Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 9 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN ii
förorsaka drygare omkostnader än utgiften för
en naturenlig näring.
Längre fram bör barnets föda fortfarande
vara enkel och lättsmält samt bestå hufvud-
sakligen af mjölk, ägg, kött, blod, bröd (väl
gräddadt) grönsaker, men ej delikatesser, skar-
pa kryddor, mycket sötsaker, viner etc. Bar-
net skall hafva närande och riklig föda af
bästa sort (man behöfver ej frukta för att
de äta sig dumma), sä att kroppen kan växa
och nervlifvet bli starkt. Det skulle finnas
mindre nervositet, om människorna i allmän-
het åte sig mätta af en god och närande
kost. Hos fruntimren åtminstone spelar få-
fängan i detta fall en ej så obetydlig roll;
de kunde ju möjligen bli allt för korpulenta.
God, kraftig föda är visserligen ett vilkor
för en sund utveckling, men dess verkan för-
svagas ej så litet, om där ej samtidigt råder
den största punktlighet. Hvarje mål skall
ha sin bestämda tid, och man bör ej god-
tyckligt afvika från den fastställda ordningen.
Naturligtvis får barnet ej väckas för att äta,
ty en lugn, ostörd sömn är lika nödvändig
som födan. På tal om sömnen är det ej ur
vägen att här varna föräldrarna för den oseden
att låta barnen stanna länge uppe om kväl-
larne. Inga kalas, inga främmande böra af-
hålla oss från att låta barnen få sin tillbör-
liga hvila. Senast klockan 8 à half 9 böra
äfven äldre barn i säng, de yngre ännu tidigare.
Om man sålunda inför den största
punktlighet och ordning i barnets skötsel, ut-
öfvar detta sin verkan äfven på dess mora-
liska uppfostran, ty ser barnet från sina ti-
digaste år alltjämt ordning och renlighet, skall
det själft lära sig älska dessa och vid mog-
nare ålder hysa afsky för all oordning och
smuts, i hvad form de än må uppenbara sig.
Häraf framgår, att ehuru den fysiska upp-
fostran synbart tyckes vara den första, den
moraliska dock går hand i hand med denna
och börjar äfven den redan från första da-
gen. När man vet, att barnet fått sin or-
dentliga näring, att det ligger rent och varmt,
då skall man ej af dess skrik låta sig för-
ledas att vyssja och bära detsamma. Det
tystnar slutligen och lär sig inse, att det ge-
nom skrik ej får sin vilja fram.
Barnet är egoistiskt och egenvilligt, men
modern bör lära det känna sin vilja och så-
lunda småningom föra det till tystnad. Lyd-
nad är barnets första och ovilkorliga plikt,
och det är på denna modem måste söka
uppbygga barnets hela moraliska uppfostran.
Ett ord, en blick af modem måste vara
tillräckliga, för att genast komma det att
lyda. Aldrig bör lydnad framlockas genom
uttalade löften om belöning; det vore ett
ovärdigt mutningssystem ; barnet skall lyda
därför, att dess moder vill det.
Gnata aldrig, utan säg till lugnt och be-
stämdt, beklaga dig aldrig öfver dess olyd-
nad inför andra, det skall då lyda dess min-
dre. Men ser du uppenbar olydnad, så tukta
genast, strängt, men rättvist. Lindrig kropps-
lig aga är i den första barndomen en oersätt-
lig hjälp vid uppfostran. Det är ej hårdhet
att rättvist aga barnet, utan det är kärlek.
Kärlek, som hellre vill själf lida, i det hon
tuktar det älskade barnet, än att se det sam-
ma uppväxa till en vanartig människa.
Det mycket unga barnet fruktar egentligen
blott den kroppsliga smärtan, och därför är
kroppsagan af så stort värde. Man bör dock
ej slå vid alla möjliga tillfällen eller knuffa
och lugga barnet, sådant retar till vrede och
är ej humant, men dess mera humant är det
att vid ren olydnad eller osanning taga ett
ordentligt björkris och aga barnet, så att det
känns. Den tiden skall komma, då det med
tacksamhet påminner sig sin moders sträng-
het. Kommen ihåg, mödrar, ej de slappa
vinna den största kärlek, utan de allvarligt
stränga.
Lika strängt som modern fordrar ovilkor-
lig lydnad, så skall hon ock fordra sanning.
Hon får ej visa misstro, ty först därigenom
kan tanken på osanningen väckas, men hon
får ej heller blindt tro, utan ständigt vaka
öfver barnet, att ej lögnen helt oförmodadt
smyger sig in.
Hos många barn är det en allt för liflig
fantasi, som lockar dem till osanning. Mo-
dern bör då allvarligt bedja det tänka efter
ännu en gång, om det ej möjligen sett eller
hört miste eller kanske drömt alltsammans.
Ofta ljuger barnet äfven af feghet, af rädsla
för straff, men vänjer man det i så fall där-
vid, att straffet betydligt skärpes just för
osanningens skull, och att straffet för en be-
gången förseelse möjligen förmildras vid ett
ögonblickligt sanningsenligt erkännande, då
skall denna slags frestelse till osanning små-
ningom bortfalla.
För öfrigt bör man vid alla tillfällen söka
framhålla lögnens föraktlighet och lära bar-
net inse, att lögnaren, förnedrar sig själf. Det
måste uppfostras till afsky för osanning och
kärlek till sanning och uppriktighet. Här
som vid all uppfostran gäller det, att modern
föregår med godt exempel och ej blott for-
drar sanning, utan ock själf är alltigenom
sann.
Då feghet så ofta är orsaken till lögn, så
bör man redan tidigt stärka barnets mod och
uppmuntra det att bekämpa sin rädsla och
modlöshet. Ehuru ingen hårdhet bör ifråga-
komma, så bör man dock vänja barnet att
ej skrika och jämra sig vid minsta kropps-
liga smärta och visa detsamma, att plågan
kännes mindre, om man beherskar sig och
försöker att glömma densamma. Åsynen af
blod skrämmer månget barn och äfven dess
moder nästan från förståndet, och ändå är
det ju den naturligaste sak i världen, att ett
barn då och då gör sig illa, så att blod
framkommer.
Moderns plikt är då att visa sig lugn,
tvätta såret och se till, om det ej möjligen
blott är en obetydlig skråma. Och skulle
det äfven vara ett större sår, så bör hon
dock sköta det med lugn och sans samt ge-
nom sitt exempel verka uppmuntrande på
barnet och tillhålla det att undergifvet och
under tystnad låta sig vårdas. Vänjes bar-
net att lydigt underkasta sig moderns vilja i
dylika fall och att visa sig modigt, så skall
det vid en svårare sjukdom lättare kunna
vårdas och åter tillfriskna. Huru ofta om-
intetgöras ej läkarens ordinationer, därför att
det själfsvåldiga barnet af fruktan för obe-
hag eller plågor vägrar att lyda modern.
Äfven rädslan för åskan bör modern söka
motarbeta och i dess ställe göra barnet upp-
märksamt på det storartade och sköna i denna
naturföreteelse. Hon bör för öfrigt, så myc-
ket som i hennes makt står, hos detsamma
borttaga fruktan för naturen och söka upp-
väcka varm, innerlig kärlek till densamma.
Intet djur skall vara för litet, ingen blomma
för obetydlig, att ej barnet med beundran
och varsamhet bör handskas därmed.
Lär ditt barn aktning för lifvet hos hvarje
den minsta skapade varelse, och låt det ej
af tanklöshet eller själfsvåld förstöra detta
lif. Det kanske skall i framtiden trampa på
ditt eget hjärta, såsom det nu vårdslöst ned-
trampar blommor och djur.
Aldrig bör man tillåta, att blommor i mängd
afryckas och kringströs, att myrstackar för-
störas eller djur på annat sätt plågas. Här
kan ock med fog framhållas, att barn ej böra
tillåtas att meta eller att vara vittne därtill.
Den kärlek och det medlidande, barnet bör
hysa för hvarje lefvande varelse, kan ej an-
nat än förslöas, när det först får sätta lef-
vande maskar på krok och sedan återigen
sarga lefvande fiskar. Det är ett föga ädelt
nöje, detta djurplågeri till tidsfördrif, och
kortsynta äro de föräldrar, som ej hos barnet
väcka afsky för den råhet, som ligger däri.
Till kärlek skall barnet uppfostras, till
hjälpsamhet, som gärna själf försakar, blott
det kan göra andra en tjänst, en glädje där-
med. I nära sammanhang härmed står höf-
ligheten mot hvarje man, vare sig hög eller
låg. Barnet skall bedja om hvarje tjänst,
skall tacka för hvarje handräckning, ej blott
far och mor, utan äfven tjänaren.
För att barnet en gång skall blifva en
duglig människa ute i lifvet, bör det redan
tidigt afhållas från att gå sysslolöst. Det
bör ej tillåtas att stå och hänga, utan till-
hållas att leka eller arbeta. Har det trött-
nat att leka, så låt det hjälpa till vid lättare
husliga sysslor, både gossar och flickor. Äro
de äldre, så låt dem själfva stoppa sina strum-
por, sy i sina knappar; låt dem själfva plocka
de bär, de önska förtära till målen. All-
männa föreskrifter kunna ju härför ej gifvas,
men hufvudsaken är, att ingen tröghet, ingen
sysslolöshet tillåtes.
’När barnet hunuit skolåldern, öfvertar sko-
lan en del af ansvaret, men mycket återstår
för modern att göra. Står hon ej hjälpande
och understödjande på lärarens sida, så är
dennes arbete fåfängt. Skola och hem böra
gå hand i hand. Dåraktiga föräldrar, som
undergräfva lärarens auktoritet och lyssna till
barnets klagan öfver orättvisa! På lärarens
sida bör modern stå. Äfven om hon skulle
vara tvifvelaktig, bör ej barnet märka detta,
utan må hon då i stället vända sig direkt
till läraren.
För att så länge som möjligt behålla sina
barn och deras förtroende bör modern söka
bilda sig vidare, så att hon kan förstå deras
arbete och visa intresse därför. Ställa bar-
nen frågor på henne, som hon. ej kan ber
svara, bör hon skaffa sig upplysning och där-
efter söka förklara saken för dem. Aldrig
svara med en osanning, utan hellre erkänna
sin okunnighet.
Det är ingen lätt sak att uppfostra barn,
och moderskärleken, hur varm och trogen
den än må vara, är ej nog; där måste ock
finnas förstånd, som vet det rätta, och en
fast vilja, som konsekvent utför detsamma,
hur tungt och svårt det ofta än må kännas
för det ömma, älskande modershjärtat.
Intet kan vara mera rörande än att se
en mild och svag kvinna, som under vand-
ringen på lifvets lyckliga stigar varit helt
och hållet beroende af andra, hastigt resa
sig i andlig kraft, bli sin makes tröst och
stöd i olyckan och med aldrig svikande fast-
het motstå pröfningens bittraste storm.
W. Irving.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
