Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 IDUN 1891
ur tuberna direkt pä duken och målade i
hastigheten med bara fingrarne, kom med de
vildaste färgblandningar, motiver, toner och
framför allt ljuseffekter — och förstörde se’n
alltsammans!»
L. drog andan och såg på mig; det syntes,
att hans egna ord grepo honom. Han bör-
jade strax igen i brådskande, nästan dar-
rande ton, som på en scen skulle hafva gjort
en storartad verkan:
»Ock alltid var det landskap, än här och
än där. Du skulle ha sett honom vid sitt
staffli ute på landet någonstans. Han bok-
stafligen greps af naturen. Jag kommer ihåg
ett uttryck ur någon roman, som jag läst:
»han riktigt brottades med naturen.» Och
det passade in här. Med håret i oordning
och glänsande ögon iog han — en inkarna-
tion afden nutida konsten! — sceneriet framför
sig och fastade det liksom med våld på du-
ken. Han efterhärmade icke, han skapade.
Han fördubblade motivet, hans realism blef
idealisk. Han gjorde underverk och öfver-
träffade sig själf. Jag påminner mig några
ord af Larsson, — Marcus, inte Calle, —
Zam liknade för resten i många fall den
förres] lidelsefulla natur, — som han lär ha
yttrat vid en solnedgång: »ä, de’ ä’ bara
fusk de’ där!» Och så fattade Zam naturen
nu. Det var ett slags storhetsvansinne, tror
jag. Han blef vild, då han t. ex. icke kun-
de framställa solens glittrande brytning mot
en plogbili. Och aldrig blef han nöjd, al-
drig lyckades något. Han försökte sig på
de svåraste, uppgifter, målade, kan du tänka
dig, en gång middagssolen ! Han ville göra
det omöjliga möjligt och gaf sin missräkning
fritt utbrott. Hans talang var uttömd, han
stod på vansinnets gräns, hade öfverskridit
den, hade målat sig galen — jag kom ihåg
Spadas ord!»
Åter tystnade L. och började åter med
bruten röst:
»Han magrade förfärligt under dessa hjär-
nans strider; jag fick honom hem hit sjuk
till själ och kropp. Läkarne förbjödo ho-
nom att ens se åt paletten, jag försökte för-
strö honom på allt sätt och vis, men nu
försjönk han i dyster melankoli och ville ab-
solut intet. Så kom då katastrofen. Trots
alla förbud började han måla en bit från
Djurgården, en regnig höststämning; lefde
än en gång upp i denna sin sista ptodukt,
men fullbordade den aldrig. »Ingen förstår
konsten», sade han en kväll till mig. De
voro hans sista ord. Midt i natten sköt han
sig.» — (L. torkade sig hastigt och, som
han trodde, för mig omärkligt i ögonen.) —
»Han hade inga anhöriga, utan R. och jag
föranstaltade om begrafningen.» (Här följde
en liten paus.) »Zam var en talang som
ingen, en vän som få och oförstådd till och
med af sig själf. Jag ber dig — gör inga re-
flexioner, det vore, som Zam brukade säga,
»inte lämpligt!»
Yi drucko långsamt ur vår likör och sutto
sedan en lång stund tysta. Därefter började
vi tala om gladare saker. — — —:
Kvinnorna höja sig öfver männen i mora-
lisk storhet; det gifves ingen dygd, ingen
uppoffring, ingen heroism, hvari de icke öfver-
gå männen; men när de en gång störta i
afgrunden falla de hastigare och djupare än
männen, och det af två skäl: de hafva mera
lidelse och mindre hederskänsla.
O. Feuillet.
Husmoderns räkenskaper.
Prisbel. svar ä prisfrågan XLII.
Ä
varje husmoder borde anse det såsom sin
plikt att föra räkenskaper öfver lefnadsom-
kostnaderna för året, i synnerhet om ej mannen
alls befattar sig därmed. Huru skall annars en
hustru, äfven om hon har reda på sin mans in-
komster, kunna beräkna, hvad som inom hushål-
let t. ex. får åtgå i månaden, om hon ej för några
räkenskaper öfver utgifterna? Den husmoder,
som har sina bestämda hushållspengar, får ju
någon aning därom, men låtom oss tänka på alla
de, som gång efler annan erhålla en liten summa
af sina män, hur litet eller intet veta de, till
hvilka stora summor dessa små snart belöpa sig!
Kanske får, bland de omtalade husmödrarna, en
och annan höra mannen beklaga sig, att »det åt-
går så mycket pengar», och dessa ville jag bedja:
anse ej alltid denna klagan obefogad, utan pröfva,
om det finnes någon grund härför! ^ För att bäst
kunna verkställa denna pröfning, måste man först
lära känna mannens ekonomiska ställning (hvil-
ken hvarje man genast borde göra klart för sin
hustru) samt föra räkenskaper, så att man åtmin-
stone någorlunda kan bedöma, om utgifterna stå
i förhållande till inkomsterna. De husmödrar,
som önska att på ett enkelt sätt kunna föra sina
räkenskaper, vill jag nu gifva en liten handled-
ning.
Jag anser det bäst att för detta ändamål hafva
tre böcker, en större och två mindre (trefliga så-
dana kunna fås i hvarje bokhandel). Vi börja
alltså med den största och anbringa på permen
en liten lapp, hvarpå skrifves: »Hushållsbok* år
18-.- Om ej boken förut är upplinierad, anbrin-
gar man på hvarje sida i bortersta kanten tvänne^
kolumner, öfver hvilka skrifves kronor, öre, och på
första sidan antecknas på öfversta raden: »Inkom-
ster» och på den andra: » Utgifter», hvarefter dessa
inskrifvas, hvar på sin sida jämte datum. I denna
bok antecknas endast hvad som användes^ i mat
och dryck för hvarje månad, och då månaden
är tilländagången, summeras inkomster och ut-
gifter i hop hvar för sig, för att man må
kunna pröfva om de gå ihop, samt se, hvad hvarje
månad kostar.
Den andra boken begagnar jag till »mina egna
utgiften, linierar upp den på samma sätt samt
antecknar däri blott hvad jag för min egen del
erhållit och användt till kläder m. m.
Vi komma nu till boken n:r 3, som äfven^ kan
anses för en slags afslutningsbok; den innehåller:
»Utgifterna år 18...»
I denna bok antecknas alla de utgifter, som
man just ej kan kalla för »de dagliga», men som
förekomma under året, såsom hyra, vedbrand,
tjänarnes löner, enskilda uppköp, resor, nöjen
m. m. Bokföringen afslutas mycket lätt, då året
är tilländagånget, genom att först i hushållsboken
summera ihop det belopp man har fått för hvarje
månad samt därefter inskrifva dem i boken mr
3. På samma sätt förfares med boken n:r 2,
hvarefter man summerar ihop alla utgifterna ge-
mensamt. Hvar och en kan på detta sätt ganska
noga få reda på lefnadsomkostnaderna för året.
Kanske tycker någon, det är besvärligt att härtill
begagna tre böcker, men då är detta lätt afhjälpt,
med att endast begagna en stor och blott lemna
några blad emellan hvarje anteckning.
Så till sist, mina kära husmödrar, skulle jag
vilja gifva eder ett vänligt råd: Lefven aldrig öf-
ver edra tillgångar!
» Wia.»
”Eucalyptus globulus.”
Ett reseminne.
et är nu snart fyra lustrer förflutna sedan
dess! Ung, glad och oberoende var jag
med min man stadd på en resa i Italien.
Komna ifrån Frankrike hade vi genomströfvat
större delen af norra Italien och anlände mot
hösten till det gamla Roma, hvarest vi ämnade
slå oss ned för en längre tid för att söka göra
oss hemmastadda i konstens hufvudstad, stu-
dera dess skatter och njuta af lifvet. Till om-
vexling med besöken i museer och härliga bygg-
nadsverk, trötta på promenader i vagn på Cor-
son eller till fots på Monte Pincio och som
ombyte från det glada lifvet på de stora kafé-
erna, styrde vi emellanåt kosan till landsbyg-
den, intogo vår middag på någon anspråkslös
trattoria, sågo oss om i trakten samt återvände
på aftonen till vårt komfortabla hotell, trötta,
men vanligtvis nöjda med en angenämt tillbragt
dag. — Ur minnets lustgård har jag plockat
en enkel blomma från en af dessa små utflyk-
ter — måhända vill någon af Iduns läsarinnor
skänka den en kort stund.
Ett stycke utanför Rom, i en fordom osund
nästan öfvergifven trakt, ligger kyrkan S:i Paolo
alle tre fontane. En solig höstdag, då morgon-
dimman ännu låg tung öfver Albanerbergen, före-
togo vi en färd ut till denna — eller rät-
tare dessa kyrkor, ty en komplex af trenne
sammanbyggda kyrkor, grundade på den plats,
där Apostelen Paulus ljöt martyrdöden, bär
namnet S:t Paolo alle tre fontane. Under
vägen, som genom Porta S:t Paolo förde oss
förbi protestantiska kyrkogården, Cfesftwspyra-
miden m. fl. intressanta ställen, sysselsattes
dock våra tankar hufvudsakligen med att i
minnet framkalla, hvad vi hört och läst om den
uppoffrande verksamhet som utfördes afde franska
trappistmunkar, hvilka sedan 1868 efter att hafva
erhållit upplåtelse på detta för sina svåra febrar
ökända område, med otroligt arbete, möda och
själfförsakelse sökt förbättra detsamma. Genom
utdikning af det stillastående vattnet, plantering
af den osunda jorden hafva de sålunda gjort
den beboelig för sina medmänniskor. Men hvad
detta arbete kostat dem, förstår man först, då
man inträder på det lilla klostrets lugna kyr-
kogård. Graf vid graf har bäddats där åt de
offer, som sumpfebern kräft; de första åren du-
kade öfver hälften af bröderna under för den-
samma, men sedermera hafva de äfven haft den
tillfredsställelsen att år från år se dödssiffran
aftaga, och de som sofva den långa sömnen
därute hafva ej behöft gå ned i sina, mången
gång för tidigt bäddade grafvar, utan att kunna
medföra medvetandet om uppfyllda plikter då
säkerligen många medmänniskors lif räddats ge-
nom deras själfuppoffrande verksamhet!
»Hvad stort sker, sker tyst» säger ordsprå-
ket — och tyst är det äfven i detta samhälle,
där de stränga ordensreglerna ålägga bröderna
ständig tystnad. »Memento mori» (tänk på
döden) är den enda helsning eller påminnelse,
som tillätes dem att uttala, då de mötas.
Detta var allt vi kunde påminna oss att hafva
hört om trappisterna, och med våra sinnen upp-
tagna af dessa allvarliga tankar anlände vi till
klosterporten, där vi ringde på för att begära
en förare (guide), som kunde visa oss kyrkorna.
Brodern portvaktaren besvarade vår anhållan
med en stum böjning af hufvudet, hvarpå han
försvann för att strax därefter återkomma
med en annan ordensbroder. Aldrig skall jag
glömma det intryck, som åsynen af denne man
gjorde ; han var en lefvande illustration till det
lif vi nyss tänkt oss inuti. Begåfvad, varm-
hjärtad, liflig och energisk syntes han genast
vara, men bar på samma gång prägeln af de
bittra försakelser, som han påtagit sig. Det
tärda, gulbleka ansiktet, som framstack ur den
grofva hvita yllekåpan, hvilken utgör ordens-
dräkten, talade i hvarje veck om de pröfningar,
som det asketiska lifvet inom klostret pålagt
en eldig natur. De mörka ögonen, som lågo
djupt in i hufvudet, blickade lifligt till vid åsy-
nen af främlingar . . »Vous parlez français M:r
et Dame?» var första frågan . . Förvånade öfver
att vår ledsagare skulle blifva en af dessa tyst-
låtne munkar, som dessutom genast tilltalade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
