Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 16 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 19
lig talang att liksom instinktlikt leta sig
fram äfven pâ de krångligaste ställen, men
som jag helt och hållet saknar denna talang,
gick jag så orätt man möjligen kan gå och
började under tiden känna mig icke så litet
otålig öfver att på detta sätt nödgas öda
bort tid och krafter. Slutligen hann jag
dock mitt mål; efter att ha krånglat mig
uppför två mörka trappor, där faran att
ramla och bryta armar och ben icke var obe-
tydlig, kom jag till en dörr, på hvilken jag,
så vidt skymningen tillät, tyckte mig läsa
min bleckslagares namn.
Jag drog en suck af lättnad och knackade
på. »Stig in!» svarade en röst därinifrån.
Jag hörsammade genast kallelsen och öpp-
nade dörren.
Det var ett trångt, mörkt rum, men trots
mörkret kunde jag se en mängd verktyg och
bleckkärl, scm tydde på, att jag gått rätt.
Yid bordet ett stycke ifrån fönstret stod
en man med förskinn; då han fick se mig,
helsade han och gick därefter inåt rummet
för att tända ljus. Jag stod kvar vid dör-
ren och tyckte, att mannen var mycket lång-
sam och fumlig, hvilket just icke förbättrade
mitt af det långa letandet retliga lynne. Ef-
ter några ögonblicks förlopp kom han till-
baka med en nytänd lampa, som han ställde
ifrån sig på bordet. Yid det matta ljusske-
net såg jag nu, att han var en ännu ung
man, fastän ryggen var böjd och ansiktet
blekt och härjadt som på en gubbe.
»Jag önskade få den här lagad,» började
jag, i det jag tog fram en bleckform, som
jag hade inlindad i ett papper; »men det var
ett förskräckligt besvär för en sådan småsak.
Ni bor ju, så att det är ett helt arbete att
få reda på er, jag trodde, att jag aldrig skulle
komma uppför de här mörka trapporna!»
Bleckslagaren såg upp, och ett på samma
gång bittert och ödmjukt leende spred sig
öfver hans bleka ansikte.
»Jaså, var det så svårt?» sade han med
en underlig dröjande betoning, liksom hade
en mängd andra tankar gömt sig bakom de
enkla orden.
»Ja, det var verkligen svårt,» svarade jag
hastigt och skyggade för hans blick, som
icke släppte mig. Därefter började jag tala
om reparationen, hur den skulle göras, när
formen kunde vara färdig o. s. v., hvarpå
jag sade farväl och vände mig om för att
gå. Han besvarade min afskedshelsning,
öppnade dörren och lyste mig utför de två
trapporna.
Just då jag skilts från honom, träffades
mitt öra af en ihålig hosta, som skar mig
genom märg och ben. Jag stannade och
lyssnade; jag kunde höra, hur han långsamt
och tungt gick uppför trappan, under det att
hostan alltjämt fortfor . . .
Då ljudet af hans steg och af den ihåliga
hostan dött bort, skyndade jag mig öfver går-
den ut på gatan. Men jag kan ej beskrifva,
hur jag kände mig till mods, då jag blef en-
sam och kunde reda ut mina intryck.
Den första dofva, omedvetna känslan af
en begången hjärtlöshet formade sig så små-
ningom till ett aggande samvetskval öfver de
tanklösa, öfvermodiga ord jag yttrat. Hvad
skulle han känna, hvad skulle han tänka vid
min föraktfulla klagan öfver att en gång be-
höfva leta mig uppför de branta trapporna,
han, som hvaije dag måste gå dem med sitt
sjuka, trötta bröst? Jag skulle velat slå mig
själf, så upprörd kände jag mig, men ändå
hellre hade jag velat gå tillbaka till den
stackars bleckslagaren, fatta hans hand och
säga: »förlåt mig!»
Men hur skulle han kunna förstå mig, hur
skulle han kunna fatta, hvad jag menade, om
jag riktigt uttalade mina innersta tankar, om
jag sade så, som jag nu kände det: »förlåt
mig, icke hvad jag yttrade, men att en dy-
lik känsla af öfvermod kunde uppstiga i mitt
bjärta, förlåt mig, förlåt oss alla, vi som al-
drig behöft frysa och umbära, att vi i dessa
omständigheter se en rättighet att behandla
er, nödens och lidandets barn, med förakt
eller i bästa fall med nedlåtenhet! Förlåt
oss, att vi lägga sten på bördan, förlåt oss,
att vi äro nog småsinta och hjärtlösa att icke
förstå, att lidandet kräfver aktning, och att
den ridderlighet, den älskvärdhet vi bestå
sammetskappan och bäfverpelsen, den skulle
vi i stället skänka trasorna, som dölja ett
lidande människohjärta. »
Och om han förstode mig, skulle han då
icke stänga sin dörr för mig, visa bort mig
och utbrista: »Gå ifrån mig! Man ber icke
om förlåtelse, för att klädet i ens rock är fi-
nare än ens grannes, och ingen ger heller
förlåtelse härför. Man böjer sig under om-
ständigheternas makt, man tar emot snäsor
af grannen, så länge han bär den fina klä-
desrocken, man gömmer på sitt hat, tills —-
man hämnar sig.»
Nej, jag kunde ej bedja honom förlåta;
hvad jag sagt var ord, som aldrig kunde ut-
plånas, aldrig försonas, just därför att deras
betydelse icke så mycket låg i själfva orden,
utan i det omutliga vittnesbörd de varit om
den klyfta af hårdhet och hjärtlöshet, som
skiljer den rike från den fattige, den mätte
från den hungrige . . .
Det föreföll mig, som om dessa ord likt en
hvass blixt trängt ned i mitt hjärta och blottat
hemligheterna på dess djup, och som om jag
efter denna själf-dissektion med en oförvillad
klarhet kunnat se in i alla samhällets veder-
värdiga missförhållanden, uti hvilka äfven de
så kallade bästa ibland oss dagligen tanklöst
och sömnigt deltaga.
Jag såg i sanningens omutliga skärande
glans hela det vämjeliga högmod den ena
människan på grund af de mest lumpna före-
träden vågar visa den andra. Jag såg icke
endast de grofva, påtagliga dragen i denna
tafla af människosläktets förnedring, såsom
att man nickar åt arbetaren, men helsar ar-
tigt på lättingen, som händelsevis ärft en mil-
lion, att man föraktar tiggaren, men känner
respekt för den som åker i eget ekipage o.
s. v., utan äfven de finare omänskligare dra-
gen, nedlåtenheten, själfsvåldet, beskyddare-
tonen, ja till sist denna känsla från hvilken
kanske ännu ingen mer än en, en enda, han
som af ingen synd visste, förmått lösgöra sig,
denna känsla af att om vi tala obesväradt,
vänligt och förtroligt med den fattige, så
tycka vi ändå innerst, att vi göra någonting
riktigt präktigt, någonting som berättigar oss
till tacksamhet från den fattiges sida, då vi
i stället endast stafva på a-b-c-d af den
enklaste människokärlek . . .
Äter hörde jag de hemligt förebrående or-
den: »Jaså, var det så svårt?» Åter träffa-
des mitt öra af det ihåliga skrällande ljudet
af hostan från den mörka, branta trappan.
Hvilken brist på finkänslighet, hvilken hjärt-
löshet att förebrå en människa, att hon ej
har råd att bo i ett hus med bekvämare
trappor och ljus uppgång . . .
En sägen berättas om någon sjö — jag
minns ej hvilken — att den hvart tionde år
kräfver ett offer, som, hur mycket man än
draggar och dyker i dess djup, den dock al-
drig lemnar ifrån sig. Endast någon gång
under ensamma, tysta nätter, då fullmånen
lyser öfver böljorna, kommer den döde ibland
upp till ytan, men strax efter midnatt dra
djupets osynliga makter honom ned igen, där
han skall ligga, till dess domedagen kallar. . .
Vårt hjärta är en sådan sagornas sjö, där
finnas minnen, som det aldrig lemnar ifrån
sig. De ligga och slumra på dess djup,
bortglömda under det yttre lifvets jäktande
oro. Men i stunder af stillhet stiga de
uppåt, och vi känna igen deras bleka drag,
och vi lefva om det förflutna med dem, ända
tills de på nytt sjunka ned i sitt hemlighets-
fulla djup, där de skola ligga — tills när?...
Guvernanten.
För Idun af Cecilia Milow.
»P§n ung dam, af god familj, kunnig i en-
sSå^i gelska, tyska, franska, musik och teck-
ning, med god allmänbildning kan få plats i
godt hem på landet att undervisa fyra flickor
emellan 12—17 år. Den sökande bör vara
anspråkslös och förnöjsam, ega ett jämnt och
gladt lynne samt vana att handleda barn. Lön
300 kr. Ansökningar torde insändas till etc».
Och annonsören fick mottaga 107 ansöknin-
gar.
Hvarje tidning vi ögna igenom vimlar af lika
lydande annonser, eller rättare, af platssökan-
des annonser, och dessa platssökandes antal
tyckes vara i ett jämnt stigande i trots af de
stränga fordringar dylika platser både fysiskt
och moraliskt ställa på innehafvarne. Vi finna,
att de ifrigt erbjuda sig att undervisa i lefvande
språk, musik, finare handarbeten och oftast dess-
utom »gå frun tillhanda» — allt för en mycket
låg årlig lön.
Hvarför brinna så många unga flickor af
ifver att lemna sina hem och familjer för att
hos främmande ofta intaga en tvifvelaktig ställ-
ning, där de ej anses goda nog att räknas till
familjen och själfva ej vilja räkna sig till tjä-
narne?
Svaret är lätt funnet för en hel del. »Kam-
pen för tillvaron» tvingar dem. Andra åter
flyga ur nästet, drifna af längtan efter ombyte,
af längtan efter en sysselsättning, »ett mål att
lefva för». Dessa senare gå emellertid »öfver
ån efter vatten». De kunde, om de ville, i
hemmet läsa med småsyskonen, hjälpa mamma
i hushållet och pappa på kontoret — men all
sådan pliktuppfyllelse har intet lockande för
den, som vill ut att pröfva på nya förhållan-
den och lära känna nya människor. Nåväl,
denna längtan utåt är en känsla, naturlig och
förklarlig hos ungdom, och ej något fel; felet
består uti, att den unga damen, som söker sig
plats som guvernant, sällan sätter sig in i den
ställning hon går att intaga.
Månne det är en så afundsvärd lott? Antag,
att hon kommer från ett fint, bildadt hem, där
man tagit henne till råds, där man med aktning
lyssnat till hennes tankar och åsikter, där man
med glädje njutit af hennes sällskapstalanger.
Hon kanske kommer till en familj, underlägsen
hennes egen i allt utom i penningstyrka. Af
herrskapet betraktas hon som en högre lönad
tjänarinna; där möjligen ock en hushållerska
finnes, stå ofta denna och lärarinnan i samma
lönegrad, ja, stundom hushållerskan i högre.
Hon behandlas höfligt, artigt, men hålles på
afstånd. Hon vistas i ett hem och dock utan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
