Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 22 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idun utkotamer I hufvudstaden hvarje haigrrl fredag och kottar för ett i r\ I I k| Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å
qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— | U U |N| närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-
holm, och ha här tvänne barn fodts dem,
hvilka erhålla en så uteslutande svensk
uppfostran, att de ej ens tala något annat språk
än det svenska.
Markisinnan de Giiell är en spirituell och
rikt begåfvad qvinna. Särskildt äro hennes
musikaliska anlag mindre vanliga. Vi voro
helt nyligen i tillfälle omnämna en af henne
utgifv.en vals, hvilken hon tillegnat den
spanska drottningen, och som utmärkes för rätt
stor originalitet. I dag kunna vi än
ytterligare fägna våra läsarinnor med underrättelsen,
att markisinnan benäget lofvat Idun en
originalkomposition, hvilken kommer att meddelas
i något af de närmare numren, antagligen
julnumret.
Vi hoppas, att Stockholm och dess societet
under många och långa år bland sina stjernor
skola få fortfara att räkna den unga intagande
markisinnan, som redan hunnit varmt fästa
sig vid sitt nya hemland.
Wt
Några ord om lyckliga
äktenskap.
|pi|tt af de förnämsta argument, hvaraf de
sig^l moderna ifrarne mot äktenskapet begagna
sig, är att de flesta äktenskap äro olyckliga,
eller åtminstone icke äro lyckliga. Och detta
skulle bero dels på, att äktenskapet är så
godt som oupplösligt, dels också pä att
kontrahenterna deri äro genom löften och eder bundna
att älska hvar andra, antingen de det kunna
eller ej.
Nu är det verkligen så, att det ligger
mycken sanning i det första af dessa påståenden.
Många äktenskap äro olyckliga, mycket
olyckliga, och ännu flere äro icke lyckliga. Ja,
det kan ju till och med hända, att man icke
på hela jorden kan uppleta ett fullkomligt
lyckligt äktenskap. Det vore ju icke så
underligt, ty ännu har åtminstone jag aldrig hört
talas om, att på jorden finnes någon
fullkomlig eller varaktig lycka i något förhållande.
Och hvarför just äktenskapet, som af jordiska
varelser, för det jordiska lifvet, ingås och
sålunda faller inom samma kategori som alla
andra jordiska förhållanden, skulle ensamt
utgöra ett undantag, är svårt att inse.
Men dock skulle väl ej så många äktenskap
behöfva vara olyckliga, icke så få vara
lyckliga, derför att, en fullkomlig lycka icke på
jorden kan komma i fråga. Det måste finnas
någon orsak dertill.
De, som lefva i lyckliga
äktenskapsförliål-landen, kunna svårligen omfatta den åsigten,
att lyckan beror på friheten att efter behag
upplösa och återknyta äktenskapsförbindelsen.
De tro, att orsaken är en annan eller flere
andi a.
Det är för det första ganska troligt, att de
flesta göra sig en alldeles oriktig föreställning
om äktenskapet. De finnas t. ex., som lefva
i den tron, att i deras äktenskapliga lif aldrig
några differenser skola förekomma, att
kärleken skall utfylla allt, göra alla bördor lätta,
ersätta mat och dryck och allt detta lifvets
goda, uppmjuka hjertat gent emot den älskade
och stålsätta karaktären emot lifvets alla
ve-ervärdigheter. Det är sant, att det borde så
vara — kunde så vara till och med, om ej
den menskliga ofullkomligheten stode i vägen.
Men som denna väl aldrig kommer att
försvinna, så få nog menniskor nöja sig med en
mindre fullkomlig lycka och — vara glada
ändå. När vi se en klar sommarhimmel, kunna
vi knappast tänka oss, att den kan blifva
annorlunda, och dock blir den stundom på några
ögonblick molnhöljd. Men himmelen klarnar
ju igen och är lika ljus och vacker som förut.
Hvarför skulle då icke den äktenskapliga
lyckan, om den också stördes af stormar och
förmörkades af moln, kunna återkomma, lika ljuf
och stark som förut? Ja, hvarför icke renad
och luttrad af storm och moln?
Om man blott icke börjar sitt äktenskap
med den föreställning, att ens lycka skall vara
oafbruten, om man med tålamod bär
skiftningarna i denna lycka och söker mildra
verkningarna deraf, om man är öfvertygad, att
lyckan fins qvar och kommer igen, när
molnen skingrat sig, så skall man helt säkert,
under förutsättning att kontrahenterna båda
äro hederliga och rättskaffens menniskor, finna,
att sällheten inom äktenskapet visst icke
förhindras af äktenskapets band, utan snarare
befrämjas.
Utom det, att så mången gör sig en oriktig
föreställning om äktenskapet och dess lycka,
kommer dertill, att nästan en hvar gör sig en
oriktig föreställning om den han eller hon
väljer till maka. Kärleken är blind, säger
man, men nog kunde han få upp så stor
springa på ögonen, att han något så när visste,
hvad han gjorde, om blott han hade tillfälle
dertill. Men huru skall han få det? I
sällskapslifvet, i balsalongen? Det skulle fordras
en ovanlig skarpsynthet för att vid dessa
tillfällen få någon närmare inblick i karaktären
hos den unga flicka eller den unge man, som
väcker sympati hos respektive kontraparter.
Och hur skall det då gå för den, som är blind?
Ett närmare umgänge i familjen skulle väl
kunna gifva tillfälle för de unga att lära känna
hvar andra och se åtminstone en smula af det
livardagslif, vid hvilket de äro vana. Men
huru skulle det gå till? Allt för täta besök
skulle väcka uppmärksamhet, att de unga
mycket sällskapade, ofta talades vid, dansade och
promenerade o. s. v. skulle genast blifva ett
talämne, och den inledda bekantskapen måste
ovilkorligen sluta med förlofning eller också
genast upphäfvas, i hvilket fall försöket må
hända i viss mån ofördelaktigt inverkar på
enderas eller bådas anseende. Någon
förbättring i detta förhållande kan omöjligen inträda,
förrän de unga få lof att utan anmärkning
samtala ocli sällskapa med hvar andra.
Men detta hör och kommer antagligen länge
att höra till de fromma önskningarna.
Äktenskapet är och förblir tills vidare ett lotteri,
der endast få draga den högsta vinsten.
Detta senare förhållande skulle dock
möjligen kunna något förändras, nämligen så, att
lotteriet skulle medföra flere och högre vinster,
om äktenskap något mindre oförsigtigt inginges
och valet af maka till någon grad bestämdes
af andra grunder än de vanliga. Att låta
kärleken råda, vore naturligtvis det bästa och
det enda rätta. Men så skulle också
kärleken vara af det rätta slaget, den starka
kärlek, som förmår bära upp alla lifvets sorger
och motgångar, som står fast genom ondt och
godt, i nöd och lust, den oegennyttiga
kärlek, som icke söker sitt, som är öm och
varm och öfverseende, som förlåter allt, som
gifver allt och fordrar intet till baka.
Sådan skall den kärlek vara, som kan skapa
ett lyckligt äktenskap, och den skall räcka hela
lifvet igenom, och den skall finnas hos båda
makarne, så att de förstå hvar andra och
tänka, icke hvarpå sin, utanpå hvar andras lycka.
Men ingen må tro, att denna kärlek finnes
fix ocli färdig att helt enkelt taga med sig in
i äktenskapet. Det vill säga, någon gång torde
den väl förekomma och vara sådan, att den
håller profvet, men nog lär detta få räknas
till undantagen. En sådan varm och varaktig
kärlek »måste nämligen just inom äktenskapet
uppammas och fostras. Och just derför bör
äktenskapets band icke vara så lösligt knutet,
att det vid första misstämning går an att rifva
upp. Äktenskapet är kärlekens graf, säga de
nymodiga samhällsförbättrarne. De misstaga
sig. Äktenskapet är kärlekens blomstergård.
Och den allra minsta eftertanke bör kunna
visa oss, att så måste vara och att just detta
är meningen med äktenskapet, med dess
afsedda oupplöslighet.
Det är ju nämligen ganska klart, att det
tycke, som stundom vid första blick, stundom
vid mer eller mindre flyktig bekantskap,
uppstår mellan ett par unga personer, icke kan
vara af den beskafienhet, som kräfves for hela
lifvet. *Detta tycke måste befästas och
utvecklas, vårdas och omhuldas, så att det växer
och bär blommor likasom plantan i en
blomstergård. Dermed är naturligtvis icke sagdt,
att ej understundom en verklig, varm, stark
och sann kärlek kan springa som ett
källsprång ur marken och omgestalta en
menniskas hela lif och lifsriktning, utan blott att
sådant, som nyss antyddes, mera sällan och
blott undantagsvis sker. Det vanligaste och
naturligaste är, att kärleken under den
ständiga samvaron växer och tilltager i värme och
innerlighet. Och för att detta skall kunna
ske, måste äktenskapets band vara sådant, att
det icke när som helst kan rifvas sönder. Ty
icke kan en blomma växa och blifva skön,
om vårdaren vid minsta motgång öfverger
henne och går till en annan för att sedan
lemna denna för en tredje och så vidare, tills
hela blomstergården är förödd.
Härtill svaras utan tvifvel, att om vårdaren
blott derför, att han är bunden och tvungen,
vårdar sin blomma, så blir också omvårdnaden
derefter och blommans utveckling lika
hämmad eller förvildad, som om den vore
öfvergifven. Naturligtvis, sådant kan hända och
händer också, när den stackars blomman faller
i dåliga händer. Men tillåt mig säga, att der
vårdaren är en så usel menniska, att han icke
fyller sin pligt, blott derför att det är pligt,
eller fyller den endast derför, att han icke
kan slippa ifrån den, der torde icke vara
mycket att hoppas af, att det står i hans fria
skön att uppfylla eller icke uppfylla sina pligter.
Och att det skulle förminska antalet af
olyckliga äktenskap, det att äktenskapet kom
att sortera under den fria kärleken — sådant
kan väl ingen ändå på fullt allvar tro och mena.
Nej, något annat vill det till. Det behöfs
en lielt annan åskådning af lifvet än den, en
hejdlös njutningslystnad vill påtvinga oss. Det
fordras helt andra förutsättningar för
äktenskapet, än att derigenom legaliseras eljes
förbjudna lidelser. Det fordras en annan
uppfattning deraf, än att genom äktenskapet
lyckan skall komma af sig sjelf, utan att man
arbetar på att bygga upp henne.
Lyckan inom äktenskapet måste komma,
icke blott af att man älskar hvar andra,’ utan
af att man älskar livar andra på rätta sättet.
Det vill säga, så att makarne äro beredda att
hand i hand vandra lifvets väg till dess slut,
utan att af små eller stora stötestenar
förhindras, att vandra till samman och utan att
af något, hvad det vara må, låta dessa händer
slitas från hvar andra, förrän den ena eller
andra kallnar i döden. Det vill också säga,
att en hvar af makarne i sitt hjerta beflitar
sig och dervid förblifver att af all sin vilja
och all sin håg söka för den andra — icke
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
