Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
fingret åt henne, blott hon hade en varelse
att älska, att slösa hela sin ömhet på.
Hon spratt upp ur sin drömlika dvala vid
ljudet af en ringning på tamburklockan och
en röst, som framstälde några frågor, hvilka
af flickan hviskande besvarades. En röst,
som hon icke hört på många år, men i
hvilken hon kände hvarje tonfall, hvarje
skiftning.
»Helsa din matmor, att jag kommer
tillbaka», hörde hon honom säga, och så blef
det tyst.
Hon sprang ur bädden oeh klädde sig
skyndsamt. Framför spegeln ordnade hon
sitt ännu rika hår. Tiden hade farit
skonsamt med henne. Hennes panna var slät
och jemn, ögonen klara, kinden frisk och
barmen fyllig.
Skulle allt detta mattas och vissna utan
kärlek — utan lif? I denna stund ryste
hon för den tanken mer än någonsin.
Hon gick ut i den lilla salen.
Der stod på kaffebordet bland de
anspråkslösa ängsblommorna, som Karin plockat, en
praktfull doftande bukett med
ungdomsvännens namn gömdt mellan blommorna.
Han skulle komma till baka.
Oeh han kom. — Det sved i hennes
hjerta, då hon tryckte hans hand, en
förfrusen åldrings, som lidit skeppsbrott på
lifvets haf och nu kom till henne för att söka
hamn.
Hans lif hade varit stormigt, hans
äktenskap olyckligt, hans barn hade gjort honom
sorg.
Det var, hvad hon fick veta.
»Har du ännu något öfrigt för mig,
Hilma,» frågade han vemodigt, medan
blicken skymdes af en dimma, »men jag förtjenar
det icke, jag har så litet att bjuda dig i
gengäld?»
Hon räckte honom tigande handen.
Hvad skulle hon nu med sin stormande
ungdomskärlek till? Här hade en stilla
vänskap varit nog. Hvad lönade det, att hon
kom med känslor, lika varma, rika oeh rena,
som den dag, hon såg den andra taga i
besittning hennes lifs hopp, då han blott hade
spillrorna af ett förfeladt lif, en förslösad
kraft att bjuda henne; det var ett ojemt byte,
men hon hade dock någon att älska. Hon
skulle ändtligen få ett hem.
Stockholm.
@ij
kimmerkrönt i fjerrran hägrar
för mitt minne Stockholms
stad,
torgets snörräta alléer,
slottets mäktiga fasad.
Länge skild från dig, hur ofta
vild en längtan jag förnam
att ur Djurgårdsskogens skymning
få se Bellman titta fram.
Borta från dig, hur jag saknar
qvällstur öfver Skeppsholmsbron,
fiskarns lyktor, hvilka glimma,
der han vittjar sina don.
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
