Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 2 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
! DU N 1891
förnöjdt småleende Ull den motsatta dörren i sa-
longen, stannade ett ögonblick och väntade, tills
sonen skyndat fram och öppnat den.
»Tack, gossen min!» — sade hon, i det hon lat
sin hand smekande glida öfver hans arm.
Hvad den såg bländande hvit och fin ut mot
det mörka klädet! Han böjde sig ned och kysste
denna lilla hand. Han hade alltid beundrat sm
mor för honom var hon kvinnoidealet, blid och
fao-er alltid småleende, alltid vänlig. Han alskade
hennes blåa, barnsligt klara ögon, hennes hvita
panna, från hvilken, i motsats till det radande
bruket, det bruna håret var struket, deladt at en
bena midt i fram. Ett par små rynkor emellan
ögonbrynen skvallrads visserligen om arens tlykt,
men tinningarna sägo ännu helt ungdomliga ut
Den hvita handen var genomkorsad af ett nät at
blåa ådror. Han var förtjust i hennes afmatta,
behagfulla rörelser, men framför allt i hennes han-
der — dessa små hjälplösa, hvita, ringsmyckade,
onyttiga händer, som sällan öppnat en döir, aldrig
förrättat något verkligt arbete, blott leknnde farit
öfver pianots tangenter eller långsamt dragit ut
en väl påträdd nål med en silkesända for att bro-
dera någon liten lyxartikel, som kammarjungfrun
merendels gjorde färdig. Icke dugde dessa fana
fingrar att arbeta. Han tog den lilla handen, som
låg på hans arm och vände den lekfullt. Han
kysste det ena fingret efter det andra, under det
att han såg på den fulländade formen af de smala,
rosenfärgade naglarne, på ådrornas skiftning fran
djupblått till grönaktigt och violett i sina finaste
föroreningar.
”öet blir väl en rikligt förtrollande toalett det
här?» sporde han med en hemlighetsfull, hvr
skande lon. ....
»Äh,» svarade modern litet afvisande, men anda
smickrad; »du vet ju, att jag ej mer är ung.»
»Kanske icke. det, men förtjusande.»
»T dina ögon möjligen.» Hon suckade.
»I mina naturligtvis,» svarade han och strök
den hand som han ännu kvarhöll, langt uppat
armen; »men i andras också. Säg mig färgen pa
din nya klädning!» .
»Aurikelfärg,» svarade modern småleende; »au-
rikelfärgad sammet och gult siden till framvad.»
»Så bra den skall taga sig ut! Bättre än bade
brud och tärnor.» „
»Din tok! Tror du, att någon har en sädan
tok till gosse som jag har?» sade hon ömt.
»Det vet jag inte; men jag vet att mgen har
en så intagande mamma.» , . ,
»Nej, du är alldeles tokig, och sa hindrar du
mig och låter mig sinka bort frökens tid. Nu tär
du afsked. Jag måste afprofva mm klädning.»
Hon gick. Hon dröjde ett ögonblick i dorren
hon vände hufvudet och smålog emot honom. Sä
sköt hon undan portieren till toalettrummet, dar
sömmerskan väntade henne. Sonen stängde dor-
ren efter henne, tog sin mössa — den hvita tek-
nologmössan med röd kant och gick, smahviss-
lande én munter melodi, nedför trappan och ut
^ Han var nyss återkommen till sin födelsestad,
efter att hafva tillbragt sitt första år vid Tekniska
högskolan. Det roade honom att visa sig for
gamla vänner och kamrater, utbyta glada hels-
ningar med farbröder och tanter, möta halft blyga,
halft förtroliga blickar från kvinliga, för delta lek-
kamrater. Ja, till och med utropet: »Kors, hvad
du har växt, käre Gunnar!» kunde ej dämpa den
feststämning, som fyllde hans sinne. Det var
liuft att åter inandas hembygdens luft etter att
ett helt år hafva uppehållit sig bland främlingar.
Det var en hvila att gå genom de breda, tysta
gatorna, då man lefvat i den brådskande, bult
rande hufvudstaden. . , , ... „ , ,
Det ligger ett egendomligt behag öfver Norrlands
korta sommar, och aldrig hade Gunnar känt det
såsom nu. I de små trädgårdarne blommade hagg
och rönn och syrenerna stodo smyckade sommid-
sommarbrudar. På rabatterna prunkade en mängd
blomster, alla frodväxta ocb med höga, mättade
färger, såsom de blifva dessa Floras barn, da de
fostras i »midnattssolens land» i ett nästan oat
brutet ljus. , ,
Gunnar vandrade nu genom den ena galan et-
ter den andra ned mot hamnen, där man lastade
hans faders ståtliga fartyg, bviggen Dorothea. Han
sköt mössan bakåt nacken och sag, huru den
sista plankstapeln alltmer förminskades, buren
af starka armar ombord. Kaptenen gick fram och
åter på akterdäck med en liten kort pipa mellan
tänderna. Det var en gammal sjöman med väder-
bitet ansikte och gråsprängdt hakskägg. Styrman
stod vid vindspelet och utdelade sma befallningar
om lastens stufning. Det var ett rörligt lif och
brådska öfverallt.
Gunnar närmade sig kaptenen, rorde vid mos-
san på militäriskt vis och helsade: »God dag,
kapten Lohman!»
»Ah se Gunnar — herr Gunnar,» sade kapte-
nen, under det att en ljusning drog öfver det vä-
derbitna ansiktet. o
»Tack för sista seglatsen!» återtog Gunnar ocli
räckte handen emot kaptenen.
»Tack själf! Treflig seglats annars — roligt ta
se er _ hon seglar snart, om nordyesten star bi
— fint väder annars — kunde väl behöfva en
starkare halare, förstås.» o . „ ,
»Hvart gäller resan denna gangen?» lragacle
Gunnar. .
»Stettin,» svarade kaptenen; »var uppe hos kon-
suln i morgse och fick alla papper klara ra-
kade fru konsulinnan också — en sa fint tacklad
kvinna får man leta efter — skulle aldrig forestalla
sig, hon kunde vara mor åt Gunnar och alla de
andra. Men så har hon alltid seglat för förlig
vind i smult vatten. Tänker ibland pa Skriftens
ord om liljorna på marken, som inte spinna -
undrar, hur ett sådant där fint fruntimmer skulle
bära sig åt i en styf kryssning i skarp motvind
med kastbyar emellanåt. Tänkte pa mm hustru,
när jag såg henne gå där i trädgården med en
ros i handen och morgonrocken fladdrande om-
kring sig — tänkte på min hustru, där hon sit-
ter med stickstrumpan j hand i sm gamla vända
tibetsklädning — tänkte, det är olika don det.
Önskade att aldrig något måtte tillstöta — en sa-
dan där motgång, som de säga pa landlbacken —
som sliter sönder de fina seglen, knäcker den
smäckra masten.» ......
»Har kapten någon särskild anledning att tanka
på någon motgång för min mor?» frågade Gunnar
litet oroligt. ...
»Bevars nej. Jag tyckte bara, hon aldrig skulle
kunna tåla vid något sådant,» svarade kaptenen;
»jag har ingen orsak. Ingen vet emellertid tram-
tiden, Gunnar. När ni var så liten som så» —
kaptenen höll handen knappt en half meter oiver
däcket— »då skulle ni ju bli sjöman, och ni ta-
lade om att bli min kajutvakt som den stackars
Pål, hvilken ni tyckte så mycket om, men som
gick öfver bord i Biscayaviken en natt, da^djät-
vulen släppt lös alla vindarne — och nu sa har
ni slagit sjön ur hågen.»
»Inte riktigt,» svarade ynglingen med en latt
suck; »jag tänker förfarande mycket på sjön. Om
jag icke mer tänker på att segla, så tänker jag i
stället på att bygga skepp.»
»Det var en sak det, Gunnar,» genmälde kap-
tenen skrattande. »Hvilka fina båtar ni kommer
att bygga ! Jag vet så väl, huru de komma att
se ut, som hade jag dem framför mig — smäckra
och smidiga med hög tackling - en fröjd for
ögat — och rymliga kojer och en salong sa hn
som själfva konsul Granbergs, och ett lastrum sa
litet, att frakten inte betalar resan. Jag har sett
sådana där fartyg förr, jag.» „ ...
»Åh,» sade Gunnar och rodnade lytet ; »sa dar
opraktiskt skall det väl inte bli. Vi få lära i Tek-
niska högskolan.» . . , ,
»Ja, det är knuten, ser ni, att lara i skolor.
Ack, Gunnar, inte duger det, inte. Ut i det prak-
tiska lifvet, min gosse! Det är lärdom, som
Här afbröt kaptenen sig. — »Nej då, kommer
inte gumman där,» sade han och plirade förnöjd
med ögonen; »kominer för att ta afsked än en
^Han gick ned mot landgången och tog emot
sin hustru. Gunnar kunde ej återhålla ett små-
leende då han kastade en blick på kaptenskan
och tänkte på, att kaptenen jämfört henne med
hans mor. Huru kunde dessa två jämföras? Jäm-
för man en praktväxt med ett sädesax? Jämför
man fågeln, som sväfvar fri i den höga luften,
med arbetshästen som går och drar lass nere pa
jorden?
Kaptenskan kände ej genast igen Gunnar, men
då hon gjort det, kom hon vänligt till honom.
Han hade dragit sig litet åt sidan för att ej störa
man och hustru, om de hade något att saga hvar-
andra. , .. ,
»Kära Gunnar,» sade hon och räckte honom
en stor kraftfull hand; »förlåt, jag säger annu
Gunnar som förr. Huru stor och riktigt manlig
ni ser ut! Det var riktigt en glädje att se er!
Ni påminner mig alltid om gamla, goda tider, da
min stackars Pål lefde — hon suckade ni tittar
väl in till mig, fastän jag är så ensam nu; alla
tre gossarne utflugna och Gustafva gift. Och nu
reser gubben också.»
»Ja, tänk,» inföll kaptenen; »jag reser. Det ar
visst något att tala om, en sådan där liten tur
på ett par veckor; jag, som var borta år och där-
utöfver.»
»Det kan nog vara sannt, Gustaf, men jag var
ej så ensam då som nu. Äfven då du for bort,
hade jag alltid något af barnen hemma.»
»Och nu har du bara hunden och papegojan.
Men nu har jag inte tid att prata längre —- där
är ångbåten, som skall bogsera oss ut ur ham-
nen — han sag pa sin klocka det är en tio
minuter förr än jag beställt honom, men vi äro i
alla fall klara, bara vi få lyfta ankaret.»
Han gick upp på komandobryggan, hans starka
röst ljöd öfver fartyget. Kraftiga händer firade
upp ankaret, landgången drogs in, en tross kasta-
des ombord till ångbåten, och briggen Dorothea
gled ut från kajen.
Gunnar hade följt fru Lohman ned frän tarty-
get. Då hon gick förbi sin man, räckte de hvar-
andra handen.
»Gud vare med dig, Gustaf!
»Tack, mor! Gud vare hos dig också!»
Det var hela afskedet.
Gunnar jämförde i tankarne detta afsked med
det, han en gång sett emellan sin far och sin
mor. Han tänkte på sin mors förtviflan och sm
fars alla försäkringar, att denne skulle tänka pa
henne, och att hennes porträtt, som han medförde,
skulle vara hans enda tröst under de fjorton da-
gar, han vore borta. Han mindes, hur modem
halft medvetlös fördes uppför trappan, att hon
stängde sig inne i sitt rum och ej vidare lät se
sig på hela dagen. Och där stod fru Lohman
helt lugn och viftade med sin näsduk och talade
emellanåt till Gunnar om allehanda likgiltiga ting.
Han måste följa med henne hem, han måste se
den japanska liljan, som hennes man fört med
sig hem från sin sista resa, och som nu var fär-
dig att blomma för första gången. Och så måste
han se angorakatten — det var en unge efter Pals
katta — och det skulle bli roligt alt se, om pape-
gojan kände igen honom. ^ ^
Då från flere håll till Redaktionen ingått
uttryck af förvåning, öfver att fröken
Karin Åhlins -porträtt saknats i tidnin-
gen i samband med hennes för en tid
sedan firade jubileum och medaljering,
anse vi oss böra förklara, att vi redan
en vecka före dessa tilldragelser hade
uppgjort med en framstående författa-
rinna om att skrifva öfver ämnet för
Idun, samt att vi personligen aflade be-
sök hos fröken ÅKlvn, -men att hela pla-
nen strandade på omöjligheten att öfver-
tala fröken Å. att medgifva offentliggö-
randet af hennes porträtt.
Redaktionen.
Från Iduns läsekrets.
Under rubriken »En fråga till Are» har jag genom
redaktionen fått mig tillsänd en i tre punkter de-
lad fråga, hvaraf blott första punkten här kan be-
svaras: .
Nej, jag tror icke, »att det är någon reaktion i
annalkande mot våra segrar inom arbetsmarknaden»,
för så vidt icke allo. platssökande kvinnor skulle
visa sig vara af så häftigt sinnelag som »Ernestine».
Jag är dock fullt öfvertygad om, att bakom det
häftiga skrifsättet döljer sig ett varmt, godt hjärta,
och att »Ernestine» blir mycket tacksam, så väl mot
Iduns redaktion, som mot mig, för det vi ej upp-
fylla hennes förhastade begäran att få sina obevisade
och obevisliga beskyllningar mot manliga arbetsgif-
vare och lyckligare kvinliga arbetskamrater införda
i tidningen.
Här finnas artiklar, som vi, sedan vi nedsknfvit
dem, böra lägga på vår hufvudkudde, alldeles under
vårt högra öra, ocb under nattens tystnad få vt da
höra hviskningar af goda andar, hvilka äro : färd
med att utplåna det, som vi i vrede, öfverilning,
eller under tyngden af en missräkning, nedskrifvit
för att offentliggöras. Och väl oss, om vi lyssna till
dessa hviskningar samt, utan långt betänkande, för-
störa vårt opus!
Den, som denna gång skall göra denna goda gär-
ning för »Ernestine», tecknar sig här hennes per-
sonligt obekante vän Ave.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
