Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
Och, I södra berg, som stigen
mjukt, fantastiskt fram mot skyn,
medan bortom Klaras kyrktorn
liksom smälter vesterns bryn —
O, jag längtar återse er,
höra strömmens döfva brus,
se dess vattenspegel fånga
vinternattens stjerneljus . . .
Tar du ränsel på och drager
i den vida verlden ut,
hamna dina bästa tankar
vid en mälarstrand till slut.
Bjöds dig ett palats af marmor,
smyckadt med en kunglig prakt,
tog sin längtan svalans vingar
till en älskad stockholmstrakt.
Ingen fläck på jorden finnes,
som med trollmakt binder så,
än der under mörka brohvalf
Mälarns fria böljor gå!
Intet folk jag vet i verlden —
faslän det har många fel —
som så varmt jag gaf mitt hjerta,
som så helt jag gaf min själ!
Göteborg, dec. 89.
Daniel Fallström.
Iduns panoptikon.
kalder och simplare pennfäktare ha en
hel del olika metoder för att komma i
så gynsam författarestämning som möjligt,
och dessa metoder, eller kanske rättare de
omständigheter, hvarunder de anse sitt
ingenium bäst göra sig gällande, vexla snart
sagdt for hvarje individ. Somliga arbeta
helst på den tidiga morgonqvisten, medan
andra icke kunna få lif i sin Pegasus förr
än i nattens sena timmar. Några anse, att
en liten florshufva har en förunderlig makt
att pigga upp fantasien; andra deremot gifva
Bellman rätt, då han sjunger:
Vid ett stop öl och några supar
Fladdrar snillet mörkt och plumpt,
och mena, att den regeln håller streck, äfven
om ölet och suparne bytas ut mot en butelj
af vår gula nationaldryck eller en flaska
ädel Burgunder. Så många hufvuden, så
många sinnen.
Det originellaste sätt, jag hört talas om att
försätta sig i poetisk stämning, var det som
användes af Mathias Bjugg, en hedersman
till tullinspektor, som lefde i Enköping för
vid pass 100 år sedan. När diktarelynnet
föll på honom, gick han — förutsatt att det
var sommartiden — utom staden och
klättrade upp på en kal bergklint, den högsta
som fans i trakten. Der satte han sig, tog
af sig sin lamskinsperuk oeh lät den heta
rötmånadssolen badda på sin kala hjessa.
På det sättet kom ju hans hjerna under
Apollos direkta och omedelbara påverkan,
och nu flödade hans skaldeådra som en strid
ström. Rim fans der i långa banor, men
resonen var det knappare med. Hans poesi
erinrar i sjelfva verket både om rötmånad
och solsting, och det enda mästerskap han,
trots den intima förbindelsen med solens och
skaldekonstens gud, kan göra anspråk på, är
mästerskapet i »det alldeles rasande».
Utan att på något sätt vilja täfla med den
gamle Mathias Bjugg i originalitet — så
långt sträcker sig icke min ärelystnad —
befinner jag mig för närvarande i en
situation, som en smula påminner om hans. Ty
att skrifva poesi, under det man halft om
halft lider af solsting, kan knapt vara
vanskligare än att skrifva kåserier, när man är i
hög grad bekajad af »ryska snufvan». Och
det är just händelsen med eder ödmjuke
tjenare. Till min ursäkt länder dock, att jag
utan någon egen önskan eller eget
förvållande kommit in i detta for literär produktion
så foga gynsamma predikament.
Det är en gemen åkomma, denna snufva,
som i vanliga fall inte alls är någon snufva,
denna blixtkatarr, denna la Grippe, eller
hvilka namn man nu behagar ge den.
Utan någon slags krigsförklaring kommer hon
från vår gamla arffiendes hufvudstad och
slår ned som eu bomb midt ibland oss;
hyser respekt hvarken för ung eller
gammal, hvarken för våra modiga
garnisonstrupper eller våra respektingifvande konstaplar.
Hon slår sig fast lika ogeneradt under
cylinderhatt eller pelsmössa som under
pickelhufvan, och hon har icke försyn for att
rycka tjogtals små flitiga fröknar från
julklappsarbetet, tvinga dem att gå till sängs
oeh äta antipyrin. Hon stänger teatrarne,
hon hindrar fabrikerna att fullgöra sina
beställningar, hon verkar stockning i hela
julkommersen.
Det är ohyggligt. Här har inte på
mycket länge grasserat en så allmänt utbredd
epidemi i Stockholm, åtminstone inte sedan vi
i höstas voro hemsökta af orientalistfebern.
Men den åkomman hade mycket mindre
besvärliga symptom, och de som egentligen hade
ondt af den febern, det var de resande
ori-entalerne.
När allt kommer omkring, så är det
kanske några i orientaliskt trolltyg förfarna
öf-versteprester eller scheiker, som skickat oss
den här influensan på halsen, derför att vi i
vår naiva nyfikenhet ryckte dem i deras
bur-nuser och i vår öfversvallande välvilja
förstörde deras magar med för mycken mat.
Ho kan veta? Österifrån kommer den här
julpresenten i alla fall, så mycket är
säkert.
Sedan jag nu laddat ur mig en del af
mitt dåliga humör, skulle jag så ytterst gerna
vilja säga Iduns läsarinnor ett par hjertliga
och artiga ord, då det nu är sista gången
på detta år, som vi prata med hvar andra.
Men jag nödgas hänvisa till de
»förmildrande omständigheterna» och utan allt omsvep
af fraser önska er en angenäm jul och ett
godt slut på det gamla året! Jag tillåter
mig uttala den förhoppningen, att vi skola
träffas snart igen under bättre disposition.
Ödmjukast
Scævola.
ttiMI
Permar till Idun 1889 tillhandahållas nu, eleganta, i blått
och guld, eller rödt och guld, mot insändande af 1: 25 i
postanvisning eller i sparmärken.
Julros or.
Skizz af Jti.
et är julaftons förmiddag, ßjellerklang och
frustande springare, glada ansigten och
vänliga blickar. Menniskorna skynda om
hvarandra, den ena hit, den andra dit, i sista stund
juluppköp, öfverallt brådska och ifver.
Men hvarthän styra de sin färd, alla dessa, som
följa samma väg dit bortåt utom staden, somliga till
fots, andra åkande? Hastigt glider släden öfver
nyfallen snö fram på vägen, som kantas af
rimfrost-gnistrande träd. Djupt sjunker foten i mjuk
förrädisk matta, men framåt alltjemt till målet —
kyrkogården, som skymtar der borta i snöig skrud. När
allting prydes till julens fest, smyckas också grafven
derute af älskande händer. Eösterna dämpas,
minnet blott talar sitt stumma språk, medan
blomstergärd lägges ned på hvitklädd kulle. Hur den mörka
grönskan sticker af mot ändlös snöbädd, som
skyddande bredt sig öfver slumrarne derunder. ...
Så hemåt igen med dröjande steg, medan
bjell-rorna klinga och snön lyser hvit som förut. Eedan
börja flingorna falla och utplåna spåren efter
lefvandes intrång bland grafvarnes frid, och innan qvällen
ligger dödens stad lika tyst och ren som förut under
snöhvitt täcke.
Medan julljus tindra och julglädje råder, ilar
mingen tanke till baka till ödslig kulle derute, glänser
osedd en tår i vemodsfull blick — under julqvällens
glädtiga fest.
Ä
På grund af det öfvermåttan strängt anlitade
utrymmet nödgas vi tyvärr i sista stund
utesluta John Johnsons för julnumret
afsedda humoresk »Min dotter»; den skall
dock komma våra läsarinnsr till godo i
något af de närmaste numren.
Aprilmolnet.
Skiss af
Vilma IAndhé.
<Jpjwertha var ingen oförståndig, oförnöjsam
hustru, men i dag gjorde hon intet
försök att bekämpa sin sorg eller dölja sitt
missnöje.
Hon hade så säkert räknat på att få
komma till en badort detta år liksom det
föregående; men vid frukosten, då hon
fram-att de borde hyra rum i tid, hade
Hugo — mannen — på sitt lugna bestämda
sätt förklarat, att de ej hade råd dertill.
Ej att hon eller barnen voro sjuka, långt
derifrån, men alla deras bekanta skulle lemna
staden, och hon rent af skämdes att sitta qvar
der och liksom skylta med, att de hade det
sämre än andra.
Hon älskade dessutom naturen och hafvet
framför allt. »Var det ej en ädel kälek,
liksom en ädel sorg, den hon nu kände?»
frågade hon sig, der hon satt vid fönstret i
det hemtrefliga hvardagsrummet och lät de
eljes flitiga händerna hvila.
De hade råd, det var hon viss om, men
det var det der, att Hugo aldrig ville sätta
sig i skuld eller ens låna. »Resa på andras
pengar? Skulle du vilja det?» hade han
frågat oeh sett riktigt bister ut. Nåja, han fick
också gå utan ett vänligt ord eller en kyss
och hjelpa sig på med rocken, bäst han ville.
Vid minnet deraf och af den sorgsna
förebrående blick, han sändt henne, flödade
tårarne med ökad fart. — Så torkade hon bort
dem och tog till sömmen. Det var i april
och hade varit förfärligt ruskigt en tid med
snö, hagel, storm och regn; men i dag sken
solen riktigt varm, blott då och då skymd
484
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
