Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Beda kunde inte somna. Det var så
underligt att inte ligga ensam, och hon låg och
lyddes efter Emys andedrägt.
Plötsligt tyckte hon sig höra en snyftning
från andra sängen. Hou lyddes ännu
uppmärksammare än förut och undrade, om hon
misstagit sig. Men så hörde hon samma
ljud igen, och så ett rassel med lakanet, som
om den gråtande torkat sina ögon.
Låg hon verkligen och grät! Beda satte
sig upp i sängen. Hon ville så gerna
försöka trösta, men var rädd att synas
ogrann-laga.
Nu kommo flere snyftningar på hvar andra.
De skuro Beda i hjertat.
»Emy», sade hon sakta, »Emy . . .!»
Det blef alldeles tyst. Endast tunga
andetag förnummos från sängen midt emot.
Den stackars gråtande lilla främlingen ville
troligen inbilla sin kamrat, att hon hört orätt.
Emys beherskningsförmåga var emellertid
inte stor. Efter ett par ögonblick bröto
snyftningarna fram på nytt i fördubblad styrka,
ty hon gjorde icke längre några försök att
hålla dem till baka,
»Emy,» upprepade Beda, »är Emy sjuk?»
Det var mera grannlaga att fråga så, än
att fråga, om hon var ledsen.
»Nej,» ljöd det halfqväfda svaret under
täcket.
Beda satt ännu en stund och hörde på
snyftningarna, men sedan stack hon fötterna
i sina tofflor och smög sig tvärs öfver golfvet,
och lutade sig ner öfver Emys säng, der
kuddarne lyste så hvita i månstrimman, som
trängde in genom springan vid rullgardinen.
»Gråt inte,» sade hon bevekande, »gråt
inte . . .!.»
Emy rörde sig icke, men det kom ett
mummel under täcket,
»Jag kan inte hjelpa det. Det. är så
förskräckligt . . . .»
Ja, det kunde Beda så godt förstå. Hon
kände med sig sjelf, hur förfärligt det skulle
vara att komma hemifrån.
»Men vi ska’ nog försöka att göra det så
trefligt vi kan för Emy,» sade hon tröstande
och satte sig på sängkanten.
»Åh, det är inte det....» Emy satte sig
plötsligt upp i bädden. »Du tror visst, att
jag kommit hit för att lära mig hushållet, du?»
»Ja . . ..»
»Nej då, det är för nånting helt annat.»
»År det. . .?»
Beda blef allt mer förvånad, och de sutto
tysta ett ögonblick. Hastigt slog Emy
armarne om sin nya väns hals.
»Du är snäll och rar ... . Jag tror det.
Jag tror det.. . .» upprepade hon snyftande
vid Bedas bräst. »De ha skickat bort mig
för ... . för ... . för nå’nting; som jag inte
kan tala om. De tro, att jag kan glömma.
Men det kan jag aldrig, aldrig . . . .»
Beda smekte henne litet tafatt till svar.
Den främmande flickans ömhet och förtroende
kommo så brådstörtadt, att hon inte visste,
hvad hon skulle säga.
»De tro, att jag inte ska’ tänka på honom,
derför att vi inte få träffas,» fortsatte Emy.
»Men de ska’ få se.... De kan få mig
sjuk. De kan få mig att dö, men aldrig,
aldrig att glömma .... Det ska’ inte lyckas.»
Kärlekens fröjder oeh sorger kände Beda
inte mycket till. Hon hade visserligen ett
dunkelt begrepp om den lyckliga kärleken
genom åtskilliga förlofvade par bland sina
bekanta, men någon olycklig sådan hade hon
icke sett på nära håll. Det föreföll henne,
som om en hel ny verld öppnade sig för
henne, der hon satt på sängkanten med Emys
hufvud mot sitt bröst och hörde henne
berätta om allt det der, som inte kunde talas
om. Det var en romantisk historia om en
kort bekantskap, långa, hemliga
gatprome-nader, dyra löften och onda tungor. Emys
föräldrar ville inte tro, att han var en
duglig och bra ung man, och så skickade de
henne från hus och hem och alla hon höll
af — för att glömma.
Men hon kunde inte bära sitt öde ensam,
och så öppnade hon sitt hjerta för den första
ömmande lilla varelse, hon mötte.
Beda hörde på med ett lefvande intresse
och ett par brinnande ögon fästade på sin
nya vän. Hon led med henne, grämde sig
med henne öfver föräldrarnes hårdhet och
menniskors förtal, och innan den långa
historien var slut, hade de båda flickorna
blifvit så förtroliga, som om de varit bekanta i
ett helt år.
Då Beda låg i sin säng igen, var det redan
dager, men hon kände ännu inte något
behof af sömn. Hennes hufvud var fullt af
underliga tankar. Det var så besynnerligt
att bära på hemligheten af två menniskors
hjertesorg, den ena här strax bredvid henne,
den andra så långt borta. Hon tänkte och
hon tänkte, och hon låg vaken, långt efter
sedan lugna, jemna andetag från sängen midt
emot böljade förkunna, att stackars Emy sof.
Under de första dagarne var Beda orolig,
för att Emy skulle göra allvar af sin hotelse
att inte sköta sin helsa. Hon lade för henne
alla godbitar, hou kunde få fatt på, och kom
alltid med sjalar, då hennes vän gick ut för
tunnklädd.
Men det dröjde inte länge, förr än sol och
sommar och landtluft verkade på stackars
Emy. Hon kunde inte hjelpa, att hennes
kinder blefvo röda, och att hon fick aptit till
middagen. Hon kunde inte hjelpa sin natur,
som kom henne att vara vänlig och glad mot
alla menniskor, ja, till och med så vänlig och
glad, att det påstods, att det blifvit lifligare
i prestgården, sedan hon kom dit. I
synnerhet voro traktens ungherrar flitiga med sina
besök. Informatorn hos grefvens, ingeniören
vid jernvägen och bruksförvaltaren voro nästan
dagliga gäster. Man spelade krocket på
gårdsplanen, gjorde utfärder till lands och sjös,
och då och då arrangerades till och med en
liten improviserad bal.
Ingen, som såg Emys täcka, friska ansigte
och leende ögon, kunde ana, att hon bar på
en hjertesorg. Det var bara Beda, som visste
det. Det var bara hon, som visste, hur den
glada lilla Emy kunde ligga och snyfta om
qvällarna, och till hvem hon skref sina långa
bref. Och det var bara hon, som fick följa
med upp i skogen och ligga bredvid på
marken, medan Emy läste sitt bref, som de varit
och hemtat på posten. Ibland fick hon också
höra flere rader läsas högt, och hon hade
sett de drag, som inneslötos i den lilla
medaljong Emy bar på sitt bröst innanför
kläd-ningen.
Hon drömde sig in i denna främmande
kärlek, som om det varit hennes egen, och
hon var stolt öfver, att ingen kände Emy mer
än hon.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
