Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 5
kastar ett rosenskimmer öfver det anspråkslösaste
hem; och var viss — den är ej död, den sofver!
Slå bort förtreten och missräkningen! Var ljus,
var glad som förr, och du skall åter höra Alberts
ifriga stämma fråga: »Hvar är frun?» Och om du
också ej står gömd bakom dörren för att kasta dig
om hans hals, så ropa ett gladt: »välkommen!» —
Ljus och skugga vexla om i lifvet, men du måste
ständigt förblifva »hemmets poesi».
Zam,
En konstnärshistoria
af Henning Berger.
Bel. med hedersamt omnämnande vid Iduns
stora pristäfling.
Han hette egentligen Samuel, men förkor-
tade namnet till Sam och stafvade det,
hvarför vet jag ej, med Z. Måhända af
oppositioDslust eller kanske af »signerings-
snobberi» som hans vän, målaren, uttryckte sig.
Ty Zam hade också varit artist, »målare»,
och nu var han död. — Jag tycker mig
se tidningsnotisen: »Ett uppseendeväckande
själfmord, som i djupa kretsar väckt inner-
lig sorg och deltagande» o. s. v., o. s. v. —
Vi sutto tillsammans vid en likör, hans
vän L, en berömd landskapsmålare, och jag,
och naturligtvis talade vi om Zam. Vi ta-
lade och talade, d. v. s. L. talade och jag
lyssnade, då och då görande ett inpass for
att få honom att berätta mera. Och det
var ingen konst; han hade ständigt rest till-
sammans med Zam och fann nu liksom ett
visst nöje i att fragmentariskt porträttera
honom. Han talade hastigt, kort, med un-
derliga tonvikter och modulationer, blef ibland
patetisk, skrattade till emellanåt och beled-
sagadei sina ord med lifliga gester. Det blef
en underlig skissartad biografi, med en fläkt
af färg och pensel alltigenom, icke så myc-
ket för uttryckens som framställningens skull.
Han gjorde ett utkast af sin döde väns lif,
och jag tog det till en studie, ej såsom en
minnesruna — Zam var ju nästan okänd!
— utan en teckning med knif och penna
på tonpapper!
Men det är L., som talar:
»Du vet,» började han, »att han ständigt
vurmade för måleriet. Kedan som liten, liten
parfvel brukade han laga, att han kom upp
i Nationalmuseum, och där stod han och be-
traktade kopierarne i tafvelsamlingen, tills
han blef tillsagd att aflägsna sig. Och hur
han klottrade af allt på allt, ända till dess
man började tro, att han verkligen hade »an-
lag». Och hur han försummade skolan och
för resten allt, utom sin teckning och mål-
ning! Märkvärdigt att han redan vid så unga
år vågade opponera sig. Men det låg i
honom. Du minns väl, hur förvånad Herlin
blef, då Zam förklarade sig ej vilja rita af
gumman Minerva af gips, utan påstod det
vore lämpligare, åtminstone hvad honom be-
träffade, att kläda ut en lefvande flicka till
Minerva för att tjänstgöra som modell. El-
ler när han ritade af gubben vid sin pulpet,
så likt och likväl så slarfvigt, eller då han
i Mentzers kartbok eller på svarta taflan
gjorde de bizarraste utkast och glömde stryka
ut dem.» — — — —
L. tystnade ett ögonblick, tände sin ci-
garett och fortsatte sedan i förändrad ton:
»Du vet, han slutade i fyran och började
i slöjdskolan för att se’n komma in på aka-
demin. Ty nu skulle han utbildas till ar-
tist. Men där var han ej länge. »Den där
smörjan kan jag ju», brukade han säga, »och
för resten — anser jag det inte lämpligt. » —
Det var då du hans mani förstås att aldrig
anse något »lämpligt». Så målade han ett
tag för Grabow, Gud vet om han ej tog ett
par lektioner af Wallander också. Men det
var inte heller lämpligt. Utan se’n började
han måla på egen hand. Och ser du, nu
först började han sin bana, åtminstone sade
han så. Det var för resten en alldeles märk-
värdig talang till pojke. Men det var som
jag säger medfödt. Han behöfde aldrig mer
än ta i en pensel och göra en sju åtta drag,
så var ett konstverk färdigt. Och aldrig
något fusk, aldrig något underhaltigt. Det
var en riktig öfverdäogare, var det! Och rea-
list ända ut i fingerspetsarne. Och parisare
och något mer ändå, något obegripligt, som
jag inte vet, livad jag skall kalla det för.
Det var en elegans och en nonchalans— ja
du, som inte ä’ artist, kan inte fatta det
där! Men ser du, den där van Beer t. ex.
ä’ också elegant, men det är något så petigt
och tillgjordt, och det var det aldrig hos
Zam. — Och allting målade han: landskap,
genrer, stilleben, porträtter. Och figurmålare
se’n ! Men landskap va’ han allt styfvast i
ändå. Och så’na snobbiga motiver! Och
hvilken uppfattning se’n! Och ändå va’ han
aldrig nöjd, utan bara förstörde allt, hvad
han gjorde. Tänk dej, inte en enda tafla
såld! Iute en! Kom någon utom ateliern, så
hade han skänkt bort den. Men han var ju
rik och målade för sitt nöjes skull, eller rät-
tare sagdt för konsteus skull. Ty han var
en passionerad konstnär. Öfverproduktiv
som man säger. Gud, hvilka färg- och ma-
terialräkningar1 Och sådana atelierer! Alltid
nya, hvart han kom. Du skulle sett en, vi
hade tillsammans i Paris. Fullkomligt ja-
panesisk stil, med äkta japanska varor för-
står du! Alldeles som en scen ur Mikadon.
Det var stil må du tro. Och de andra va’
något till afundsjuka. D. v. s. de som
fingo tillträde. Ty han, Zam, umgicks ju
knappt med någon. Men Spada var där en
gång, förstår du! Vet du, hva’ han sa’ om
Zam? — »Han målar ihjäl sig,» sa’ han!
Men Zam bara flängde omkring sig och tog
dussintals studier och skisser. Skisser va’
hans svaga sida. Nästan allt han gjorde
va’ bara skisser. Han arbetade verkligen säl-
lan ut någonting. Men inte va’ han lat för
det. Han brukade säga. »Jag ä’ bara en
skiss själf.» — »Men de ä’ de styfvaste», —
la’ han till, och så log han sitt vackra, me-
lankoliska leende, och ser du, det tog bort
själfberömmet i orden ! — Han var allt myc-
ket egenkär, Zam, men det hade han då
också rätt till. Kritik tålde han inte gärna,
men det måste man!»
Här gjorde L. en paus, drack ett glas
likör, rökte några bloss och stirrade tank-
full ut i rymden, som mindes han några
flydda glada stunder. Därefter började han
åter i något forcerad ton:
»I Italien hade vi så fullt med utkast, att
vi brände en hel hög.»
»Där gå måDga tusen kronor,» sa’ han då.
Där målade han akvarell alldeles vildt à la
Lundgren. Ibland pasteller, mest porträtter
i så fall. Men landskap i olja voro hans
specialitet i alla fall. Naturligtvis var han
friluftsmålare. Han visste icke, hur natur-
troget han ville ha’ det.»
En] gång hade han en vinterstämning fullt
färdig. Det var en fyra, fem träd i rad —
i perspektiv, förstår du! — ett stycke gär’s-
gård och en stor sten och för resten ett öf-
verdådigt lyckadt experiment med kremser-
hvitt. Det snöade, ser du. Du kan inte
föreställa dig hvilken effekt! Jag saknade
ord, men bråkade bara med honom, att han
skulle ha’ den på utställningen. Jag gick
ut för att få hem ett par bekanta för att
öfvertala honom. Ty det var ju rent af ett
spektakel, att en talang som hans skulle
blifva totalt okänd. Nå, kan du tänka dig,
hvad jag finner, när jag kommer hem? —
Taflan öfverstruken ! Öfvarstruken, hör du !
Det var otroligt, men sannt, som det heter.
Men då blef jag arg och höll en lexa för
honom, som dugde. Hvad tjänade det till att
kluttra beständigt, om ingen skulle Djuta och
beundra mästerverken, hva ? Eller trodde han
konsten vore till för att begrafvas?
Meu han bara skrattade!»
L. afbröt ånyo. Vi togo på ess rockarue,
ty det började bli kallt, och vi sutto ute.
L. fortsatte långsammare och liksom tänkte
han efter, hvad som borde sägas:
»Nå, så får han en dag fatt i en roman af
en nästan okänd tysk författare. Den hand-
lade om ett par konstnärer, tror jag, och,
kan du tänka dig, när han läst boken, ville
han inte måla mer! Han var trött, sa’ han.
På ett år så rörde han inte vid en pensel.
Han påstod sig inte kunna »fatta konstens
betydelse,» »tviflade på sin kallelse» o. s. v.
Har man hört på maken? Konstens bety-
delse! Du store!
Men så gjorde vi en tripp öfver Medel-
hafvet, och nu vaknade artisten igen. Han
började måla mariner. Det blef något extra,
må du tro! Solnedgångar på långa, smala
dukar, bara himmel, vatten, sol och ett par
fiskarbåtar. Och så breda, enkla ramar, som
framhöllo det målade bättre. Jag lyckades
få ett par af de där bitarne, du kan få se
dem, när du kommer hem någon gång. Så
flackade vi härs och tvärs en tid, lefde äkta,
oförfalskadt konstnärslif, målade både likt och
olikt — det var en tid med stora vidder,
härliga vyer och sol och luft och leende — en
tid, som aldrig kommer åter! Men så dog min
far, jag måste resa hem, och vi skildes på
ett år. Men, Gud vet hvad som hände ho-
nom det året! För när jag våren därpå träf-
fade honom i Paris tillsammans med Bir-
ger och Edelfelt, var han till den grad för-
ändrad, att jag tviflade på, att det var sam-
ma person. Du kan aldrig tänka dig, hvilka
uppträden jag nu fick bevittna! Excentrisk,
extravagant hade han ju alltid varit, men nu
var han rent af galen. Ja, galen! Komplett
vansinnig. Hvar han hållit till det där året,
var omöjligt få veta. Han hade kommit till
Paris strax före mig, ingen visste hvarifrån.
— Jag har ofta tänkt sedan, att det var nå-
gon olycklig kärlek med i spelet, men det
yttrade sig inte på det viset. — Det året han
fick idén att sluta upp att måla, slog han
sig på politiken och blef socialist och nihi-
list, och Gud vet allt hvad för »listf Iran
då va’, han kom till och med in > politiska
sällskaper i Paris, men det gick lyckligtvis
öfver. — Herre Gud, frisinnade ä’ vi allihop,
men, hm, ser du, för en artist får konsten
lof att inta främsta rummet! — De där dum-
heterna— jag talar ur konstnärssynpunkt —
kommo inte nu, inte heller minskad arbets-
lust — tvärt om, det var rent af otroligt,
hur han målade. Det blef en riktig mani. Och
nu var det inte längre skisser, utan nästan
ängsligt, minutiöst utarbetade dukar. Då och
då fick han ett anfall af sitt gamla sätt och
föll in i ett riktigt »klatschmanér», klämde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
