- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1889 /
485

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Fredagen den 20 december 1889 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

IDUN

af ett förbiilande moln. I trädgården
utanför, hennes egen lilla trädgåd, svälde
knopparna, medan bellis och perlhyaeinther stucko
upp sina små hufvuden och sneglade bort
till krusbärsbuskarna, som redan gjort sig
gröna och togo sig så bra ut i sin nya drägt.

Bertha såg ingenting — hvarken solsken
eller grönska — tänkte endast på, hur grymt
det var att behöfva sitta instängd i staden,
helst när Mina, hennes bästa väninna, som
hon aldrig kunde låta bli att afundas, redan
hyrt fyra rum och kök i Marstrand, hvilket
hon berättat dagen förut. — Det värsta var,
att bon sjelf oförsigtigt nog yttrat: att de
också bestämdt sig for en lägenhet der.

Med ett ryck slängde hon undan sykorgen

— hade hon ej suttit och fållat åt rätsidan
nu igen. Allt gick illa i dag. Barnflickan
hade retat henne med sin långsamhet, och
då hon sjelf tvättat Arthur, började han
stor-gråta. Hon var lite bårdhändt kanske —
och så smälde eD örfil på hans lilla kind.
Det var inte roligt att tänka på.
Ledsamheter hvart hon såg, och om Hugos
inkomster verkligen minskades — hur skulle det
då gå? Aldrig hade lifvet synts henne så
bittert eller framtiden så hopplös. Arbeta
kunde hon ej. Hvart skulle hon gå? Hvad
taga sig för? Barnen skrattade och lekte
inne i barnkammaren — Arthur också, det
hörde hon. Var den lilla kinden ännu röd
efter slaget? Hur hon längtade att kyssa den,
men hon skämdes for sin vrede nyss och
sina förgråtna ögon och kunde ej gå dit.

Det ringde på tamburklockan. Ah,
bref-bäraren! Ett bref! En förströelse! Något
som drog henne bort från henne sjelf! Ja, ett
bref från gamla faster! »Intet annat!» var
hon färdig att utbrista, hon som eljes gladde
sig öfver dessa sällsynta epistlar mer än
öfver alla andra. — Långsamt, nästan
motvilligt bröt hon förseglingen. Hon visste nog
sjelf hvarför. Ja, ur hvarje rad andades den
emot henne, denna glada förnöjsamhet, som
hon ej kunde förstå, och som i dag syntes
henne som en direkt förebråelse. Att kunna
vara nöjd — nej, lycklig med så litet!

Nu blef det för mycket. Hon slängde bort
brefvet, som hade det bränt henne. »Jag har
redan flyttat ut på mitt sommarnöje» stod det.
Tårarne kommo henne i ögonen, medan
barndomsminnena trädde fram likt perlor i ett
kostligt smycke.

x *

En strid ström brusar genom fabriksstaden.
Röken stiger ur skorstenarna, ångan pressas
genom ventilerna, hjulen surra, spinnrockar
och väfstolar äro i full gång.

Broar spänna sig öfver vattnet, som hon
älskat att stirra ned uti, der det bryter sig
med okuflig kraft i dånande larm. Längre
ned blir strömmen djupare, och endast det
raska loppet samt hvirflarna här och der
påminna om dess vilda ungdomsmod.

Här, vid kajen, bor gamla faster och har
bott der hela sitt lif, liksom hennes föräldrar
före henne. Hon har nog varit »ute i
forsen», hon också, men nu liknar hennes lif
ett stillastående solblankt vatten.

Hon har rest mycket, sett mycket och kan
berätta derom, så att man aldrig glömmer det.
Bertha var strängt uppfostrad och fick aldrig
läsa några romaner, men ingen forbjöd henne
att höra fastern förtälja Sue ocli Dumas

— den nyare litteraturen kunde hon aldrig
med — så att man frös, grät och jublade
om hvart annat.

Hvilken humorist hon var, och hur man

kunde skratta sig förderfvad åt de historier,
hon lagade af de hvardagligaste småsaker,
som undgingo alla andra. Ja, en
dussinmen-niska var hon minst af allt, med sin eldiga
håg, sitt lifliga lynne och veka lättrörda
sinne. En qvinna till hjertat, en snillrik man
på hufvudets vägnar.

Hon hade varit förmögen och kunde varit
det ännu, om hon ej, smittad af affärsfebern,
som låg i sjelfva luften, satt upp ett väfveri,
hon också, samt godtrogen och bottenärlig
som hon var, låtit lura sig af en filur till
verkmästare — en fransman, som blifvit rik
på hennes bekostnad.

Nu hyr hon två små rum i samma hus,
som varit hennes eget, samt dertill den stora
salen med de präktiga väggmålningarna, der
Bertha och hennes syskon dansat efter det
gamla klaverets toner. Der säljas nu gammalt
porslin, apelsiner, lax, hummer, rökt
strömming, grönsaker med mera, allt efter olika
konjunkturer och årstider, och på
behållningen af den lilla handeln är det den gamla
lefver. Visst är det knaggligt och svårt, ty
hon är sangviniker af rang och ser allt ljust
och stort, tills det går upp och ned derpå —
men mången finansminister kunde afundas
henne förmågan att reda sig ur trasslet, och
hur hon bär motgångarne sedan! — det är
rent storartadt! Sjelf sitter hon bunden vid
soffan, lam i benen sedan flere år, men
kommenderande som en general, liflig, ung och
entusiastisk vid sina sjuttionio år.

Nu är hon på sommarnöje.

»Maskrosorna slå ut i rännstenen»,
skrifver hon. »Jag har en framför mig på
bordet. Har du riktigt sett, hur vacker eu
maskros är?»

Det är många år nu hon suttit instängd,
hon som varit rörligare än andra, och som
älskar naturen med skaldens och konstnärens
värme. »Jag lefver mest i minnets verld,
der jag plockar den ena blomman efter den
andra», står det vidare i brefvet. »Visserligen
är jag skröplig och kan nu mera knapt röra
mig, men jag älskar lifvet, och kan du tro
det? — sinnet är så friskt, att jag tycker
mig ibland kunna vända upp och ned på hela
jordklotet. Att bli ensam — mer och mer
ensam — se alla gå bort — det är det svåra,
men lifvet är så skönt, Gud så god! Jag
förstår mig lika litet på att klaga som den
gamle åkarkampen, som betar mina
maskrosor. Hur tåligt och pligttroget ett djur
kau-vara! Djuren ha också min aktning och sym
pati i högre grad än mången . . . .» Ack ja,
Bertha kände till fasterns lefnadsfilosofi —
och sommarnöjet också.

Det inre rummet, varmt och ombonadt, med
utsigt till ett rödmåladt plank, fick hon ej
lemna under vintern, men när våren kom,
rullades hennes stol ut i det yttre, som låg
åt strömmen midt för »Holmen» med sina
gröna träd och sitt »Tivoli».

Hur många gånger hade ej Bertha suttit
bredvid henne och sett in i det vackra goda
ansigtet med de qvicka spelande ögonen.

Här njöt hon af sommaren, och härifrån
var det hon studerade lifvet, intresserade sig
för tvättgummorna på klappbryggan, för
bagarens stora hund, för åkarekamparne, för
lifvet i det lilla som i det stora, medan
hennes egen lefnadsafton flöt stilla och fridfullt

likt strömmen i hafvets sköte.

* *

Bertha reste sig upp. Hur vackert solen
sken, och här satt hon och förnötte sin dag.
Tänkte ej ens på, att barnen borde ut.

När Hugo kom hem — det hade pinat
honom hela förmiddagen, att han gjort sin
hustru ledsen, och han började smått
kapitulera om möjligheterna — var hon ej till
finnandes.

Hade hon gått och beklagat sig för Mina
kanske?

Hans panna mulnade.

»Frun är i trädgården», sade husjungfrun,
som dukade middagsbordet.

Ett ögonblick stannade han tvähågsen, rädd
för det första sammanträffandet — så gick
ban raskt ut till henne. Hon stod med
spaden i handen och gräfde af alla krafter i den
solvarma ångande myllan. Bredvid henne lågo
några fleråriga växter, som hon delat för alt
omplantera. »Hvilken vacker högväxt qvinna
hon var!» Arthur hade sin lilla kratta i
handen och, båda voro så upptagna, att de ej
märkte honom, ej underligt heller, så som de
pratade och skrattade.

Så såg hon upp, rodnade smått, men gick
emot honom, drog handsken från den hvita
kraftfulla handen och sade med den varma
goda blick, han så väl kände. »Jag har tänkt
på, att vi kunna äta middag och qväll här
ute i sommar, både lönnen och kastanjen ....»

Längre hann hon ej, ty hans kyss afbröt
meningen — aprilmolnet hade skingrats.

Det finnes i qvinnans svaghet en kralt, soui
mannens styrka med förvåning underkastar sig.
Qvinnan står naturen närmare än inanneD. I
trots af företa Mosebok skulle jag vara frestad
tro, att qvinnan gått före mannen i skajjel •
sens ordning. Det inflytande, som hon lik ■
som ovetande utöfvar, har delaktighet af na
turens inflytelser. Stern.

Q ra neil.

J|mg står uti skogen så frisk och
^ß grön,

Om sommar och vinter lika.
Ibland jag höljs af den mjuka snön
Och rimfrostkristallerna rika,
Då liknar jag i min hvita skrud
En festligt smyckad, leende brud,
Som blott på sin älskling bidar.

Om julen jag fins i de flesta hus,
Och der så ståtligt jag siras,
Jag klädes med glitter, flaggor och

ljus,

Som hedersgäst jag firas.
Omkring mig dansa så glada de

småi

Och klappa i händer och fröjda sig

så,

Åt hvad jag har att dem gifva.
#

När bitter saknad i hjertat rår
Och tåredagg glindrar på kinden
Och sorgetåget så dystert går
Och k lock toner dallra fär vinden,

485

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 7 11:32:36 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/idun/1889/0489.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free