Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. Fredagen den 22 november 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållet att nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i rv | I kl Idun, erhållet «tt gratlsexemplar för hela den tid, undar hvilken abonn
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insände* till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumer
för sig — jemna lifvets väg oeh icke genom
knot, otålighet, obilliga anspråk, egensinne och
dylikt förbittra lifvet för dem båda. Detta
är den kärlek, som icke söker sitt, som
öfver-skyler allt, gifver allt, oeh detta är den enda
kärlek, ur hvilken en varaktig lycka kan uppspira.
Men — ett vigtigt men! För att en sådan
kärlek skall kunna uppkomma, utvecklas och
räcka till för hela lifvet, måste kontrahenterna
vara hederliga, rättänkande menniskor med
den rätta syn på lifvet, med ödmjukt och
kärleksfullt sinnelag, så att den ena söker rätta
sig efter den andra oeh hvar och en ser på
sina egna fel mera än på den andres. Ty detta
är ett hufvudvilkor för den äktenskapliga
lyckan, att man ständigt frågar sig sjelf:
hvaruti har jag felat? och icke: hvaruti har han
eller hon felat? när strider eller ledsamheter
uppstå. Det går icke så fort att lära sig
detta, men det går dock, och detta är den
jordmån, i hvilken den äktenskapliga lyckan
och kärleken skola blomstra.
En vigtig sak, om också icke hufvudsak, är,
att man icke får räkna sig bland de olyckliga,
icke tro att den äktenskapliga lyckan står på
spel vid första inträffande tvist eller
meningsskiljaktighet. Det är ju naturligt, att
menniskor med karaktär och innehåll också hafva
utpräglade sidor af denna karaktär, hafva
bestämda meningar, värme och ifver, kunna brusa
upp och för att värna, hvad de anse som sitt
allra heligaste, också med hetta kämpa derför.
Lika så naturligt är, att vanor och hvardagslif
förete stor olikhet, och att det ej kan gå så
fort att nöta bort ojemuheterna. Detta allt
får man taga såsom oundvikligt, som eu del
af arbetet på den lefnadslycka, man i och med
äktenskapet förbundit sig att uppbygga. Hvad
mer, om muren ramlar då och då? Det blir
att börja om igen och se till, att grunden blir
allt fastare och fastare, så står nog byggnaden
der till sist.
Ett och annat vore väl ännu att tillägga,
men jag har kanske redan allt för mycket tagit
läsarens uppmärksamhet i anspråk. Till min
ursäkt kan jag blott anföra den tankeD, som
föll mig in, att då så mycket blifvit skrifvet
för att bevisa, att äktenskapet är en boja, som
måste medföra olycka, kunde väl också någon
gång ett ord få sägas om, att denna åsigt icke
är så alldeles ofelbar. Mathilda Langlet.
Sanningsroten.
Fritt efter Rudolf Baumbach.
Af Gudrun.
c
Qyn blåögd mö med blick, som ler,
Oeh vackra ljusa lockar
En dag till skogen sig beger,
De mogna bär hon plockar.
Då kommer ridande med hasl
En hexa, grensle på sin qvast.
I förklä’t dyker hexan ner
Och se’n mot flickan sträcker
Hon handen ut. — »En rot du ser,
Som lögn och falskhet stäcker.
Göm den, och hvem som då blir spord
Han svarar blott med sanningsord.»
Och flickan taclcar gladt och går
Och möter så i skogen
En jägare, som samma vår
Fört hem en brud så trogen.
» Gif, jägare, ett ärligt svar!
Hvad är det, som du kärast har?»
»Det skogen är; jag super in
Dess friska doft begärligt,
Och vor’ det ej för hustru min,
Så vore lifvet härligt.
Om inte jag ett qvinfolk fått,
Jag skulle prisat säll min lott!»
Den stackars flickan nu en tår
I ögat sönderklämmer.
En spelman då i skogens snår
Så gladt fiolen stämmer.
» Gif, spelman, mig ett ärligl svar;
Hvad är del, som du kärast har?»
»Jag älskar Icrögarns Greta mest,
När hon slår i min kanna,
Men om jag är på »Hjorten» gäst,
Jag dyrkar vackra Anna.
Om åter jag på »Kronan» är,
Då är det Lisa jag hur kär.»
Nu tåren ned på kinden föll,
Ty der vid sjöastranden
Stod hennes gosse ju ocli höll
Ett spö med ref i handen.
I flickans barm, der roten låg,
Slog hjertat mer, ju mer hon såg.
»Och är min sällhet blott en dröm,
Så vill jag aldrig vakna!
Tag roten med, du s’.rida ström,
Jag slcall den visst ej sakna.»
Och lätt hon sprang som skogens hind
Till gossen med den bruna kind.
* *
Der sanningsroten hvilar nu,
Ses strömmens vågor yra.
Blef flickan lycklig? frågar du.
Del törs jag ej bedyra.
Men likväl mången önska lär,
Att roten stannar der den är.
"Frun."
En qvinnostudie
af Johan Nordling.
(Slut från föreg. n:r.)
jT^fter hand växte »fruns» inflytande öfver
denna lösa, oregerliga befolkning till en
förvånande grad. Männen — äfven de
sämste — respekterade inom sig detta ovanliga
hos en qvinna, det enda, som öfverhufvud var
egnadt att imponera på deras råa natur —
hennes barska stränghet och rent fysiska mod.
Qvinnorna fingo snart för vana att draga
sina husliga bekymmer, ja, till och med sina
inbördes tvister och trätor under »fruns»
dom-värjo som en yttersta instans; och när hon
hade skipat rättvisa — en temligen
summarisk rättvisa mången gång, det är sannt —
då var det sista ordet sagdt, så visst som
amen i kyrkan.
Ville icke barnuDgarne hålla sig från ofog
och slagsmål, tvärt hotades de med »frun»,
och det var i de flesta fall tillräckligt för
att för ögonblicket åtminstone få dem bättre
i tygeln; löpte de från lexor oeh skola, åter
hade de »frun» öfver sig, och efter de lexor,
hon serverade dem, blef intresset för dem i
katekesen och historien betydligt uppfriskadt.
De, som hade sjukt samvete, kunde gå långa
omvägar för att ej behöfva passera hennes
fönster, innanför hvilket alltid ett vaksamt
öga höll utsigt. Men de, som om
lördagen kommo från pulpeten efter en
ordentlig skolvecka, kanske till på köpet utan en
plump i sin anmärkningsbok, de tågade
mycket långsamt och med mycket menande
miner förbi det lilla magasinets
skyltningsläckerheter, och då kunde det hända, att pinglan
plötsligt gaf gällt ljud, och att i dörrgläntan
presenterade sig bodfruns gråmuskiga ansigte
Hej — hvad det lilla hjertat klappade af
aningsfull förväntan!
»Hör du Emma,» ropar frun — eller
kanske var det »Axel», »Gerda», »Ruth»; »kom
in får jag höra, hur det nu går med dina
lexor. Du var allt skral i tredje budet sista
gången, hörde jag. Jaså, du har din
anmärkningsbok med. — Nå, låt se! — Inga
fula betyg; det var snällt.»
Och så smyges en stor rund pepparkaka,
en knäck eller en handfull sviskon ned i den
lilla förklä’sfickan, och Emma rusar hem med
vingar under fötterna att berätta sin stora
triumf — »beröm af frun»!
»Guldlufvan» var nu en gång för alla
hennes utkorade favorit, och det gick ej en dag
om, utan att den lilla tillbringade en eller
annan timme inne i butiken. Hon hade fått
för vana att taga lexböckerna med sig ned
om eftermiddagarne: det gick så mycket bättre
att läsa i den lugna, varma vrån bakom fruns
disk än der hemma i det kalla otrefliga köket,
der hon ej ens hade Dågon att vända sig till
med sina frågor, Där ej hennes eget lilla
förstånd räckte till. Den stackars okunniga
modern, som jägtad af en beständig oro
under ideliga anfall af sin ihåliga lungsotsbosta
dref fram oeh åter i det armodiga rummet —
hon hvarken kunde eller gitte besvara
barnets frågor. Kom så fadern hem, då var
det än värre; han var för det mesta drucken
och lefde och regerade värre än den onde.
Men »frun» var en tålmodig svarerska;
om också icke alltid hennes förklaringar och
utläggningar alldeles så stricte träffade
hufvudet på spiken eller hon alltid fann rätta
ordet, så var det en viss förnimmelse af godt
förstånd mellan barnet och den gamla, som
kom dem å ömse sidor att rent instinktivt
fatta ofullkomliga ord och half mening.
$ *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
