Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 16 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
»Då är det förmodligen blott prat alltsammans,
utom att Emilia förlist,» återtog fru Lohman;
»annars visste ni det naturligtvis i första rummet.
Farväl!»
»Nej, ni får inte gå,» inföll Gunnar; »jag vill
veta så mycket, af de andra får jag ingenting
veta. Min mor är så oåtkomlig i sin sorg.»
»Ja, hon vet ingenting — bör ingenting få veta
— stackars liten. Men fröken Julia, hon har
kanske reda på något. Hon sade ingenting, men
hela flickan är som förändrad. Det är en präk-
tig flicka med kraft och mod, lita på det. Hon
föreföll som en mor för alla sina unga syskon.
Gud signe henne!»
Den vänliga frun sköt hastigt upp dörren och
aflägsnade sig. Gunnar kunde ej gärna springa
efter henne ut på gatan. Han blef stående en
stund i förstugan, sedan gick han in på kontoret.
Här satt morbrodern ensam och räknade ihop
diverse utgiftsposter. Han såg hastigt upp, då
systersonen trädde in, men fortsatte med sin räk-
ning.
Gunnar satte sig och väntade. Då majoren slu-
tat sin räkning, sade han-,
, »Jag har hört, morbror, att Emilia gått förlorad.
Är det så?»
»Dess värre, min gosse,» svarade majoren.
»Det var väl en mycket stor förlust?»
»Tyvärr, en rätt betydlig,» sade majoren och
steg upp, liksom önskade han afbryta samtalet.
»Morbror,» sade Gunnar ifrigt; »huset kan väl
bära den förlusten?»
»Vi vilja hoppas det.»
»Men, morbror — förlåt, jag frågar det ^— om
vi bara hoppas det, hvarför nedläggas så stora
kostnader på begrafningen?»
»För folks skull, käre Gunnar, och för onda
tungors skull, som annars skulle göra det mycket
svårare för oss att reda oss. Vet du, hvilket in-
flytande en så kallad rusning har på en affär?»
»Det kan jag tänka mig, men —»
»Dessutom så tillfredsställer det din mor. Min
stackars syster finner ett sorgblandadt nöje i alt
vårda sig om, att hennes så högt älskade man
på ett ståtligt sätt gör sin sista färd. Vi vilja
göra henne till viljes i detta. Han — den döde
— gick alltid hennes önskan till mötes, så långt
han kunde. Låt oss efterlefvande göra allt för
att åtminstone skona henne för — alltför bittra
erfarenheter.»
»Det är min innerligaste önskan att göra allt
hvad jag kan för henne,» sade ynglingen varmt.
»Tack, min käre Gunnar! Därom är jag öfver-
tygad,» sade majoren. »Jag måste nu gå ned och
se till, huru dekorationen med växter i likrum-
met verkställes. Skulle du samtidigt ha lägligt
att gå till kyrkan och se, huru de ställa det i
grafkapellet, så vore jag dig förbunden.»
»Det är visst lägligt, jag har ingenting att göra
och vore tacksam, om morbror ville sysselsätta
mig litet.»
»Ja, du skall nog få sysselsättning, om du vill
— framdeles. Här blir nog mycket att ordna.»
Morbror och systerson skildes åt med ett hand-
slag. Den senare gick till kyrkan och undersökte
anordningarna där. Han fann dem ganska till-
fredsställande och gick sedan ut på kyrkogården,
där grafven var gräfd och nu smyckades med
granris och blommande hägg.
Då han skulle gå hem, passerade tvänne män
förbi honom. De sågo honom icke, ty han stod
bakom en häck, men han igenkände dem, de voro
affärsvänner till hans far. De samtalade högt.
»Det är att beklaga,» sade den ene; »att han
skulle taga det så.»
»Det var en enorm förlust», sade den andre.
»Visserligen,» svarade den förste; »men med
hans vidsträckta erfarenhet och de relationer, han
hade både in- och utrikes, skulle han snart bafva
reparerat denna förlust. Nu förefaller det omöjligt.»
De aflägsnade sig, och Gunnar hörde ej mera.
Var det om hans far de talade? Han trodde det.
Gunnar gick grubblande hem. Han samman-
lade det ena med det andra — affärsvännernas
beklagande, att hans fader »tagit det så» — fru
Lohmans tvekan, då hon nämnde slaganfallet och
slutligen doktorns: »Ja, vi kunna ju kalla det
så,» till svar på hans fråga, om det vore ett
slaganfall. Vore det väl möjligt, att fadern själf
förkortat sitt lif? Om så vore händelsen, borde
modern framför allt och genom alla medel skyd-
das för den kunskapen. Då gillade han morbro-
derns storartade tillställningar, de till ett par hun-
dratal utgångna bjudningskorten och hela den
öfriga ståten.
Men om dessa pengar, som slösades bort på
begrafningen, en gång skulle behöfvas för famil-
jens uppehälle? Eller om de redan vore ett till-
grepD af medel, som ej tillhörde huset? Detta
IDUN
vore en förfärande tanke, så mycket fruktansvär-
dare, som Gunnar ej vågade förtro dem åt någon.
Midsommardagen var utsatt till begrafningen,
och det bief en sorgehögtid, hvarom länge tala-
des i den lilla staden. Det var en rad af vag-
nar, som räckte från sorgehuset till kyrkan. Ar-
betareföreningen följde med florbehängd fana, och
äfven folkskolebarnen stötte till processionen. Fru
Emilia var förtjusande i sin sorgdräkt. Hon såg
så ung, men så blek ut genom den nedfällda krus-
florsslöjan. Hennes små händer glänste som el-
fenben genom de svarta silkesvantarne och de
höllo en krans af hvita mossrosor och cycasblad
— något som efter åratal omtalades såsom ett
under af begrafningskrans. Och där var sång och
griftetal och sorgebetygelser utan all ända. Och
så slöt dagen, gästerna hade dragit bort.
Fru Emilia hade hufvudvärk och gick tidigt in
i sin sängkammare. Barnen, upprörda och ska-
kade af dagens högtidlighet, snyftade sig till sömns
i sina sängar. Majoren hade en enskild konfe-
rens med den äldste bokhållaren. Blott Gunnar
och Julia voro ännu uppe. De båda syskonen
sutto en stund tysta. Båda längtade att meddela
sig med hvarandra, men båda kände liksom nå-
got främmande, som kommit emellan dem.
»Detta har varit en förfärlig dag för stackars
mamma,» sade slutligen Gunnar.
»Tror du?» sade Julia. »Jag tror tvärtom, att
denna dag varit full af ett slags sorglig ekstas,
som gjort henne lycklig på samma gång det smär-
tat henne. Men, stackars mamma, värre dagar
stunda.»
»Tror du det, Julia?»
»Det vet jag.»
De båda syskonen sågo på hvarandra, därpå
sade Gunnar:
»Den som kunde skydda mamma från alla svå-
righeter och sorger. Det skulle vara det ljufvaste
lefnadsmål, jag kunde tänka mig. Jag älskar henne
så högt.»
»Hvem af oss tror du ej älskar henne?» invände
Julia. »Vi ha alla varit orättvisa mot pappa,
blott därför att hon varit så ljuf och mild. Jag
förstår först nu, huru mycket bekymmer han dolde
under sin kalla, lugna yta. Dessa bekymmer bar
han i tyst ensamhet. Vi njöto frukterna af hans
arbete, utan att tänka därpå eller vara tacksam-
ma, och han teg och bar det ensam och oför-
stådd, så länge han förmådde.»
»Och sedan, Julia?»
»Sedan, Gunnar — dog han.»
»För sin egen hand, Julia?»
»För Guds skull, Gunnar, hvem har sagt dig
det?»
»Ingen egentligen, jag förmodar det blott. Jag
har „hört antydningar.»
»Åh, Gunnar, jag vet det — flaskan stod ännu
kvar på skrifbordet. Stackars mamma såg den
icke i första häpenheten. Hon kom ned så glad
i sin nya klädning — hon brukade alltid gå ned
och visa sig för pappa, när hon fått något nytt
och dyrbart, som nu till det där bröllopet, hvil-
ket stod i förgår. När hon kom ned, låg pappa
sanslös. Giftet hade verkat fortare, än han tänkt,
han hade ej hunnit skaffa undan flaskan. Jag
tog den och stoppade den i min ficka. Jag var
den förste, som kom in. Mamma ringde och ro-
pade på samma gång. Jag hade varit ute och
gått med småsyskonen och kom just hem.»
»Kära Julia, detta har du vetat och burit på
så tyst.»
»Jag måste ju säga det åt doktorn, förstår du.
Jag visade honom flaskan, han lofvade mig tyst-
nad för så vidt han kunde.»
»Ack, du tänker då på allt.»
»Det var ju helt naturligt, att doktorn måste
få veta det för att förstå, huru han skulle be-
handla sjukdomen. Men nu, Gunnar, låt oss råd-
göra! Hvilket är bäst? Skall jag söka en plats
som lärarinna? Jag är tyvärr ej skicklig, jag
kan aldrig hoppas få en så stor lön, att jag i nå-
gon betydligare mån skulle kunna hjälpa mamma,
men hon blir åtminstone fri från en af oss att
sörja för.»
»Åh, så förfärligt måtte det väl ej gestalta sig,
att du får lof att lemna henne.»
»Tror du väl att pappa tagit ett sådant steg,
om han ej ansett ställningen förtviflad. Vi ha
lidit stora förluster hela förra året. Först brann
sågverket ned — det var visserligen försäkradt,
men ej till fulla värdet, i synnerhet hvad virket
angår. Så förlorade pappa betydligt på brukspa-
tron R. Jag vet, att det var mycket, ehuru jag
ej kan uppgifva summan. Och nu till sist Emilias
förlisning. Det var pappas nyaste fartyg, och
lasten var mycket värdefull. Under hela tiden
har huset varit lika kostsamt som under de mest
lyckosamma år. Och nu senast på mammas fö-
1SÔÎ
delsedag gaf pappa henne diamantnålar — de
samma, som hon hade på sig, då han dog. Hon
var så glad däröfver, nu var diamantgarnityret
komplett.»
»Tror du inte, att hon hellre skulle undvarit
både hårnålar och hela garnityret med, om han
lefvat i stället?»
»Det tror jag visst. Men du får ej säga så,
det är ett klander mot den döde. Han älskade
på sitt sätt, och han visade sin kärlek, som han
kunde bäst. Jag har ej förstått det förr än nu.»
»Om jag blott hade slutat min kurs vid tekni-
ska högskolan,» sade Gunnar; »då skulle jag nog
kunna sörja för mor och syskon, så att de ingen-
ting behöfde försaka — men du får aldrig lemna
mamma.»
Hon log ett sorgset leende. Hon hade icke ett
så sangviniskt lynne som brodern och såg sa-
kerna mörkare än han. Hon hade på nära håll
sett, hvilka penningesummor förslösades i huset,
och kunde ej tro på, att en yngling — äfven om
han vore än så skicklig, och hon tviflade icke
ett ögonblick på broderns begåfning — kunde för-
tjäna nog för att sörja ens för sin mor, då hon
tänkte på dennas förfinade vanor.
»Lofva mig att icke lemna mamma!» trängde
han på henne.
»Inte, om det kan undvikas.»
»Inte, utan att jag samtycker därtill.»
»Men Gunnar, jag kan inte lefva på dig. Jag
måste arbeta själf.»
»Ja, du skulle väl kunna finna en liten syssel-
sättning här hemma. Du kunde ju — knyppla
spetsar. Det gör du ju så vackert.»
»Ja, på det sättet kunde jag kanske förtjäna 50
öre om dagen,» svarade hon; »förutsatt, att nå-
gon köpte mina spetser. Nej, Gunnar, det duger
icke; det måste bli något annat. Om jag skulle
gå igenom en kurs i bokhålleri? Kanske kunde
jag då få plats hos någon här i staden, få bo
hemma, och om aftnar och morgnar kunde jag då
egna mig åt mor och syskon.»
»Det vore kanske inte så illa,» sade Gunnar;
»men jag har svårt att tänka på, att du skulle
arbeta så där. Arbete är för män, inte för
kvinnor.»
»Åh, Gunnar, hvem tror du väl har det mest
ihärdiga, om också inte det tyngsta arbetet, om
ej kvinnan?» sade Julia småleende. »Och jag
tycker, att man och kvinna böra hjälpas åt. Det
är bäst och med få undantag det lyckligaste.»
Gunnar skakade på hufvudet. För honom var
modern fortfarande idealet af kvinlighet, och hon
arbetade ej. Han kunde ej tänka sig henne som
arbetande. Och så slöts samtalet.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
