Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 46. Fredagen den 15 november 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
höstdag hade de första huttrande
morgongästerna, som utanför »Röda tuppen» under
otåliga svordomar afvaktade de gästfria
dörrarnes öppnande, till sin stora förvåning i
hörnet midt öfver gatan upptäckt en ny skylt
med ordet magasin i ockragula bokstäfver
och derunder en dekoration af anspråkslösa
matvaror, tändstickor och tomma ölbuteljer i
fönstret. Inflyttningen hade tydligen i
allsköns tysthet försiggått på efternatten.
Här var en ny bekantskap att göra, och
man beredde sig med en viss ondskefull
nyfikenhet att taga den nya inrättningen i
besittning och så godt från första stund göra
sin supremati gällande. När ändtligen vid
åttatiden den lilla dörren inuti portgången
slogs upp, trafvade ett halft dussin af
karlarne genast in. De hade redan hunnit elda sitt
mod till högtryck med »Röda tuppens» håfvor.
Men de möttes af ett mottagande, som de
knappast väntat. Innanför disken helsades
de af de skarpa gråa ögonen från en
medelålders qvinna, med barska, nästan manliga
drag. Det gråsprängda håret låg tätt
slä-tadt öfver hjessan, och öfverläppen
beskugga-das af ett par ganska ansenliga mustascher.
De begärde öl i pockande ton.
»Öl! Jo, det fick ni! Ni ä’, skam till
sägandes redan druckna, så tidig dagen är,
och finge jag råda, packade ni er genast hem,
och sågen till, att ni slutade dagen, bättre
än ni börjat!»
Denna djerfva rättframhet kom dem att
studsa. De såge, halft förvånade, halft
snopna, på hvar andra. Men deras förbluffelse
slog strax öfver i vrede, och den äldste af
dem, »Koppar-Erik» benämd, steg fram till
disken och slog näfven uti, så att hela
bod-gerådet skramlade.
»Hut, käring,» skrek han, «tig genast oeh
lyd! Här ä’ det vi, som befaller. Försök
inte komma med några nymodigheter, ty det
ta’ vi snart ur kroppen på er.»
Men den ensamma qvinnan förändrade ej
en min. Hon stälde sin breda kropp i
öppningen genom disken, och en skarp blixt
sköt ut under hennes buskiga ögonbryn.
»Kom igen, då ni sofvit bränvinet af er,
få vi se, om vi likas bättre. Här är det
jag som råder, och I lagen er genast i
väg...»
Inför detta oväntade mod hos en qvinna
kände, förunderligt nog, till och med dessa
råbarkade naturer en viss tafatthet, och de,
som stodo dörren närmast, redde sig redan
svärjande till att troppa ut. Rätt som det
var befann sig Koppar-Erik ensam i den
lilla butiken, och när han med ens såg sig
öfvergifven af sina dryckesbröder och
fortfarande mötte den stränga blicken ur de gråa
ögonen, kom det öfver den fruktade
slagskämpen en formlig förskräckelse, som han
minst af allt kunde förklara för sig sjelf.
Men ur fläcken kom han icke; det var som
om denna blick trängde honom genom märg
och ben och nitade honom fast vid golfvet.
»Ni, som är en gammal karl och väl borde
ha fått de unga gloparnes åthäfvor ur
kroppen, skulle skämmas att gå dem före på detta
viset. Gå nu er väg, och helsa de andra,
att tro de, att de ska få föra sitt syndiga
regemente här inne, så ha de illa bedragit
sig! Den, som kommer nykter och med hof,
kör jag inte ut. Men slika kräk till karlar
må den lede sjelf ta hand om.»
Se, det var ett språk, som han förstod;
och det kunde icke tio predikningar i kyrkan
fått honom att känna sig så kalfatrad. Glad
var han, när han fick smita ut till sina
väntande kamrater, skamsen som en piskad hund.
* *
*
Det var en jemn strömning af
grannqvar-terens alla qvinnor genom »fruns» magasin
hela den dagen och de, som derpå följde,
likaså. Alla skulle de ut att se det der
märkvärdiga »stycket», som männen kommit
hem och larmat öfver mer än någonsin om
hela distriktets polis. Hvad hon hette,
hvarifrån hon kom, det fingo de aldrig veta; som
af en inre öfverenskommelse kallade de henne
rätt och slätt för »frun», och »frun» fick hon
ock allt framgent heta.
Kommersen i den lilla butiken tog på så
sätt rask fart, och dess herskarinna var inom
kort en betydande personlighet. Hon var
icke så barsk, när de bleka qvinnorna
kommo in med sina små vid handen, men hon
tog godt reda på dem och deras förhållanden
och skrädde ej på sanningens bittra ord.
Veckan hade ej gått om, förr än hon hade
examinerat ut alla deras
familjeomständigheter och kände sitt folk och interiörerna godt
så väl som de sjelfva.
»Om du inte vore en sådan smutslolla, som
du är» — hon duade alla qvinnorna öfver
en kam; nu talade hon till Koppar-Eriks
unga, bleksiktiga hustru — »så skulle
bestämdt din man vara mera menniska, än han
är. Tacka Gud, att de ränna på krogen,
när ni hålla hemma åt dem värre än hos
svinen. Det stackars lilla kräket, du har,
tycks ej ha sett vatten eller kam på mången
vacker dag.»
Den bleka, lilla flickan kröp skygt intill
moderns kjol och såg halft förskrämd, halft
bedjande med stora blåa ögon upp till den
stränga frun. Det var ett vackert,
trohjer-tadt barnansigte med gult, lockigt hår, som
oausadt tofvade sig kring den smutsiga, magra
lilla halsen. När »frun» mötte hennes blick,
kom med ens ett nytt uttryck öfver hennes
drag, en ljus blidhet, som man knappast
skulle ha tilltrott henne, och hon strök
vänligt öfver den lillas hufvud.
»Hvad heter du, min flicka,» frågade hon.
»Anna,» svarade modern i hennes ställe.
»Kom då med mig in i kammaren, skall
jag tvätta dig ren och göra dig snygg. Ja,
du kan gerna följa med,» vände hon sig till
modern, »det skadar minsann ej att lära sig.»
Sagdt, och bon tog barnet vid handen och
ledde det in bakom disken. Den andra
qvinnan följde motvilligt efter.
Inne i »fruns» kammare vidtogs nu en
grundlig tvagningsprocess, som förvandlade
Anna som till en annan liten varelse. Det
bleka ansigtet blef så mjellt och fint och till
och med litet smått rosigt under den stora
tvättsvampens smekning, det lena håret föll
ordnadt som en gyllene ram kring hufvudet,
och till och med ett nytt, rent förkläde, som
»frun» fick fram ur en jättestor byrå, lyste
upp den torftiga, trasiga drägten nästan till
helgdagsståt. Sjelfva modern, som till en
början trumpen hållit sig i vrån, blef efter
hand intresserad af den transformation,
hennes »guldlufva», som frun kallade henne,
undergick. Hon kom ofrivilligt närmare och
betraktade med en viss moderlig stolthet den
lilla.
»Det är ju ett riktigt sött litet barn,» sade
»frun», när hon slutat, och svängde flickan
rundt om på golfvet, som till afsyning. »Det
är både synd och skam att låta Guds vackra
gåfvor begrafvas i smutsen.» —- —
»Titta nu in till mig snart igen,
guldlufva», ropade hon efter henne i dörren, när
hon vid moderns hand lemnade butiken,
öf-verlycklig åt en stor strut af »fruns»
lockan-karameller. »Och du, madam Karlsson, kan
gerna följa med, få vi talas vid om ett och
annat. — — Seså, nu slåss de stygga
ungarne på gatan igen; helsa dem från mig,
att de genast hålla upp, annars skall jag
minsann komma ut och lära dem annat 1» —
(Forts, i nästa n:r.)
^üt
Iduns julklappsbazar.
Idun öppnar i dag sin stora
julklappsbazar för året och inbjuder alla sina ärade
läsarinnor till talrika besök. Bazaren
innehåller endast af dem sjelfva insända
handarbeten och artiklar, och hvar och en eger
rätt att utan afgift se sig till godo, så långt
lagret möjligen kan förslå.
Eller — för att ej längre tala i bilder —
vi börja i detta n:r införandet af de till den
nu tillàndalupna pristäflingen insända
beskrif-ningarna på julklappshandarbeten. Vi
hoppas, att förrådet, inrymmer många nouveautéer,
och att goda idéer och uppslag för våra
jul-klappsbekymrade damer derur skola erbjuda
sig i riklig mängd.
Redaktionen har naturligt nog bland hopen
af insända beskrifningar svårt att afgöra,
hvilken är den bästa och dermed har förtjenat
priset. Vi ha derför beslutit efter hand
meddela dem samtliga i numrerad följd oeh
komma framdeles, då våra ärade läsarinnor väl
praktiskt pröfvat, en den ena, en den andra,
att vädja till deras sakkunniga omdöme och
utslag.
Och så boija vi genast vandringen genom
bazaren.
* *
*
I. En present passande för alla, gossar som
flickor, fröknar som fruar, äro här beskrifna omtyckta,
stickade mössor. Till en stor person lägger man
upp 50 à 55 maskor af bottengarn, som stickas med
grofva trästickor sålunda: l:sta hvarfvet 1 rät, 1
af-vig, 1 rät o. s. v. 2:dra hvarfvet likaså, men då
stickar man den räta maskan afvig och tvärtom.
3:dje lika med l:sta o. s. v., tills biten blir ett stycke
längre än bred. Man viker upp en kant nedtill å
mössan, så bred man önskar den. Nu viker man
lappen dubbel o. kastar öfver med långa stygn
uppifrån ocb ned; sedan drager man ihop den så pass
att mössan blir lagom hög framtill och får vackert
fall. Nu har man till hands 3 stora bollar, hvilka
fastsys i rynkorna fram. Gör man dessa mössor af
hvitt garn, vadderar ocb fodrar dem, äro de lika
vackra som varma supé- och skridskomössor.
A. G. H.
II. Ett originelt förkläde. Jag såg ett dylikt här
förleden, ett på samma gång originelt, elegant och
dock rätt billigt jemte lätt och fort arbetadt. Mig
veterligt är det det enda i sitt slag, då personen, som
fabricerat det, sjelf sammansatt detaljerna och arbetat
det hela. Det var af körsbärs brun sammet,
naturligtvis endast kort. Nedomkring var sydd en elegant
ranka af guldtråd, alldeles fylda blad och blommor.
(Mönstret uppritas på silkespapper, hvilket sedan lätt
borttages.) Af fiskgarn var en 10 cm. bred spets
nedomkring, uppåt sidorna endast 7 cm. bred. En
af samma garn virkad chemisettlinning jemte virkade
band, slutande i tjocka tofsar, omvirade med glitter,
blad. Det hade broderats på en enda dag, och det
lilla eleganta förklädet gör sin bärarinna, som på
samma gång är uppfinnarinnan, all heder och ära.
Att jag här åt andra ger hennes idé till efterföljd,
hoppas jag att hon förlåter. Ebon Hoi.
*
III. Bokfodral. Detta ser ut som ett stort
visitkortsfodral, uti hvars sidofickor bokens permar
instickas. Tillklipp fodralet utaf sådant
beläggningstyg, som användes till rockkragar. Beklädes utanpå
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0413.html
