- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
32

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 23 januari 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

32 I DUN 18&1
själfständigt beträffande såväl uppfinning och motiv
som behandling och utförande, att man har rätt att
i hr Aulin se en skapande talang af betydenhet för
framtiden. Den unge konstnären helsades efter det
briljanta och eldiga utförandet af konsertens sista sats
— allegrot — med de lifligaste applåder och flere in-
ropningar.
Måndagens föreställning inleddes med ett kortare
konsertprogram, hvarvid man hade nöjet återhöra
fröken Frida Schytle, den danska violinälfvan. Detta
visade sig verkligen varn en bekantskap synnerligen
värd att förnya. Fröken S. har nu afslutat sina
studier vid Paris’1 konversatorium, hvars högsta pris
hon eröfrat. Hon har ook sedan sitt sista uppträ-
dande härstädes nått en betydligt större säkerhet, på
samma gång som hennes spel blifvit mjukare samt
mera nyanseradt och karaktäristiskt. Hennes utfö-
rande af Max Bruchs violinkonsert (g-moll) var allt-
igenom godt, om man ock möjligen skulle önskat,
att tonen stundom varit något bredare. Högre sätta
vi hennes utförande af Sarasates Ziguenarvisor, hvil-
ka erliöllo ett alltigenom briljant utförande. Den
sista måste ock efter upprepade energiska applåder
från den entusiasmerade publiken omtagas.
I tisdags gafs för fullsatt salong och under lifligt
bifall Shakespeares dramatiska dikt »En midsom-
marnattsdröm» med musik af Mendelsson-Bartholdy.
Yi hinna i detta nummer endast meddela rollbesätt-
ningen, som var följande:
Puck fru Ellen Hartman, Theseus hr Sellergren,
Hippolyta fröken Almati, Egeus hr Strömberg, Her-
mia fru Lotten Dorsch, Lysander hr Johanson, De-
metrius hr Törnquist, Helena fru Heintz, Oberon
hr Strandberg, Titania fröken Brandt, Kvitten hr
Kundberg, Spole hr Olsson, Fog hr Edberg, Flöjt
hr Henrikson, Snut hr Dorff, Magerman hr Brö-
derman. Uti den af Sigurd Lund komponerade bal-
letten dansa fröknarna Kuhn och Hjorth samt bal-
lettkåren.
K. Dramatiska teatern har med upptagandet af Vic-
tor Hugos storslagna skådespel »Kuy Bias» tagit ett
steg, som länder dess direktion till största berömmel-
se. Ej som skulle utförandet vara alldeles utan vank
och brist, hvilket ju vore obilligt begärdt vid en
scen, där det stora skådespelet så länge legal nere.
Men det visar god vilja att återupptaga en konst-
art, som borde vara bofast vid landets första dra-
matiska scen. Och att döma af de fullsatta hus,
som hvarje afton med synbart intresse följt dramats
fem akter, tyckes teaterdirektionen dess bättre kunna
räkna på stöd hos publiken vid återuppodlandet af
det stora skådespelet. Strängt taget torde väl »Kuy
Bias» egentligen ej kunna räknas hit. De trenne
sista akterna äro dertill alltför uppstyltade och ona-
turliga, de uppträdande personerna äro mera mario-
netter än menniskor. Visst är emellertid, att talrika
bättre representanter för det stora skådespelet varit
införlifvade med vår främsta talscens spellista.
Hvad nu utförandet af »Kuy Bias» beträffar, är
det på det hela taget öfverraskande godt. Den kvin-
liga hufvudrollen, drottning Maria, utföres af fröken
Anna Zetterberg, hvilken som bekant nyligen hem-
kommit efter en längre studietid i utlandet. Hennes
spel har att uppvisa många fint utförda detaljer och
måste i sin helhet betraktas som en prestation af
framstående värde, präglad af sann känsla och poesi.
Vi erinra särskildt om brefsceuen inför madonnabil-
den i andra akten samt mötet med Kuy Bias i tredje
aktens rådssal. Bland de manliga rollinnehafvarne är
det endast hrr Hillberg och Personne, som hålla måttet.
Hr Hillbergs lugna och säkra framställning af den
hämdlystne och hänsynslöse don Salluste är af yp-
perlig verkan. Ej mindre karaktäriskt och förträff-
ligt är hr Personnes utförande af don Césars roll.
Den lustige, godmodige och oförbätterlige äfventyra-
ren hade näppeligen kunnat få en bättre represen-
tant. — Titelrollen, Kuy Bias, innehafves af hr Pal-
me. Hans framställning af denne uppkomling med
det varma och älskande hjärtat är, såsom ofta är
fallet med hr Palmes prestationer, mycket ojämn.
Väl sagda och lyckligt gjorda scener omvexla med
tafatta gester och deklamatoriska anföranden. I sin
helhet är prestationen dock ganska sevärd. — Bland
birollerna torde böra framhållas hr Fnvall som don
Guritan och hr Hedlund i en betjäntroll. Iscensätt-
ningen, gjord af hr Hillberg, är i alla afseenden
högst förträfflig. Skådespelet går som helhet betrak-
tadt berömvärdt och torde få anses som en god bör-
jan. Ingen borde försumma att taga det i betrak-
tande.
Svenska teatern har ånyo med sitt senaste program
bevisat, att dess resurser med den nu befintliga skå-
despelarpersonalen och regien ingalunda äro begrän-
sade till blott farsen, utstyrselpjäserna och det bor-
gerliga skådespelet, utan ganska lyckligt förslå äfven
inför den moderna tragedien. Paul Lindaus » Skug-
gors. kunna visserligen icke räknas bland de ypper-
ligare alstren inom denna sistnämnda kategori, därtill
vidlådes det i allt för hög grad af äkta tysk senti-
mentalitet och reminiscenser från en med allt skäl nu-
mera omodern, uppstyltad och trögrodd romantik,
men det gifver dock hufvudrollernas innehafvare till-
fälle att inom en bred ram utveckla en individuel
konst. Fru Hvasser-Engelbrecht hade ock som Edith
Mühlberg begagnat detta tillfälle att gifva ett vackert
prof af intensiv karaktäristik. Och det kan uteslu-
ande skrifvas på författarens skuld, om hennes fram-
ställning, som i öfrigt allt igenom verkade kraftfull
och personlig, i fjärde akten slog öfver gränsen till
det hypertragiska. Det var redan ett mästerstycke,
att hon här räddade rollen från det oafsiktligt ko-
miska. Hon sekunderades väl af sin man, hr Engel-
brecht, i baron von Brüchens gestalt. Hr E. synes
vara på god väg att komma ifrån den benägenhet till
deklamation, som emellanåt stört hans spel, och hvil-
ken ej minst vid detta tillfälle kunde ha erbjudit fre-
stelser. Fru Gardt samt herr Zachrison och Ranft
gjorde hvar för sig goda bifigurer. Särskildt måste
hr Zachrisons sortie i andra akten betecknas som
ypperlig.
Troligt är nog likväl, att »Skuggor» komma att
glida ganska snabbt öfver Svenska teaterns reperto-
arlista. Den är för larmoyante för en publik, som,
när den icke får skratta hysteriskt, åtminstone vill
uppskakas mera till nerverna än till hjärtat. Naivi-
teten är borta, och vi ha vant oss att gråta med
torra ögon.
Filharmoniska symfoniorkesterns konsert är uppskju-
ten till om måndag. Programmet är synnerligen
godt. Bland biträdande må nämnas fröken Selma
Fk och hr Filip Forsten, hvilken senare nyss hem-
kommit från utlandet.
Fågel FeniX.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
’Forts.)
ans plan var nu att söka fördröja saken till
något längre fram på hösten, men då kunde
det icke undgås. Man måste gifva upp sta-
ten, och barnen fingo lof att göra sig urarfva.
Gunnar egde några tusen, som han fått i fadder-
gåfva af sin farbror. Det vore nog för att be-
trygga hans studier,o och sedan kunde han ju
sörja för sig själf. Åt Julia hade han fått löfte
om plats i banken, och de andra barnen — ja,
de voro ju inte vuxna. »Jag är ungkarl,» slöt
han, »och kan väl hjälpa min syster något och
hennes barn, men här måste göras inskränknin-
gar — stora inskränkningar.»
Inskränkningar gjordes också, visserligen icke
stora, men ändå stora nog för att väcka uppmärk-
samhet. Fru Emilia tycktes icke märka dem.
Hon lät under hela denna tid icke en klagan und-
slippa sig öfver den förändrade ekonomiska ställ-
ningen, Hon sörjde bittert sin man, men Gunnar
tänkte emellanåt, att hon ej rätt förstod, hvad
det gällde.
Sista aftonen han vistades i hemmet, bragte
kan försiktigt talet å bane, att briggen Dorothea
nu vore hemkommen och snart skulle säljas.
»Det är det första, som säljes,» tilläde han med
en suck.
»Ja, jag vet,» svarade medern lugnt. »Sedan
skall sågverket och skogen och virket — alltsam-
mans säljas, och därefter — ja, då kommer tu-
ren till gårdarne i staden, först den vid hamnen
och så den här. Vi skola dock bo här kvar öf-
ver vintern.»
»Och det smärtar dig icke?» frågade han ömt.
»Smärtar mig? Nej. Jag har lidit den största
förlusten, jag kan lida. Hvad betyder nu allt det
andra?»
Morgonen därpå måste Gunnar resa. Med hvil-
ken saknad sade han ej farväl till sitt barndoms-
hem, som han nu för sista gången såg i samma
skick, som det varit sedan hans barndom. Då
han återkom, skulle främmande personer vara
égaré därtill, andra barn skulle kanske springa
lekande omkring i trädgården, där han fordom
lekt, och en annan husmor herska i den ljusa-
luftiga salongen och de små intagande kabinet
ten. Huru rörd var han icke, då han sade far-
väl åt sina unga syskon och kysste sin mors
hvita händer —• dessa små hjälplösa händer, för
hvilka hans hjärta ömmade så mycket.
* *

*


Följande vår fann Gunnar vid sin återkomst
sin mor och sina syskon installerade i frontespis-
våningen i kapten Lohmans gård. Det var tre
rum och kök, visserligen icke särdeles rymligt för
en familj på sju personer. En enda tjänarinna
besörjde uppassningen.
Gunnar inbjöds att bo nere hos kaptenens.
Denne var hemma, han hade ej velat följa med
Dorothea, då hon öfvergick till annan égaré. Han
gick nu och väntade på, att ett nytt, stort fartyg,
som höll på att tacklas, skulle blifva fullriggadt,
för att sedan med det ge sig af på långtur igen.
Gunnars broder — kvartanen — ville gärna följa
med honom, och Gunnar understödde hans ön-
skan, enär han var säker om, att gossen skulle
finna en faderlig befälhafvare i kapten Lohman.
Det vore ju för öfrigt önskvärdt, att barnen kom-
me ut så fort som möjligt.
Gunnars näst äldsta syster Berta hade växt
mycket under vintern och skulle snart »gå och
läsa». Efter konfirmationen skulle hon sedan
komma till sin faster i Värmland. »Och då bli
vi ju ändå en mindre hemma,» sade Julia, som
icke var fallen för, att brodern skulle gå till sjös;
»och vi ha jämkat oss fram detta år.»
»Men förstår du inte, att det blir allt svårare
att jämka sig fram?» invände Gunnar litet otå-
ligt. »Ju större syskonen blifva, dess mera kosta
de, och dess mindre blir förrådet af kläder, spa-
rade sedan bättre tider.»
Morbrodern skulle hemta några af syskonen
med sig till sitt landtställe, och han kom en vac-
ker dag åkande in till staden, och barnen pac-
kades i, så många vagnen rymde. Det var ett
jubel bland de små. De skulle mjölka kor och
rida hästar i vall och dricka getmjölk och ro på
elfven. Berta skulle vara deras »lilla mamma»
under tiden, som de voro borta, och så hade de
sin mormor där vid Bergvik.
»Jag tycker, att du, Julia, skulle följa med ock-
så,»o sade majoren.
»Åh nej, barnen reda sig utan mig,» svarade
hon; »och mamma blir så ensam.»
»Nej, res du!» sade fru Emilia; »jag behöfver
ej något sällskap. Jag har Gunnar, och så kom-
mer fru Lohman och tittar in till mig.»
Julia for icke. Hon visste alltför väl, att hon
var nödvändig hemma, ty på henne hvilade tyng-
den af hushållet, och hennes mor kunde aldrig
vara så ekonomisk, som det behöfdes.
Fru Emilia var sig lik ; blid och passiv lät hon
allting ske, såsom barnen önskade. Hennes per-
son hade bibehållit hela sitt behag. Hon såg
visserligen en smula äldre ut, det är sannt, men
sorgdräkten som hon ännu bar, klädde henne ut-
märkt. En enda gång hade hon bestämdt mot-
satt sig Julias vilja, och det var, när denna före-
slog, att modern skulle kläda sin sommarhatt utan
lång krusflorsslöja och afstå från krusflor på kläd-
nngen.
»När det är den enda lyx, jag tillåter mig,»
sade hon i klagande ton, »den att sörja min man,
så unna mig åtminstone den.»
Barnen däremot lade bort sorgen på våren.
Julia såg öfver syskonens kläder, ändrade och
släppte ned dem. Fru Emilia hjälpte henne. Hon
visade mycken smak och förmåga att uttänka,
huru det borde vara, men ringa ihärdighet i att
sätta det i verket. De hvita små händerna ord-
nade garneringar ganska nätt, men hade svårt att
sy en hård söm. Fru Lohman lärde henne att
sticka strumpor, och hon var mycket belåten med
denna sysselsättning. Det vore henne ett nöje
att vara nyttig, försäkrade hon, äfven när strump-
stickan lemnade en blodblåsa på det lina fingret,
mot hvilket den stöddes.
För Gunnar var det en riktig pröfning att se
henne arbeta. Han begagnade hvarje tillfälle alt
förmå henne till att gå ut och promenera eller
sitta sysslolös i trädgården. Han led af att se
de fina fingrarne sy eller sticka, och han försäk-
rade sin mor upprepade gånger, att hennes ögon
försvagades däraf, hvilka hon dock alltid borde
skona. Modern förklarade då alltid med ett matt
leende, att hennes ögon voro starka.
(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free