Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
narne på husbondefolket. Och då ingen vill
kosta på sig mödan att utföra solstrålens
mission i hemmet, så faller af sig sjelft, att
samvaron derinne måste blifva trög och tung,
kanhända kylig. Och hvad blir följden?
Jo, det ofta så ytliga sällskapslifvet skall
ersätta, hvad hemmet saknar. Men den
solstråle, man försöker fånga utanför hemmets
dörr, huru flyktig är den ej vanligen och
huru dyrköpt äfven. Ack, den sol, vid
hvilken du söker värma ditt hjerta, då du i
helgdagskläderna vandrar bland främmande
och talar artiga ord och bjuder på höfliga
fraser, medan barnen derhemma förfrysa af
brist på sol, den är sannerligen icke mycket
värd. Har du solsken på din panna endast
för att behaga i sällskapslifvet; är din glädje
endast en antagen min, som hör till
helg-dagsdrägten, men aflägges, så snart du åter
träder öfver hemmets tröskel — då har du
fattat betydelsen af en solstråles uppgift
alltför ytligt, ty den vill värma och icke
allenast lysa.
Men se der en familjekrets, som sparat
sin bästa glädje för hemmet. Oförstäld
lyser glädjen fram. Men hvem är solstrålen,
som skapat detta ljusa hem? Makan, modern,
som har en uppmuntrande blick, ett vänligt
ord till alla, en lätt hand att afvärja hvarje
moln, som vill fördunkla hemmets lyeka.
»Hon är hemmets solstråle».
Hm,
Wt
Systrar.
^li|n i rummet stormade »Lillan». Hon
cfià hade ingen ro i dag att hålla sig stilla,
blifva på samma plats en minut. Dertill
klappade hennes unga hjerta allt för högt,
brände blodet i hennes ådror. Hennes klara,
blåa ögon strålade, den runda kinden bar
vinteräpplets friska färg, och det långa,
flickaktigt utslagna håret stod som en solsky
kring hennes hufvud.
Hon fick syster Hedda om lifvet och
svängde henne rundt om flere hvarf. Det
var icke görligt att stå emot.
»O, Hedda, hvad jag är lycklig, hvad jag
är lycklig! Tror du, att någon menniska i
hela verlden kan ha ett bättre och manligare
hjerta än Karl? Nej, det tror du inte, säg
att du inte tror det...»
Ack, ständigt denna samma fråga, i tusen
variationer. Ett påstående för öfrigt, ett
stolt, jublande påstående mera än ett
spörsmål. Ej heller gaf hon sig tid att vänta
på ett svar, hvilket hon ej ens kunde tänka
sig på mer än ett sätt. Som en flygande
vind var hon redan i andra ändan af den
stora våningen.
Med ett blidt, sorgmodigt leende såg
Hedda efter henne. Att hon var
lycklig — ja> hvem kunde betvifla det? Allra
minst hon sjelf. Hur lefvande stod ej för
hennes eget minne en dag för sju år sedan,
en oförgätlig vår, hennes egen
förlofnings-dag. Sju år — kunde det verkligen vara
så länge? Den gången var »Lillan» blott
ett elfvaårigt barn, och hon sjelf en
tjuguårig ungmö, för hvilken lifvet låg
ljust och lockande, o, hur lockande och
ljust!
Hedda suckade, der hon sakta gick fram
oeh åter efter det stora, dukade
gästabudsbordet, som gnistrade af armatakarnes silfver
och vinkaraffernas blodröda kristall. Hon
lade en sista ordnande hand vid de rika
anordningarna; gästerna kunde när som helst
väntas.
Allt sedan moderns död, då »Lillan»
föddes, hade Hedda varit värdinna i sin fars
hus. Under hennes ögon hade systern vuxit
upp; förunderligt, hvad tiden gått — nu
tyckte hon sig redan en gammal qvinna, och
»Lillan», sjelfva »Lillan» var i dag, efter
hvad hon tusen gånger sjelf försäkrade, den
lyckligaste fästmö i minst ett helt
planetsystem!
Som hon gick der i sina tankar, ryckte
hon till, vid att en stor het tår brännande
föll på henne3 hand. Tårar nu, midt i
festljuset och glädjen! Hastigt torkade hon sina
ögon med den hopskrynklade näsduken.
En sista rond genom de upplysta rummen
för att förvissa sig, att allt var i ordning.
Den stora trymåen i salongen återgaf från
hjessa till fot hennes bild. Hon stannade
plötsligt, nästan förskräckt. Hur dyster och
mörk hon såg ut i sin svarta drägt!
Hon hade verkligen satt dit en liten hvit
remsa i dag, en liten enkel garnering kring
halsen för att något mildra den dystra
verkan. Det var ju »Lillans» glädjedag och
derför också deras allas.
Glädjedag! Sanningen att säga hade hon
gråtit varma tårar på sitt rum öfver denna
enda lilla hvita flik, när hon tråcklade fast
den på sin klädning. Och hennes tankar
hade vandrat långt, långt bort öfver
gränslösa verldshaf och oändliga landvidder till
en ensam graf i det fjerran amerikanska
vestern, en ensam graf, som hon aldrig ens
sett...
Ty der var inseglet satt på hennes
kärlekssaga. O, hur hade icke de två väntat
och hoppats, arbetat och älskat, försakat oeh
förbidat! Han, den unge talangfulle
ingeniören, skulle i det nya landet bryta sig en
egen bana, skapa en ställning för dem båda.
Det var ett hårdt arbete, men det fans lust
och rik kärlek med, och då blef det icke
tungt. Se hvar andra fingo de ej under dessa
långa år, lekamligen icke; men de voro i
beständig andlig umgängelse, och för deras
bref voro de långa vägarne korta. Modet
fick icke sjunka; de stödde hvar andra
inbördes.
Men då — när de sent omsider stodo
snart sagdt vid målet, drabbade ödets slag.
En häftig feber fullgjorde sitt grymma verk,
snabbare än ens den elektriska gnistan hann
bära det första budskapet öfver
verldshafvet ...
Hon hade sjunkit ned i soffhörnet och
lutade ansigtet ned i sina händer. Det
var ett vackert ansigte med blida,
regelbundna drag, men blekt och kring ögonen lätt
fåradt af fina rynkor. Lifvets bitterhet hade
redan ristadt sin skrift uti det. Hedda
grät. ..
Plötsligt spratt hon upp. Tamburklockan
ljöd. Helt visst gästerna, som kommo!
Hastigt reste hon sig, slätade ut vecken i
sin svarta klädning, fick eaudecologneflaskan
från ateniennen och baddade sina ögon.
Betjenten stod i dörren. Han bar i sin
hand en stor praktfull bukett af rosor med
långa, vajande hvita sidenband.
»Till fröken Lilly från häradshöfdingen.»
»Jag skall taga den, John. O, hvilka
förtjusande blommor! Och huru de dofta!»
Hedda sänker sitt brännlieta ansigte djupt
ned i de friska blommornas fuktiga svalka.
Deras berusande doft fyller med ens hela
rummet af sin ånga. Det var, som om en
ung vind af sommar dragit dit in, midt ur
decemberkylan. Sådana hade ock hennes
varit! Men dessa — hvad hade hon för rätt
att profanera dem med sin sorg. ..
Åter står »Lillan» på tröskeln, glad
strålande i sin ljusa drägt, med spelande ögon.
»Hedda — o, hvad jag är lycklig! Se —
hvilka blommor! De äro mina, ja, visst äro
de mina! Den snälla Karl! Hur
uppmärksamt!»
Ifrig rycker hon buketten till sig! Hon
borrar sin lilla näsa mellan blommor och
spetsar, hon fyller girigt sina nittonåriga
lungor med deras friska andedrägt. . .
Men när hon åter ser upp och möter
systerns klara blick, märker hon plötsligt, att
Hedda gråtit. Denna tanke — icke en
sekund hade den fallit henne in midt i hennes
egoistiska, barnsligt lösgifna glädje, att all
denna festlighet, alla dessa glada
tillrustningar hos systern endast kunde väcka
smärtsamma minnen. Nu går en varm ström till
hennes hjerta, hon fylles af ett oändligt,
kärleksfullt medlidande och af en aggande
harm öfver sig sjelf, när hon med skälfvande
läppar ropar:
»Hedda — du har gråtit!»
»Nej, nej», säger Hedda och vänder sig
halft bort för att dölja sitt ansigte, »visst
icke, min älskling, visst icke ...»
Men »Lillan» slungar sina vackra
blommor långt ifrån och slår armarne om
Heddas hals.
»Jo, du har gråtit, stackars, älskade,
älskade syster». Oeh jag, jag, som kunde vara
så obetänksam, så grym ...»
Under systerns varma smekningar förmår
hon ej längre bära våld på sig sjelf. De
luta sina hufvuden tillsammans, och deras
tårar blandas. Så kysser Hedda hennes
panna och säger:
»Gud välsigne dig. Du förtjenar det, att
blifva mycket lycklig, lyckligare än jag ...»
Johan Nordling
m-
Augusti.
En naturskildring.
w
t^|^Y lockan i Klara torn hade nyss slagit sex,
(^Jf*- men solen stod ännu högt på himmelen.
Luften var ljum, men icke qvalmig; en och
annan vindfläkt östanfrån kom med svalkande
helsningar från hafvet.
Stockholms gator voro tomma, som de äro det
en söndagseftermiddag i högsommaren, då allt
hvad hufvudstaden eger af ungdom och
lefnadslust strömmat ut till skärgård och Djurgård. Och
de som ännu voro qvar, tycktes jagade af en
feberaktig oro att komma bort: tjensteflickor i
medveten elegans trippade brådskande hän mot
ång-slups- och spårvagnsstationerna, och en försenad
dandy i nya kläder, hög krage med snibbar å ia
negerkomiker och vida hvita manschetter, fallande
ut öfver ett par röda händer med ovårdade
naglar, sätter af längs med trottoaren i en fart, som
kom hela hans kantiga kropp att arbeta likt ett
maskineri utan enhet och sammanhållning.
Det kom en flicka ut ur en port på
Drottninggatan. Hon var ej i de första ungdomsåren,
heller inte mycket öfver dem. Ville man beteckna
hennes ålder med en årstid, skulle det hvarken
vara sommar eller höst; man skulle säga att hon
var i augusti. Skogen står ännu grön och hela
sommarens fägring dröjer oberörd qvar, medan
frukterna långsamt mogna i solskenet.
Hennes ansigte var litet och blekt med en
ljusröd, vacker mun och ett par stora mörka ögon,
som sågo trötta ut. Hufvudet höll hon en smula
framåtböjdt, som om hon lyssnat, der hon gick
gatan fram med små nervösa steg. Hennes drägt
var enkel. Kanske skulle den sett tarflig ut, om
någon annan burit den, men nu gjorde den
endast intryck af något diskret och fint. Det var
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
