Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. Fredagen den 22 november 1889
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
låter stjernan gå rnndt om och virar på garnet;
börjar vid midten och fortsätter, tills stjernan»
uddar äro öfverklädda med garn. Då fästes ändan på
baksidan, och stjernan är färdig. Sådana lika stora
stjernor skall man ha 8, och den nionde skall vara
dubbelt så stor. Då man nu fått alla nio färdiga,
fäster man med nål och tråd de £tta små stjernorna
omkring den stora. Skall sys väl, att korgen blir
stadig. Sist tager man smala sidenband af något
högre färg än korgen och knyter deraf en vacker
knut, der stjernorna äro sammanfästade.
Alde.
XXIV Gyllenläder till en eller flere stolar. Köp
i en läderbutik ett stycke läder och låt försilfra det
hos en förgyllare, kalkera sedan derpå
blommor och blad i ornamentstil, måla alltsamman med
blå eller grön bronsfernissa, botten med gul;
konturerna omkring blommor och blad målas med svart,
likaledes bronsfernissa, som fås i färghandeln. Det
blir något ovanligt, är ej så dyrt, men ser
dyrbart ut.
*
XXV »Rakrustnings-väska» för herrar. Tag ett
stycke grått hamptyg, 3S cent. högt och ungefär lika
bredt. Sy derpå i de båda nedre hörnen hvardera två
rakknifsfickor, 10J cent. höga och breda efter knifven.
Nedra kantens midt förses med en ficka, raktvålsrum,
12 cent. högt, 17 cent. bredt. Midt på stycket, 12
cent. från hvar andra, anbringas två rakstrigelsslejfar
cent. breda, 12 cent. långa., så att strigeln i dem
kommer att hvila horizontelt, när det hela
upphänges. Ofvan dessa sättes ett stycke utpickerad
guttaperka och på den rakborstficka, 11J cent. bred, 10 cent.
hög. Naturligtvis skall alla fickorna stå upprätt,
med öppningarna upp, när rakrustningsväskan
hänges, Brodera alla fickorna med en blomqvist af
kulört brodertråd samt likaså väskans båda öfre hörn
på sidorna om rakborstfickan. Slå sen af kulört garn
och guldtråd en smal snodd och kanta väskan.
Spika den färdiga väskans öfverkant fast efter en
vacker ramlist hvari fästas ett par små ringar, för att
man med dem må kunna hänga deri på väggen.
En den mest praktiska och bästa present till herre.
— a —
Ett dåraktigt system.
Nya bilder ur lärarinnornas lif.
vilken är orsaken dertill, att lärarinnor
fortare duka under i skolarbetet än
lärarne?
Det talas, resonneras och skrifves i våra
dagar så mycket; knappast något undgår att
blifva diskuteradt i skrift och tal, på möten
och sammanträden, icke minst läraremöten.
Att äfven denna ingalunda ovigtiga fråga skulle
blifva bragt å bane å något af de många
läraremöten som i sommar hållits, har jag väntat —
men förgäfves. Ingen har kommit på den idén,
hvarför jag härmed framkastar den i hopp
att få höra andras tankar derom. Mina egna
vill jag i korthet här nedan återgifva.
Att lärarinnor ganska snart i skolarbetet
mista sin helsa, blifva sjukliga oeh bleka, är
ett faktum, allt för väl kändt för att kunna
motsägas. Men hvad är då orsaken, och
hvarför drabbar ej samma öde lärarne i lika
stort procentantal? Någon torde svara:
Derför att qvinnan är fysiskt svagare än
mannen. Detta påstående torde dock ej hålla
streck, då qvinnan på andra banor och
områden visat sig ega en uthållighet och seghet
i lika stor grad som mannen.
Men månne ej vederbörande lärarinnor till
stor del sjelfva — om ock omedvetet — äro
skuld till detta missförhållande?
Hvarigenom då? Helt enkelt derigenom att
kropps-och själskrafter ej lika användas och
tillgodoses.
Mången ung lärarinna börjar sitt arbete,
full af spänstighet, helsa och lefnadslust;
arbetet är i början ett nöje, en lek; det skall
gå med fart, lifvet ter sig så ljust oeh sol-
beglänst, och hon förundrar sig öfver sina
äldre embetssystars dysterhet, sjuklighet och
slapphet. Så forcerar hon arbetet i skolan,
arbetar ifrigt på fristunder, läser om
nätterna, kanske till 2—3, och försummar det
vigtigaste: frisk luft, rörelse och ordentlig diet.
Det faller sig så besvärligt att laga mat,
den betraktas som ett nödvändigt ondt, och
det gäller att skaffa den så beqvämt som
möjligt. Det går så raskt att koka kaffe
och äta en smörgås till, fastän den unga
lärarinnan väl vet, att smörgåsen är bland det
hårdsmältaste af all föda, och att kaffet är
skadligt, drucket i mängd. Hvad gör det?
Hon är frisk ändå! Inte tror hon, att den fond
af helsa hon eger kan taga slut. Det är ju
mycket roligare att på fritiden arbeta och
läsa än att gå så der och stöka — ja,
många hysa formlig fasa för kroppsarbete!
Men hvad händer? Jo, just det enda, som
måste bli följden af detta dåraktiga system.
Om ett år eller två är hon ej mer den
samma, kindens rosor ha flytt, lefnadslusteu är
borta, det glada skrattet förstummadt.
Arbetet förefaller ej längra som ett nöje, utan
en obeveklig pligt, som hon måste uppfylla.
Hon möter tusen svårigheter, som hon ej drömt
om, hvilka fördystra hennes lynne och göra
henne modfäld och grubblande, och snart är
hon lik de andra, öfver hvilka hon förut
förundrat sig.
Det är nu skolan, arbetet, som få bära
hela skulden. Att hon sjelf genom att bryta
mot naturens och helsans enklaste lagar
medverkat dertill, tänker hon i de flesta fall ej
på, utan fortsätter samma stråt och ådrager
sig sjukdomar — kanske för lifvet.
Snart har det blifvit en gängse åsigt, att
alla lärarinnor måste blifva bleka och
sjukliga, och det är tyvärr så, att de flesta äro
det. I sanning ett sorgligt framtidsperspektiv!
Och dock kunde det vara mycket
annorlunda.
Lärarne deremot, som i de flesta fall ha
familj, få, då de komma hem från skolan,
ordentligt lagad, närande föda och erhålla
derigenom kraft och spänstighet, de ha sällskap,
som förströr dem och hindrar dem att hänge*
sig åt grubbel öfver motigheter och trassel i
skolan, och derför äro de friskare oeh härda
ut längre.
Men hur råda bot mot det onda?
Mycket skulle vara vunnet, om vederbörande
komme till insigt om nödvändigheten af att
bevara sin helsa genom ett normalt lefnadssätt,
ty som ordspråket säger: »i en frisk kropp
bor en frisk själ». Först och främst! Bort
med det omåttliga kaffedrickandet, i
synnerhet om morgnarne, det ersätter aldrig en
ordentligt lagad frukost.
Men säger någon: Hvad skall man då
ha, något måste man väl förtära, som går
fort att tillaga, innan man går i skolan?
Jag skulle vilja rekommendera
kakaopulf-ver, hvilket i mjölk eller vatten är helsosamt,
närande och fortare tillagadt än kaffe samt
saknar dettas alla skadliga egenskaper. På
middagsrasten hinner man mycket väl (om
man förut förberedt den) att tillaga en varm,
ordentlig middag, och börjar man en gång,
faller det sig ej alls besvärligt. Man känner
sig frisk och glad oeh får nytt mod att åter
börja arbetet.
Våren blott ej rädda för att gripa an. Allt
hederligt arbete i hvilken form som helst
förädlar, och så vinner man ekonomisk
besparing af dyrlegd hjelp, och — hvad bättre är
— man får en helsosam motvigt mot
tankearbetet i skolan.
Komma så svårigheter, som fördystra
lynnet — ut till vänner och bekanta; om ej
annat en lång promenad med snälltågsfart i
friska luften! Detta eger en märkvärdig
förmåga att afleda och lugna upprörda känslor.
Eller samla omkring er i ert hem en krets
af glada vänner, med hvilka I sympatiseren.
Hvarför skola lärarinnor mer än andra stänga
sig inne som nunnor i sin cell?
Detta är ej fria fantasier, utan dyrköpta
erfarenheter. Jag har pröfvat båda delarne
och behållit, hvad nyttigt var. Om mina
rader kunde gagna någon af Iduns läsarinnor,
bland hvilka finnas, som jag tror, ej så få
lärarinnor, vore målet med dessa rader
vunnet, och skulle det hjertligt glädja
Mimmy.
—.TrfH
Smånotiser från qvinnoverlden.
Svenska qvinno förening en hade den 13
dennes sitt sjette årsmöte. Styrelsen hade, på
grund af från chefen för fortifikationen gjord
fram-ställan, föreslagit att föreningen i anseende till
nödvändigheten af Vabergets befästande måtte af
sina samlade medel bestrida kostnaden för inköp
af för detta arbetes utförande nödig mark. Med
anledning häraf beslöt föreningen att ställa till
konungens förfogande en summa af 24,000 kr. att
användas för ofvan uppgifna ändamål.
Ansvarsfrihet beviljades för 1888 års förvaltning.
Derefter företogs val af styrelse och
styrelsesuppleanter, hvarvid de förutvarande återvaldes med
undantag af suppleanten fru Seippel, som önskade afgå
och ersattes med fru Mary Björlin. De
förutvarande revisorerna samt den ena suppleanten
återvaldes; i stället för revisorssuppleanten fröken E.
von Vegesack invaldes fröken Anna Roos.
Föreningen, hvars återstående kapital fortfarande
förräntas, fortsätter sin verksamhet.
¥
En af hufvudstadens äldsta invånare,
fru Ulrika Euphrosyne Roos, född von Keppel,
firade i lördags i kretsen af barn och barnbarn
sin 92:dra födelsedag. Den vördnadsvärda gamla,
som har ett förvånande minne och ännu är i
sällsynt besittning af kropps- och själsförmögenheter,
uppvaktades under hela förmiddagen af en talrik
skara vänner och anförvandter, och från barn,
barnbarn och vänner på fjerran ort kommo skriftliga
lyckönskningar. Till middagen var den gamla
inbjuden som gäst hos sin måg och dotter
justitierådet och fru Olivecrona, dit äfven sonen,
öfveringeniören vid statens jernvägsbyggnader öfversten
A. T. Roos jemte öfrige familjemedlemmar
inbjudits.
Barnafrågor och föräldrasvar.
il^|arn bruka som bekant gerna fråga om ett
och annat, de blifva t. o. m. ofta tröttsamma
med sina frågor. Ändock hafva de ej synnerlig
nytta deraf, emedan de sällan tänka öfver frågan,
utan i allmänhet framställa den helt mekaniskt,
just som den af ögonblickets intryck »faller på
läpparne», som man säger; äfvenså fastnar svaret
vanligtvis ej i deras minne, utan minuten efter är
det glömdt.
Min far, som en längre tid med sin familj bodde
på. landet, plägade som oftast besvara sina barns
frågor på ett sätt, som vi i början funno mindre
behagligt, emedan vi derigenom med hvarje fråga
sjelfva förorsakade oss ett visst besvär; men med
tiden började vi inse nyttan deraf och funno snart
ett verkligt nöje af att fråga våra föräldrar om
allt, som på något sätt väckte vår
uppmärksamhet. Vår mor följde nämligen vår fars metod,
inseende den sammas förträfflighet.
Då t. ex. någon af oss var ute och promenerade
med vår far i skogen och råkade få se ett djur,
som han ej visste namnet på, frågade han helt
naturligt: »Pappa, hvad är det der för ett djur?»
Men »pappa s låtsade icke alls se derpå, utan
svarade endast: »Säg mig först, huru djuret ser ut,
så skall du sedan få veta, hvad det heter!» Nu
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:41 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1889/0426.html
