Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. Fredagen den 6 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålle* ett nummer Iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal aben- i r\ i i u Idun, erhålls* att gratltexemplar för hela den tid, under hvilkenabonn
nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumer
närmaste vore obefintlig. Men jag kan
verkligen inte se något hinder för, att man inom
nordstjerne- oeh vasaordnarne hade ledamöter
af det qvinliga ståndet, liksom man har
ledamöter af det andliga. Hvad som ju skulle
utgöra det egentliga skälet till dessa
dekorationers bortgifvande — i ena fallet
vetenskapliga eller literära, i andra fallet
framstående medborgerliga förtjenster — finnes ju
nu mera nästan lika ofta hos qvinnan som hos
mannen. Och dertill komma andra,
visserligen mera underordnade synpunkter, men
dessa måste också tagas med i räkningen.
Ur rent estetisk synpunkt skulle den blixtrande
ordensstjernan göra sig ofantligt mycket bättre,
om den anbragtes på en elegant damtoalett
än bredvid ett frackuppslag. Och vid
inträffande uppsjö på ordnar skulle damerna
ha ofantligt mycket lättare för att placera
sina, än hvad herrarna ha. En briljanterad
nordstjerna skulle ju taga sig förträffligt ut
i ett svall af mörka lockar, och för min del
kan jag alls icke finna, att »det skulle ligga
något anstötligt i, om en liten vasatrissa
placerades midt i en förtjusande grön rosett
någonstädes i närheten af turnyren. Men jag
vill ödmjukast fråga, hur det skulle taga sig
ut, om en till öfverflöd dekorerad herre skulle
pröfva på att anbringa en kommendörsplaque
midt på hjessan eller ett storkors på det ställe,
der kammarherrenyckeln plägar hänga. Jo,
det skulle min sann se ut det!
Hur inan vänder saken är, det svårt att
finna något hållbart skäl, på grund af hvilket
man längre kan uppskjuta att bevilja qvinnan
full likställighet med mannen äfven på
ordensväsendets område. Det må nu vara godt
och väl, att en entusiastisk fästman eller en
ända till stollighet förälskad äkta man kallar
sitt hjertas utvalda »sitt lifs stjerna»; men
inte kan det väl hindra att fästmön eller frun
också får sin lilla stjerna — på
klädnings-lifvet. Och bra hårdt är det, det är visst
och sant, när en aktningsvärd matrona, som
egnat två tredjedelar af sitt lif åt ett träget
arbete på bazarer, bland myrfruar och
federationen, och som således kunde göra anspråk
på till och med ett storkors af vasen, i stället
af sin knarrige och orättvise man får höra
att hon är hans huskors.
En sak är likväl nödvändig att iakttaga,
när den reform i ordensväsendet, som jag här
åsyftat, skall genomforas. Det går nämligen
inte an att, såsom nu ofta sker, dela ut
ordnarna efter något slags anciennitetsberäkning,
ty sådant vore ju en ren ohöflighet, särskildt
mot ogifta damer, som hunnit till en viss
kritisk ålder. Nu kan en dam, tack vare
presterskapets tystlåtenhet och några oskyldiga
toalettknep, hålla verlden i okunnighet om
sitt födelseår, men böljade man på att åt
qvinnorna dela ut ordnar på grund af vissa
»tjensteår« i t. ex. telegrafen ellen skolan,
så skulle det strax heta:
»Ah, hon har vasen, då är hon minst sina
fyrtio!»
Och det vore ju fatalt.
Och så en annan sak. Innan reformen
blefve genomförd, d. v. s. innan
ordensde-korerade qvinnor blefve en tämligen
alldag-lig företeelse, skulle jag för min ringa del
inte vilja höra till de damernas antal, som
hugnades med vedermälen af kunglig nåd, så
inrättade, det de vore egnade att å bröstet
bäras. Jag beklagar uppriktigt det första
tiotalet nordstjernekommendörskor och det
första hundratalet vasaridderskor, ifall de skulle
hafva någon liten oförsigtighet bakom sig i
sitt lif. Det skulle de minsann få veta af
då. Och om de inte ha någon oförsigtighet
eller något fel eller vank — så beklagar jag
dem ändå och skulle rakt inte vilja vara i
deras ställe.
Men qvinnorna ha i dylika fall mycket
mera mod än männen, och jag är viss på,
att, så snart det verkligen blir lag oeh sed
— liksom det redan nu blott är simpel
rättvisa och billighet — att dela ut ordnar till
qvinnor, så skall det heller icke fattas
hjelte-modiga qvinnor, som offra sig för tillämpandet
äfven på detta fält af den ädla grundsatsen
om qvinnans likställighet med mannen. Man
skall få se, att hundratals ädla kämpar i
qvinnoemancipationens led frivilligt erbjuda
sig att taga emot en liten dekoration, ehuru
de klart inse, att detta är det samma som
att prisgifva sig som ett värnlöst offer åt
tusentals hvassa tungor bland sina egna
(odekorerade) systrars otacksamma slägte.
Jag rekommenderar frågan till benägen
hågkomst hos alla damernas riddare inom vårt
öfver- eller underhus.
Och så torde Ni godhetsfullt tillåta, att
jag sjelf rekommenderar mig. Scævo/a.
Sådana segrar göra vår ruin!
Af A ve.
l]f|| ett af Iduns senaste nummer finnes
un-der titeln: »I kupéen, en dialog i
qvin-nofrågan», en liten skiss, som måste gifva oss
qvinnor åtskilligt att tänka på. Visserligen
har en aida af nämda fråga der blifvit stäld
så ytterst på spetsen af det allvarliga, att
hon delvis sammanflyter med det komiska,
men det är i alla fall rätt och billigt, att vi
qvinnor en smula skärskåda de
missförhållanden, förf. påpekat, samt söka finna
orsa-sakerna till de samma.
Det är ju öfver qvinnans skarpa och
segrande konkurrens med mannen på arbetets
marknadsplats, som der talas om »I kupéen»,
och många med »—m» finna denna sak
mycket betänklig, och det med rätta. Men
hvad eller hvilka kunna orsakerna vara till,
att mannen gör »43 fruktlösa försök att få
någon plats», men qvinnan deremot utan
större svårighet (den lilla fabeln om fru och
fröken skänka vi förf.) fick arbete i en bank.
Hvad är månne skälet till, att »fruntimmer
ska’ det nu vara i alla verk och
inrättningar?»
Här kunde man ju passa på och skrifva
något mycket vackert om vårt köns många
dygder, men jag vill i stället först framhålla
ett mycket simpelt och dåligt skäl till, att
så många qvinnor segra i denna konkurrens
med manliga platssökande.
De förra nöja sig ofta med en så skamligt
liten aflöning, att vederbörande skulle blygas
att erbjuda den samma åt en man.
»Vi antaga en qvinna till platsen, hon är
inte mer än hälften så dyr,» säga de ärade
principalerne först och främst; men det kan
äfven hända, att någon bland dem tillägger:
»Ja, och så är hon ordentligare och mera
pligttrogen. Hennes behof äro ej så stora
som de platssökande männens, och hon har
ej heller så många frestelser till att förfalla
till oärlighet.»
Det är ju en allmänt känd sak, att vi
utgöra det stora flertalet i menniskoslägtet, fast
vi derför ingalunda bilda »den kompakta
majoriteten» i fråga om inflytande på
samhällets angelägenheter, oeh det är just det stora
antalet af arbetssökande qvinnor, som gör, att
tusentals af dem måste finna sig i
aflöningsvil-kor, hvilka blott kunna bjudas af kortsynta
sjelfviska arbetsgifvare (de må nu kallas verk,
inrättningar eller herr eller fru N. N.), hvilka
ej hafva forsyn för att ockra på fattigdomen
och nöden.
Af denna stora skara nödstälda arbeterskor
kan man rimligtvis ej fordra, att de skola
inträda i kampen mot det rådande
missförhållandet emellan mannens oeh qvinnans lön
för samma arbete; men så mycket mera har
man rätt att kräfva, att de mera lyckligt
lottade bland arbetssökande och arbetsdugliga
qvinnor göra front mot ett prejerisystem, som
måste medföra de svåraste följder för hela vårt
samhälle.
Jag skall här, för att göra denna del af
saken tydlig, framhålla samma exempel, som
jag för några år sedan framförde i en annan
tidskrift, der samma fråga var på tal.
Förutsätt en fattig familj, bestående af
föräldrar, två söner och två döttrar, alla fyra
barnen uppfostrade så, att de kunna söka
samma platser, antingen i någon »inrättning»,
på kontor eller dylikt. Nöja flickorna sig
med ringare aflöning — kanske hälften eller
en tredjedel mindre, än man ansåge sig kunna
bjuda bröderna — så ginge naturligtvis,
under nu rådande system, systrarna som
segrare ur denna konkurrens. Men så »segerns»
följder för familjen? Dessa blefvo ju först
och främst en betydlig minskning af den
inkomstkälla, som med skäl kunnat påräknas
till stöd för det gemensamma hemmet, i fall
sönerna fått de sökta platserna i stället för
döttrarna, hvilka nu icke ens kunna draga
sig sjelfva fram medels den usla ersättning,
de få för sitt arbete.
Äfven den mest fanatiske ifrare för könens
likställighet lär väl ej kunna förneka
det faktum, att en yngling, vore han än ett
mönster i alla menskliga dygder, dock är
kostbarare att underhålla i hemmet än en
flicka. Hvarje mor, som sjelf skurit en
brödkaka, hvarje far, som betalt skomakare- och
skräddareräkningar, känner skilnaden i denna
sak. Dertill kommer, att då fattiga
föräldrar ha grufligt svårt att sysselsätta sina s. k.
skolbildade söner i hemmen, så faller det sig
deremot lättare att skaffa hemarbete åt ett
par döttrar med liknande bildningsgrad.
(Ja, ja, jag vet nog, att gossar ha två
händer och tio fingrar liksom flickorna, och jag
instämmer gerna i den önskan, att pojkar
finge lära bruka sina fingrar till diverse
handarbeten, och att de hade mycket bättre af att
t. ex. lära sig sticka och stoppa strumpor än
göra åverkan på skolbord, bänkar eller
lefvande träd, för att ej tala om ännu svårare
odygder. Men jag kan ändå ej vänja mig
från den tanken, att ynglingar och flickor, i
allmänhet taget, hafva något olika böjelser,
anlag och framtidsdrömmar.)
Der ett par döttrar samla sina krafter, för
att med sina medel finna någon inkomstkälla,
der gripas sönerne af missmod, liknöjdhet
eller bitterhet. Det agg, som mannen ute i
lifvet fattar till den med honom
konkurrerande qvinnan, är en fortsättning af
syskonkriget inom hemmen, oeh intet krig är mera
förödande för det gemensamma
fäderneslandet, än striden om mannens och qvinnans
särskilda intressen, hvilka ju måste vara
gemensamma.
Hvaije qvinna, som åtager sig ett arbete
af den art, att det lika bra lämpar sig för
en man som för henne, gör orätt emot hela
samhället, ja kränker sedelagens heliga all-
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
