Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 23 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1S91 I DU N 31
»Ja!»
»Kan fröken ta rodret — jag blir tvun-
gen att refva —»
»A’ det farligt,» frågade hon blek.
»Inte ännu —- men vi få skynda oss.»
Hon lydde ögonblickligt och knep så godt
hon orkade fast om rorpinnen. På hans till-
sägelse firade hon ut storeskot och lät båten
arbeta sig fram för focken ensam, medan han
energiskt sysslade med att få ned seglet och
rulla ihop dess underkant. Sjön, som nu
drefs framåt från alldeles nytt håll, tornade
upp sig krabb och toppig och dånade, så att
lotsens ord knappt hördes. Gång på gång
slet blåsten seglet ur hans händer och ref
upp, hvad han rullat ihop. Hon kunde icke
hjälpa honom, ty hela hennes energi måste
samlas att hålla i rodret. Ännu mörkare
blyfärgad hade himlen blifvit i lovart. Hvita
kammar af skum kommo nu i långa, brutna
rader på vågornas ryggar och höjde sig, som
om de ville se öfver hvarandra. Båten satte
djupt ned i vågdalarna, och i de ögonblicken
syntes endast spetsen af fyrtornet. Hon, som
satt vid rodret, förstod nu, att det var fullt
allvar. Men hon skötte sin- post utan nödiga
frågor eller rop. Hennes blickar sökte oupp-
hörligt honom, för att hon skulle kunna ge-
nast fatta och följa hans minsta vink . . .
»Fall — fall!» ropade han skarpt och
häftigt och slet med detsamma ned seglet i
båtens botten, »nu kommer lugn! Håll fast
seglet, fröken — fort, fröken/»
Handlöst kastade hon sig fram öfver toften
och ned på seglet, som hon med all kraft
tryckte ned under toften vid mastbänken.
»Bra!» hörde hon honom ropa, då han for
förbi henne för att gripa fast i rorpinnen,
och hon tyckte, att det lilla ordet gaf henne
nerver af stål och muskler af järn. Så blef
allting ett virrvarr för henne och hela hen-
nes medvetande var samladt i detta enda att
pressa ned och öfvervinna seglet, som ville
fånga vind och slita sig från henne. Det
hven och dånade öfver henne, och haglen
smattrade som småsten mot snäckans bord-
gångar. Sjön jagade och hann dem, fastän
snäckan tycktes flyga för sin enda vinge,
focken. Skur på skur slog in öfver relin-
garna och sköljde hennes hufvud och rygg,
och när hon vågade se bakut, mötte hon
alltid lotsens blickar, som med ett underligt,
blandadt uttryck af ångest, beundran och
okufligt mod hvilade på henne. Af fyrtor-
net och fastlandet syntes ej en skymt — de
voro nu alldeles ensamma — bortslitna i en
rasande ursinnig hagelby från hela världen,
kämpande tillsammans för räddning, beroende
till det yttersta af hvarandra, som om de
pröfvats tillsammans i hela sitt lif och aldrig
vuxit upp och lefvat under skilda förhållan-
den —• han, den oförskräckte, simple sjöman-
nen, och hon »med det förstörda nervsyste-
met» och kanske lika mycket mod som han,
blott det blefve pröfvadt. . . Snäckan tog
riktiga skutt öfver vattnet, som om hon för-
stått, att det gällde hennes räddning att hinna
undan dess väldiga makter, hvilka alla, alla
utan en enda afvikning, sökte få kasta sig
öfver henne, fylla henne, kväfva, krossa och
slå henne i smulor för att sedan fara i väg
med bitarne och vräka dem långt upp på
någon klippig strand och skölja ner dem
igen för att gång på gång göra om detsam-
ma .. . Men snäckan tycktes tröttna och den
till det yttersta spända, skålformiga focken
orkade icke slita henne med sig, ty fastän
lotsen arbetade till det yttersta med öskaret,
var hon nästan halfiyld med vatten, som for
i en tung massa fram och åter under tofterna
och tvang henne till klumpiga vaggande rö-
relser som en druckens — och flickan, som
låg där på bottnen, genomvåt, kände huru
sjö efter sjö slog öfver henne—men ännu friskade
hagelskuren, ty denna evighet hade varat en-
dast en kort stund, och vattnet i båten tyck-
tes koka på sin yta . . .
(Forts.)
Att imitera glasmålning.
Litet hvar af Iduns läsarinnor har troligen sett
och äfven önskat sig ett eller flere par af de
vackra, nu så moderna jalusierna af imiterad
glasmålning. Som dessa dock ställa sig väl dyra
cirka 10 à 12 kr. paret, så vore det kanske väl>
kommet att få veta, huru man själf, för jämförel’
sevis ringa kostnad, på egen hand kan göra
dylika.
De billigaste göras af s. k. kalkerduk, som kan
köpas i hvarje färg- och pappershandel ; den
spännes på ramar med fötter så slätt som möjligt.
I stället för kalkerduk, kan användas mattsli-
pade glas, som visserligen äro något dyrare, men
ock bättre.
Ramarne få lof att vara något olika för fast-
sättning af duken eller glaset.
I förra fallet måste ramen göras dubbel, så att
duken spännes på den ena delen, och den andra
skrufvas fast så, att spikningen döljes.
I sednare fallet göres fals för glaset, hvarefter
en list spikas eller skrufvas fast för att hålla
glaset; hur detta lämpligast göres, förstår nog
snickaren eller den, som gör ramarne.
Nu skrides till själfva målningen.
De färger, som användas, måste vara transpa-
renta, d. v. s. genomskinliga, bäst äro sådana
tubfärger, som artister använda.
Här följer förteckning på transparenta färger:
Gula: Terra de Sienna, Gummi Gutta.
Röda: Karminlack, Caput mortuum, Krapplack.
Bruna: Kasselbrunt, Mumie, Van Dykbrunt,
Bränd Terra de Sienna.
Blå färger: Berliner eller Pariserblått.
Gröna: Spanskt grönt Vert malakit, Grön lack.
Seart till konturering: Bensvart.
För att få färgerna att torka användes Zerotin,
dock mycket litet; att förtunna dem ter-
pentin och linoljefernissa.
Af ofvanstående färger behöfvas dock icke alla ;
om man så vill, kan en af hvar kulör vara nog.
Det är att märka: 1. Glaset själf bildar den hvita
färgen; vill man göra den matta ytan alldeles
klar, användes damarlack, som är ganska vackert
till schatteringar. 2. Ju tunnare färgerna hållas,
ju ljusare blifva de; på så sätt kan erhållas en
massa nyanser.
Målningen kan gå till på tvänne sätt, det för-
sta för hand, det andra med så k. schabloner,
d. ä. genomskurna papper, som läggas på glaset,
hvarefter med en schablonpensel, doppad i litet
färg, stötes eller borstas på papperet, då mönstret
erhålles skarpt och vackert på glaset.
Det förra eller handmålningen har dock
större värde.
Schabloner köpas färdiga i färghandeln, där
penslar och färger äfven köpas.
Skall man måla för hand, kalkeras mönstret
med s. k. blåpapper, som nog hvar och en kän-
ner till, hvarefter man med fina hårpenslar läg-
ger mönstret i olika färger, så omvexlande som
möjligt.
Planscher med glasmålningar finnas i Tekniska
skolans bibliotek i Stockholm, som är tillgängligt
för alla gratis, söndagar 1/a 10—11, måndag, tors-
dag ochfredag 7—9, samt lördag 1/2’1—1/2 3.
Vill man hafva annat än ornament i midtel-
fältet och icke själf kan måla figurer elller blom-
mor, finnas s. k. transportbilder, transparenta (ej
med guld) i färghandeln i stort urval. Dessa sät-
tas fast på så sätt, att bilden bestrykes tunnt med
damarlack, som får torka något; därefter lägges
den på glaset och fasttryckes väl; baksidan fuk-
tas med vatten, hvarefter man försiktigt kan af-
draga papperet, då bilden stannar på glaset.
Dessa glasmålningar äro, om de utföras nog-
grant, utomordentligt vackra, starka och jämförel-
sevis billiga samt lämpa sig väl till presenter.
Hela fönster kunna naturligtvis göras på samma sätt.
När glasen äro färdiga och torra, kan man, för
att göra illusionen fullständig, i kanterna mellan
mönstren, klistra smala remsor silfverpapper,
som imitera blyinfattningen. E. B.
Smånotiser från kvinnovärlden.
En framgångsrik lymfakur. Den af alla
våra läsarinnor kända, begåfvade unga sångerskan,
fru Georgina Sommelius-Bottero, gästade, som vi godt
minnas, förliden sommar och höst sitt fosterland. Då
hade dock sjukdomen lagt sin tunga hand på henne,
och när den bistra nordanvintern stod för dörren,
måste hon flytta till mildare klimat.
Hon reste jämte sin man direkt från Stockholm
till San Remo, där hon oförtöfvadt begynte under-
kasta sig den Kochska läkemetoden. Enligt hvad
hon nu själf skrifvit i bref hit, lär hon befinna sig
synnerligen väl efter denna behandliDg. Hon erhåller
dagligen injektioner och känner sig hvarje gång allt
bättre däraf.
Frikostig gifvarinna. Den i Nyköping ny-
ligen aflidna enkefru friherrinnan Zafira Westring,
född Löwen, har i sitt testamente anslagit 12,000 kr.
till en fond, benämnd »Löwenska grundfonden». Från
denna fond komma årligen att utgå 6 pensioner å
100 kr. hvardera till behöfvande enkor eller döttrar
efter tjänstemän eller andra ståndspersoner, som till-
hört Nyköpings län. Runtuna sockens fattigkassa
har genom samma testamente erhållit 3,000 kr.
T)e högre flickskolorna äro föremål för sär-
skild uppmärksamhet i årets statsverksproposition.
I en utförlig historik redogöres för statens ställ-
ning till dessa skolor alltifrån 1862, då de först er-
höllo understöd af allmänna medel. 1885 års komité
för undersökning af tillståndet vid dessa bildnings-
anstalter afgaf redan i början af 1888 sitt betänkan-
de, hvilket innehöll ganska viktiga reformförslag.
De myndigheter, som haft att yttra sig öfver komi-
téns betänkande, ha emellertid gjort en mängd an-
märkningar mot de framlagda förslagen, och med an-
ledning däraf vill ecklesiastikministern ej nu fram-
lägga något förslag till definitivt ordnande af den
högre kvinliga undervisningen, ehuru behofvet af ett
sådant synes trängande.
För att ej bereda ytterligare svårigheter för frågans
slutliga lösning är det emellertid nödvändigt, att
något göres för att hjälpa de högre flickskolorna i
dessa ekonomiska trångmål. Och i detta syfte be-
gäres i statsverkspropositionen, att anslaget till dessa
skolor höjes från 70,000 till 10»,000.
Kvinnorna i skolråden. Sedan i Helsing-
borgs skolråd nyvalda grefvinnan Amelie Cederström
afsagt sig detta uppdrag, är Piteå det enda samhälle,
som har två kvinliga ledamöter i skorådet, enär se-
naste kyrkostämma där invalde till ledamot af skol-
rådet fru Emma Hultgren och till hennes suppleant
fru Emma Engman.
Hyllade lärarinnor. Katarina församlings
lärare- och lärarinnekår hade den 16 dennes i
källaren Pelikans festvåning anordnat en anslående
fest för lärarinnan fröken Sigrid Strandberg och in-
struktrisen i kvinlig slöjd fru Edla Gustafsson, hvilka
båda då tillhört lärarekåren vid församlingens skola
i 25 år. Förste läraren d:r B. Hansell utbragte
skålen för jubilarerna, till hvilka äfven lämpliga
verser hade skrifvits, och som i öfrigt hyllades rikligt
med blommor.
Teater och musik.
Kungl. operan. Fjärde symfonikonserten gafs i lör-
dags och torde kunna anses som den hittills för-
nämsta under spelåret. Programmet var synnerligen
värdefullt och utförandet under hr Nerudas ledning
i allmänhet förträffligt. Programmet inleddes med
N. W. Gades berömda c-moll-symfoni som en skyl-
dig minnesgärd åt den nyligen bortgångne framstå-
ende tonsättaren samt afslutades med ytterligare en
symfoni — b-dur — af Beethoven. Erhöllo båda dessa
ett synnerligen godt utförande, så gäller detta i ännu
högre grad om Haydns kända tema med variationer
ur den s. k. kejsarkvartetten. Det entusiastiska bi-
fallet efter detta nummer innebar tydligen en begä-
ran om ett omtagande af stycket — något som dock
ej egde rum. En fullkomlig nyhet på programmet
och tillika en synnerligen intressant sådan var hr
Tor Aulins konsert (a-moll) för violin och orkester,
där violinstämman rent af på ett mästerligt sätt
utfördes af den unge tonsättaren själf. Hr A. liar
genom detta verk dokumenterat sig ej blott som en
framstående virtuos, utan ock som en mycket lof-
vande tonsättare. Om ock den nu utförda violin-
konserten företer en och annan reminiscens, så har
den dock på samma gång att uppvisa så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
