skapa nägol. Hur mycket lyckligare detla
senare är, blir oss klart, då vi genom iakttagelser
på oss sjelfva och andra finna en viss
verksamhetsdrift medfödd hos alla. Endast få af de köpta
leksakenia gifva barnen anledning alt företaga en
förändring med de samma; de äro färdiga, fixa
och färdiga, bamel kan väl leka med dem, men
icke göra något vid dem, ej arbeta. För barnet
är emellertid leken arbete, allvarsamt arbete till
och med. Och der den ej kan tillfredställa denna
arbetslust, der blir en leksak öfverflödig, och ej
sällan ser man de rikes barn föraktligt skjuta
sina dyrbara leksaker åt sidan för alt på det
beskäftigaste sysselsätta sig med en näfve sand,
några kiselstenar eller ekollon. Hur dåraktigt,
ja, hur kärlekslöst, om föräldrar eller vårdarinnor
kasta bort dessa ling som i uselt skräp», dessa
ting, som i barnels förunderliga inbillningskraft
taga gestalt af får och foglar, far, mor och syskon,
hus och träd!
Inträda väl blott de allvarsamma lärdomsåren
för barnet, så blir för visso fantasiens
verksamhet undertryckt, skarp eftertanke tar det till
yngling, till jungfru uppväxande barnet i anspråk, och
den hulda féen Fantasia tränges till baka till en
liten, ofta allt för liten vrå, der hon ej längre kan
lefva, utan tvinar bort och dör. Och då? O, I
beklagansvärde, för hvilka ej den undergörande féen
förvänder lifvets dystra ögonblick i stämningsfulla
stunder af inre åskådning; som ej anen, huru den
fantasirikes själ till och med omvandlar lifvets
törnestig till en paradisväg, huru mycken
harmlös glädje fantasiens fé beskär oss!
Tillåt mig till sist att som afslutning berätta en
liten episod från lille Hans’ barnkammare. Del
var i förlidne april, de närmaste dagarne efter det
budskapet om den ädla och älskade furstinnan,
prinsessan Eugenies död väckt sorg och deltagande
vida omkring i landet. Hans roade sig vid den
tiden med en liten leksaksbutik och bad mig en
dag, att jag skulle »köpa» något hos honom. Men
hur förvånades jag ej, då jag, kommen närmare,
ofvanför den lilla boden på half stång upptäckte
en af ett kasseradt gammalt pennskaft och en bit
papper förfärdigad flagga! Landssorg till och med
i leksaksbuliken! En pappersfana öfver
kryddbodsvarorna, hvilken just med sin yttersta tungspets
vajade öfver den låda, från hvilken inskriften
»russin» förföriskt lockade! Och der bredvid ett par
djupa, allvarsamma barnaögon, två späda
barnahän-der, andäktigt knäpta, och en frisk barnamun, som
öppnade sig till följande ord: »Den snälla
prinsessan är död! Då måste man flagga på half stång!»
— O, heliga enfald! Det var ell ögonblick, då det
upphöjda och det löjliga lågo bra nära hvar andra.
Men mig tycktes det, som hade ingenstädes
landets sorg funnit ett mera rörande uttryck än i
denna lilla scen från barnkammaren.
Margareta Uenke.
"Frun."
En qvinnostudie
af Johan Nordling.
itockholm har blifvit en storstad; det är
jjXÈSß ett factum, åt hvilket många glädja sig.
Men hvarje goda — om nu en storstad är
något godt — har sitt onda med sig;
öfver-kultur skapar proletariat, och så ha vi fått
dela lott med öfriga hufvudstäder derutinnan,
att förstäder växt upp på utkanterna,
hufvudsakligen befolkade af en halfvild,
svår-handterlig arbetarebefolkning, och dit icke
gerna en fredlig stadsbo ur annan kast
vågar sig åstad, åtminstone sedan skymningen
fallit på.
I en af dessa ligger i ett af hörnhusen
en gammal krog, som af befolkningen i
trakten gemenligen kallas för »Röda tuppen»,
enligt sägen efter den förste innehafvaren, som
för sitt eldfärgade hår och sin höga druffarg
skulle ha burit detta namn. I detta
näste höra bullrande uppträden och slagsmål
till ordningen för dagen; nätt upp en qväll
går förbi utan att blod flyter, och hela
nejdens oregerligaste sällar hafva här sitt
stamhåll. Knappast nog poliseu vågar sig hit.
I denna utända af den stora staden är
förvildningen förfärande allmän. Qvinnorna äro
föga bättre än männen; de dela ofta
deras libationer på krogen, de hålla sig ej ens
ifrån deras trätor och slagsmål. Barnen drifva
som vilda djurs ungar i sina trasor fritt kring
på gatorna, öfvande ofog af alla slag. Och
trots de mest energiska ansträngningar från
dem, det vederbör, blir det mer än halft med
skolgång och tukt.
Det fanns dock en person i denna trakt,
som åtnjöt en viss respekt, och denna person
var till på köpet en qvinna. En vacker
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
