Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 16 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 I DUN
för detsamma, hon är med i sällskapslifvet och
dock ensam, en bildad kvinna med klart, godt
hufvud och rika varma känslor, likväl förbisedd
eller behandlad med öfverlägsen nedlåtenhet.
Hennes gåfvor värderas blott i den män, man
kan draga nytta af dem. Hennes sällskapsta-
langer misstänkas som medel att draga till sig
allmän uppmärksamhet. Hennes åsikter och tan-
kar böra endast röra sig omkring skolundervisnin-
gen och hennes känslor—ja, guvernantens käns-
lor äro nu en gång enligt traditionen senti-
mentala och öfverspända! Hvad under om hon
kryper upp på sitt rum för att dölja sina tårar,
tårar alstrade af sorg och hemlängtan, eller tårar
alstrade af bitterhet öfver människors otacksam-
het eller af sårad fåfänga och trots mot en
obetydlig, skef och falsk ställning. Hur ofta
utsättes hon ej för ringaktning af sina jämlikar,
påflugenhet af tjänarne, ohöllighet och näsvishet
af de barn hon skall haridleda.
Man skall invända, att om hon blir utsatt
för allt detta, är det hennes eget fel; men jag
svarar, att för en adertonårig flicka fordras tid
och mer än tålamod att värdigt bemöta tusen
nålstygn af dem, hvilkas bröd hon äter, för-
stånd och klokhet att hålla tjänare på tillbör-
ligt afstånd, ömhet tillika med bestämdhet att
så småningom vinna de bortskämda barnens för-
troende och tillgifvenhet. Den, som ej pröfvat
på, bör ej döma för strängt i detta.
Vi erkänna villigt, att i många familjer fin-
ner guvernanten ett hem och trofasta vänner,
vi erkänna också, att hon själf kan vara orsa-
ken, om hon ej får och vinner detta. Hon
har kanske för stora pretentioner, är för nöjes-
lysten och fåfäng, retlig, nervös, ojämn, häftig.
För guvernanten bör hennes arbete vara hennes
förnämsta nöje, och mot de små, som äro henne
anförtrodda, bör hon alltid vara bestämd, men
tålig och mild, rättvis, ej oresonlig och häftig,
deras leksyster och kamrat, utan att tillåta för
stora friheter. Hon får aldrig tillstädja dem
något inbördes skvaller, aldrig själf lyssna där-
till, alltid vara vaksam öfver sitt eget tal in-
för dessa »små grytor». Och till sist — hon
bör aldrig, aldrig söka sig plats som uppfost-
rarinna, det viktigaste af alla kall, om hon
känner, att hon ej är utrustad därtill med alla
nödvändiga förutsättningar och manad af verk-
lig inneboende håg och lust. Yedervärdighe-
terna kunna bäras med tämligt jämnmod, då
intresset för saken är verkligt och varmt: utan
detta blifva mödorna outhärdliga.
Till alla föräldrar skulle vi vilja säga: ställ
stora fordringar på edra barns lärare och lärar-
innor, behandla dem som edra jämlikar och
betala dem rundligt och väl efter förtjänst. Afven
om ni skulle finna det hos henne, som ni ogilla,
diskutera aldrig hennes fel inför barnen —
deras missaktning uppväxer vanligen ur den
kritik de åhört i familjekretsen. Se ej ned på
henne därför, att hon är löntagerska. Hvem
vill väl skryta med att ej vara det? Hofda-
men, hvilken ni med stolthet skulle mottaga i
edra salonger, läkaren, domaren, officeren, veten-
skapsmannen, författarinnan, för hvilka edert
hem står öppet, och hvilka ni visar en gästfri-
het utan gräns, hvad annat äro väl de än lön-
tagare och löntagerskor?
Nej, du moder och fader, mottag henne med
aktning och förtroende och varen öfvertygade
om, att där hon hchandlas med takt och fin-
känslighet, där skall hon också möta eder med
takt och finkänslig tillbakadragenhet. Låten
edra söner och döttrar, edra gäster och tjänare
se och förstå, att hon är en medlem i famil-
jen, en vän, edra barns välgörarinna. Drag
fram hennes goda sidor, njut i hemlifvet på
ett ädelt sätt af hennes talanger, besegra hennes
blyghet, uppmuntra henne med moderliga råd,
om hon brister i någon af sällskapslifvets eti-
kettsfrågor, ty det är ej ett absolut fel, om
hon ej är hemma uti alla en världsdams kom-
plicerade åligganden och plikter. Hand i hand
måste föräldrar och lärarinna arbeta mot det
stora målet att af barnen bilda goda, nyttiga
samhällsmedlemmar, att åt en kommande gene-
ration skänka ömma plikttrogna hustrur och
mödrar, sedligt starke män och fäder.
Betala henne rundligt och väl efter förtjänst.
Dessa tusentals annonser om »ringa lön»
eller »fritt vivre» äro en skam för både arbets-
gifvare och arbetstagare. Du, som erbjuder en
ringa lön för andras arbete, vill helt säkert ej
nöja dig med en liten lön för ditt eget, och
du, som begär en liten lön, skadar dig själf
och dina medsystrar mer än du tror och anar.
Har du själf fått dina kunskaper för ett ram-
pris, då är du helt säkert ej skicklig att un-
dervisa andra, och det vore hederligare af dig
att förtjäna ditt bröd på ett sätt, som ej skadar
den uppväxande ungdomens framtid. Detta är
ditt ansvar, och du bör ej söka en plats, hvars
enklaste fordringar du ej kan uppfylla.
Intet är så tungt som att arbeta under eko-
nomiskt betryck, att arbeta med en känsla af
att det blott är för dagen jag vinner frukter,
ej för framtiden. Viljans, energiens, stolthetens
vingar klippas korta vid den vissheten, att då
jag en gång släpat ut mig, återstår mig ej annat
än ett njuggt nådebröd ur anhörigas eller vän-
ners händer. Du, som lefver i öfverflöd och
lyx, du, som ej tvekar att kasta ut hundratals
kronor för en middag, pruta ej med lönen för
dina barns guvernant, hon, som mödosamt ar-
betar ihop ett litet kapital, ämnadt att hålla
nöden från dörren på gamla dagar. Du, som
fordrar af dina barns lärarinna kunskaper i
lefvande språk, musik, målning, allmänbildande
ämnen, handarbete, slöjd, du, som fordrar att
hon med ljus, öppen blick och gladt leende skall
gå omkring i ditt hem och sitta vid ditt bord,
du, som med ett ord, fordrar af henne alla
mänskliga dygder och fullkomligheter — betala
henne efter förtjänst 1
Det berättades en gäng, att en gammal för-
näm dam skref till sin son och bad honom
skaffa en lärarinna åt hennes barnbarn, en dam
med alla ofvannämnda dygder och fullkomlig-
heter, för ett priss af 500 kronor om året.
Hati skref, sent omsider, att han länge sökt
en kvinna med alla dessa kvalifikationer, att
han ändtligen funnit henne, men ej ämnade
släppa henne till lärarinna åt sina systerbarn,
enär han behöll henne ■— som hustru ät sig
själf. Han lade allt hvad han egde för hennes
fotter, — ty »hustrur, som uppfylla guvernant-
annonsernas fordringar — de äro värda sin vikt
i guld».
Damerna bjude upp!
■
å det hela taget är lifvet i societeten rätt en-
formigt — jag är för artig för att säga
»långtrådigt» — och en genomgripande förän-
dring skulle vara som ett lifgifvande elixir.
Nåväl! Låtom oss börja reformerna i balsa-
len. Damernas tur är kommen! Damerna bjuda
själfva upp! Ja, det är ändå något, som kan
göra säsongen litet pikant.
Snart hör den tiden, då herrarne bjödo upp,
till den »gamla goda tiden.»
Det ovärdiga i damernas behandling i balsa-
longen är ett minne blott.
En dam skulle sitta och vänta, tills en herre
har den stora godheten att bjuda upp henne —
kan man bland civiliserade människor tänka
sig något mera upp och ned vändt?
»Skall han bjuda upp mig?» denna försagda,
darrande fråga hör nu till det öfvervunna.
»Skall jag bli tvungen att dansa fransäsen med
den förskräckliga människan?» Dessa ett oroligt,
lidande hjärtas kval ha funnit sitt slut.
Det förr tämligen tvifvelaktiga balnöjet blir nu
för damerna till något helt annat. Nu heter
det ej längre: »Om han skall?» utan »Jag skall!»
De goda herrarne ha redan tillvällat sig all-
deles för många rättigheter, vilja till och med
hindra kvinnorna att emancipera sig, hvilket lik-
väl ej skall lyckas dem, så vida de icke genom
kärlek och giftermål kunna rycka dem från eman-
cipationens afgrund.
Hur i all världen kunna herrarne göra anspråk
på uteslutande rätt att bjuda upp med undantag
af det yttersta nådiga beviljandet af »damernas
vals» eller »damernas polka».
En dans för damerna, alla öfriga för sig själfva.
Det är i sanning, så att man kan känna sin galla
koka öfver för mindre. Men betänker man män-
nens vanliga egoism så — ja, då är det ju bara
en liten illustration till densamma.
Om de ej jämt och ständigt bemantlade sin
egennytta och öfverdrifna egenkärlek med galan-
terier, genom hvilka de vekhjärtade kvinnorna
endast alltför lätt låta bedraga sig, skulle de re-
dan för länge sedan vara demaskerade som de
mest hänsynslösa, anspråksfulla och bortskämda
varelser under solen.
Tänk bara, hvilken förmätenhet endast i den
omständigheten, att en dam ej får säga nej, då
en herre bjuder upp. Slutligen kommer det kan-
ske därhän, att damerna måste antaga första bä-
sta giftermålsanbud ! Allt detta måste dock ener-
giskt förhindras, om det ej en dag skall inträffa,
att männen förgås i sitt högmod. Nej, alla som
verkligen mena väl med männen, måste gripa till
läkarens marterande knif för att förekomma nå-
got dylikt. Damernas rätt alt bjuda upp skall
bli denna helsobringande knif. Den skall ope-
rera bort deras högmod. Undras just, hvilken
min herrarne skola göra, då det kommit så långt,
att de ej mera våga säga nej, då en dam bjuder
upp. „ .
De, som så mycket, så skändligt, ja, sa ring-
aktande vitzat och skämtat öfver »väggblommor»;
de skola af de f. d. »väggblommorna» nu själfva
göras till spe, då ej det kvinliga hjärtat i sitt
bängifna deltagande förbarmar sig öfver dem.
Ja, ja, det skall kosta på, men helsosamt, ja
mycket helsosamt skall det bli.
De, som helst hållit sig vid buffeten eller vid
spelbordet och i sublim förnämhet knappt egnat
en tanke åt de väntande damerna, de få nu med
en enkel bugning förfoga sig till balsalen, de må-
ste till sista skärfven betala dansens tribut, om
icke åter det medlidsamma kvinnohjärtat inläg-
ger ett veto.
De, som ansågo sig oemotståndliga, som trodde
att de med sin uppbjudning beredde damerna en
outsäglig lycka, de skola själfva lära sig inse,
hvad det vill säga att >få sitta».
Ja — framåt för denna idé! En reform är
nödvändig i balsalen just beträffande våra her-
rar. Denna förändring kan bli af ingripande be-
tydelse för hela deras lif, ty ödmjukhet fattas
dem, men vi skola hjälpa dem att förvärfva sig
denna förträffliga egenskap. Det är en god gär-
ning, en ädel gärning, genomförandet af denna
idé.
Om kvinnans ovärdiga ställning skrifves myc-
ket, strides mycket. Godt ! Låtom oss i balsa-
len göra ett slut på ett af de ovärdigaste miss-
förhållandena, låtom oss därmed göra ett godt,
ett verkligt framsteg. »Damerna bjude upp» va-
re vår lösen!
Låt gärna herrarne med ett öfverlägset leende
åse denna sträfvan ; deras leende skall snart bli
förskräckligt tvunget.
Men med mod och vishet måste damerna
handla. De måste betänka, att de på visst sätt
förklara herrarne krig, de måste afgjordt betrakta
herrarne som sina fiender, inför hvilka den stör-
sta försiktighet är af nöden. Damerna få ej
glömma, att herrarne, trots sitt öfverlägsna leende,
med alla medel skola kämpa mot framgången af
dfiräs s°k
O, hvilka spetsfundigheter skola icke uppfinnas
af det manliga snillet för att likt hvassa pilar
söka träffa kvinliga hjärtan.
Därför — bepansren er med orubblig likgiltig-
het, svaren med leende ringaktning, eljes kan
allt lätt gå förloradt!
Är segern icke den hårda striden värd? Bunds-
förvandter från herrarnes sida skola damerna
helt visst också finna, öfverlöpare särskildt
från de äldre ibland dem.
De, som måste låta skrämma upp sig ur en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
