Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
af fantasier och aldrig vetat, hvad han egentligen
ville bli här i verlden.
Han var en ’intressant’ ung herre, som spelade
fiol, svärmade i högre rymder och gick omkring med
polkahår, som var modernt för ett geni på den tiden.
Men hur han skötte sina sysslor — lian var i något
verk extra ordinarie — det vet inte jag.
Han var son till rika Sundel, uppe i Norrland,
som vanligen kallades ’snåla kommerserådet’.
Hi, det blef naturligtvis uppståndelse, när han
kom hemrusande och talade om sin förlofning. Men
Kalle hotade att resa sin väg och aldrig komma
igen — hvilket i parentes sagdt hade varit det
bästa, han kunnat taga sig för, Nol a bene, om han
varit en man med ihärdighet och vilja.
Så slöt man fred. Föräldrarna togo flickan i
huset, och man skulle se tiden an. Sjelf skulle
fästmannen vända till baka till sin befattning i Stockholm.
Ja, jag bar varit i Sundelska huset i min
ungdom. Der såg alltid stelt och ödsligt ut och så
ogästvänligt, som om trefnad aldrig kunde bo under
det taket.
Man plägade säga om Sundels hus, att det
svåraste, det var att komma öfver tröskeln. Kunde man
från första början slå an den rätta tonen, obesvärad
och vördnadsfull på en gång, då blef gamla frun
rätt vänlig. Men eljes var det aldrig värdt att få
lif i henne.
Farbror Sundel sjelf lefde mest på sitt kontor.
Till deras hem kom nu Rose. Naturligtvis kunde
hon inte passa der. Hon kunde inte ens låta bli
att säga emot gamla frun, att göra invändningar —
och det var det allra sämsta, hon kunde ta sig till.
Jag var just der en gång, då hon rent ut upplyste
sin blifvande svärmor om, att en sak inte var så,
som hon sade.
Svärmor blef stående alldeles blek, men sade inte
ett ord. Det kom först fram efteråt några tomma
ord, om att ungt folk borde lära sig att tiga och
att dra nytta, af hvad gammalt folk säger. Ty den
som inte hyser vördnad för gammalt folk, den blir
olycklig.
Det var en sträng och afvisande köld i allt, hvad
fru Sundel yttrade. Men Rose var oförståndig och
tanklös, och redan dagen efter anmärkte hon på,
liur bordet var dukadt. Det var inte fint, menade
hon, det brukades inte så.
Nå, ställningen var gifven. Efter middagarne,
när farbror gått in till sig för att ta en lur, så satt
Bose inne i sängkammarn hos tant, men ingendera
hade något att säga, utan de sutto och tego med ett
stort stycke tomt golf mellan sig.
Hade de något att tala om, så slutade det oftast
så, att Rose gick in_ till sig, och sedan satt man en
hvar på sitt håll. Ödmjuk lydnad, det var hvad de
gamle fordrade. Kyssa på hand och tiga!
Tant gick der kall och liknöjd i de stora rummen
och gaf sina befallningar om hushållet i kort,
bestämd ton.
Hon hade en enda svaghet, oeh det var för sin
son. Men just i den punkten hade hon intet
inflytande på sin man. Eljes bemötte hon honom på
ett öfverlägset, ringaktande sätt, riktigt föraktfullt
ibland. Och han var undfallande och lät henne styra.
Det var bara i afseende på sonen, han styrde efter
eget hufvud. Han hölls med strama tyglar, också
när han vistades långt från hemmet.
Han behöfde inte spara på slantarna, han skulle
ju representera handelshuset. Men allt hvad han
kostade, det bokfördes mycket ordentligt.
Jag behöfver väl inte säga, att förtroende var ett
okändt ord i det Sundelska huset. Men när Rose
vågade utsäga ordet ;>polissystem», blef det orsak
till en scen, som nära nog bade förmått flickan att
rymma hem till sin mor.
Hon rymde ändå inte. Den fattiga modern visste
inte annat, än att Rose hade det hon önskade hos
sina rika svärföräldrar, och hon var tacksam, för att
dottern blef »försörjd».
Jag kan så väl tänka mig henne der i huset.
Så kom det en gång bref från fästmannen, om att
han stött sig med sin förman och denne hade svurit
pä, att han inte hade att vänta någon framtid på
tjenstemannabanan.
Fadern hade genast klart för sig, att sonen
valen förlorad menniska. Han förkunnade högt, att nu
var hans tålamod slut, Karl hade kostat tillräckligt,
och allt var naturligtvis bortkastadt. Nu hade han
också kastat bort sin framtid.
Rose var inte så dum, så hon ej förstod, att allt,
hvad han sade, var riktadt mot henne. Hon kunde
inte bära allt detta. Hon skref till sin mor oeh
bad att få komma hem till henne.
Innan Karl kom hem, reste hon, och det fast tant
Sundel lät henne veta, att det såg illa ut.
Hon hade länge gått och rufvat på att slå upp
sin förlofning. Karl hade blifvit henne helt och
hållet främmande på den tid, de varit skilda åt. I
sjelfva verket kände hon honom bra litet. Och hen-
nes lif i föräldrarnes hus blef outhärdligt. Hon
måste resa, innan han kom; stannade hon, skulle hon
aldrig våga säga ifrån, inte för hans skull, men för
moderns. Ty henne var hon rädd för, hon som alla.
Nu skref hon i stället till honom. Hon skref,
att hon ej kunde älska honom, så som man bör
älska sin make. Hon var alldeles säker på detta,
eljes skulle hon inte känna sig så lättad nu.
Hon fick svar både från Karl och från hans mor.
Han skref bönfallande. Han kunde icke lefva utan
henne, ville inte ens lefva, om hon öfvergaf honom.
Hennes kärlek skulle göra honom stark, men utan
henne kunde han sjunka djapt, kräket! Och hon
skulle inte ha hjerta att lemna honom just nu,
etcetera, etcetera.
Men se moderns bref, det var ett aktstycke, Jag
har läst det, och önskade jag kunde det utantill.
(Forts. § sid. 487.)
Julafton bryter in.
et råder aningsrik högtidsfred
I tidig julaftonstimma,
Långt bort der öfver skog och hed
Som klarast stjernorna glimma,
Och månen gjuter ymnigt välsignande sitt ljus
Kring ännu tysta gator och drömuppfylda hus,
Tills morgonen börjar bräeka
Och vakande kloekor väcka
Till stundande julehelg.
Han redan vaknat, den lille pilt,
Och gnuggar sömnen ur ögat;
Han ser mot fönstret — så mörkt och still;
Han undrar, om det har snögat,
Han lyss till hvarje knäpp ifrån rummen näst
intill
— Att de ej tända ljus! Att det aldrig dagas
vül!
Så somnar han trött och drömmer
Om julklappar, dem man gömmer,
Tills aftonsången är slid.
O, stämningsstunder af sällsam tröst
För den, som kärleken spårar!
O, vemodsstunder, då pröfvadt bröst
Vill lösas upp uti tårar! —
Det går ej rätt alt skrifva vid arbetslampan,
der
Den ömme fadern tänker på barn och hustru
kär
Och fädernehemmet minnes —
Hvad du göi• vek till sinnes,
Välsignade, fagra jul!
Det ljusnat. Bjellrorna klinga gladt,
Och rökm ringlar från husen,
Längs bergen midvintersolen matt
Sig smyger. Viken är frusen.
Det är, som all naturen tog del i dagens fröjd.
Och sparfven i sin kärfve får äta sig förnöjd,
På torgen stå gröna granar,
Och snöskyffeln gångstig banar
För brådskande menniskoström.
Så kom då, skönsta bland festers tal,
Som gladt ett menniskosinne,
Och byt i glädjesång gråt och qval,
Hvar helst du lidandet finne.
Låt mångbetungadt slägte på mörk och vilsen
stråt
Se glansen stråla ut från det fadershem, hvaråt
Sen långa sekler vi sträfva.
Låt ledande stjernor sväfva
Ännu för menniskobarn.
Och när juleljusen ha brunnit ner
Och barnajublet förklingat,
När helgens gcnie sitt välde ser
Af hvar dagskylan belvingadt,
Då skall hvar ädel handling och hvarje tanke
from,
Som Kristusfesten födde, gå vintertid i blom
Och båda vårliga tider,
Som skola randas omsider
Att aldrig mera förgå.
Kar/ Åkermark.
a»
De ärade läsarinnor, som erhållit dubbla
exemplar af förra veckans nummer med
Iduns Mode- och Mönstertidning,
torde benäget lemna det ena tiil någon
bekant, som ej fått den.
Månne förgäfves?
Ett litet vinterstycke af
Mathilda Langlet.
|jf||]et var en frisk, behaglig
vintermor-gon, tidigt, så der en timme före
solens uppgång, men himlen var strålande
klar och började redan ljusna så mycket,
att stjernorna bleknade. Månens fina
silf-verskära liksom dansade der uppe i
klarheten, och lätta ljusningar stego från
synkretsen uppåt, så att månljuset blef allt
mera bortblandadt deri och allt mattare.
Men blott en hastig blick kunde jag egna
allt detta, ty det gälde att i rätt tid hinna
ned till stationen och komma med på
tåget till Stockholm — »tåget», som aldrig
väntar på någon.
Skyndsamt steg jag upp i en af de
prydliga första-klassvagnar, som nu,
omstämp-lade till andra klass, kunna disponeras
äfven af resande med så moderat börs som
min, och slog mig ned i närmaste hörn af
den beqväma sammetssoffan. Det
förbiilande landskapet upptog strax hela min
uppmärksamhet. Sällan, om någonsin, har
jag sett en sådan vinterprakt. Det hade
varit ombytligt väder under natten —
först töväder och regn — sedan snö och
sist fryskallt. Snön låg nu icke som ett
täcke eller en slöja, utan snarare, om man
kan få använda en sådan bild, likt en hvit
trikådrägt, så noga smög den sig efter alla
små fördjupningar och höjningar i marken.
På fältet kunde man räkna hvarje liteu
fåra, hvarje liten sten och tufva, och den.
hvita drägten hade en egendomlig,
blåak-tig skiftning, som väl gjorde den kallare,
men också renare. En liten rödfärgad lada
nära banan flammade som af eld i
morgonljusningen, medan halmtaket såg ut som
en hvit spetsslöja deröfver.
Så kom en skogsdunge — det var mest
små och halfvuxna granar — och på
grenarne lågo små glittrande drifvor, mot
hvilka den mörka grönskan stack af så
bjert. Men på andra sidan om kullen stod
björkskog — unga, fina björkar, än i tata
grupper, än här och der en ensam
ungbjörk, men alla klädda i den mest
praktfulla skrud. Det var icke, som när
rimfrosten drager ett glittrande flor öfver
kronorna — det var mycket, mycket
präktigare. Tv den våta snön hade klibbat sig
fast vid hvar enda gren och qvist, hvar enda
475
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
