Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 30 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 1891
I DUN
»Det är läng tid att minnas tillbaka,
Erik,» kom det slutligen med ett kort och
härdt skratt.
»Har du glömt, Marika?»
»Nej, nu måste jag gå!»
Det var, som om han hade tänkt gå åt
sidan och släppa henne förbi, men så böjde
han sig framåt, tog henne hårdt vid bägge
axlarna och tvingande henne att se på sig,
sade han hest:
»Det är sista gången vi talas vid, Marika,
nu vill jag veta, om du höll af mig den
gången?»
Hon var så hvit som duken, hon bundit
kring hufvudet; det var ej trots längre i de
mörka ögonen, det var ångest. Med en för-
tviflad ansträngning vred hon sig lös ur hans
grepp. Hon stod flämtande framför honom,
»Hvarför skref du aldrig, Erik?»
Det var återigen tyst öfver den vida he-
den, den röda strimman hade bleknat vid
synranden; solen hade gått ned.
»Farväl, Marika! —»
De gingo åt hvar sitt håll öfver den öde
heden. Mörkret föll på. — Nu fick hon
skynda sig; det var mycket att se till på
gården om aftnarne.
Litet om blomsterkultur i
boningsrum.
’Ll et torde finnas högst få fruntimmer, som ej
mer eller mindre äro intresserade af och
c’t älska blommor.
När jag nu går att lemna några små »vinkar»
om en del blommors skötsel, synnerligen vinter-
tiden, då man ju i allmänhet sätter mera värde
på att hafva blommande växter inne i sina rum
än på sommaren, då naturen så frikostigt består
oss dem, långt skönare och frodigare, än vi kunna
frambringa dem, så vill jag strax i början bedja
Iduns ärade läsarinnor om öfverseende med de
ofullständigheter, som nödvändigt måste uppstå
vid behandlingen af ett så vidlyftigt ämne i så
koncentrerad form, som här måste ske.
Vi vilja då först hålla oss till de växter, som
af oss själfva — utan hjälp af trädgårdsmästare
o. d. — mycket väl med liten omsorg kunna så-
väl planteras som drifvas till blomning; jag me-
nar lökväxterna och de med dem jämförliga, och
som på lika sätt kunna behandlas. En af damer-
nas älsklingar bland hithörande växter är utan
tvifvel liljekonvaljen, och vi vilja därför syssel-
sätta oss en stund med sättet för dess plantering
och odling.
Hvem har ej i blomsterhandlarens fönster många
gånger sett dessa »drifhusbarn» till liljekonvaljer,
hos hvilka endast blomstänglarne, långa och
skrangliga, lukt- och bladlösa sticka upp?
Säg mig uppriktigt, äro de vackra? Man måste
obetingadt svara »nej».
Och ändock köpa vi dem till kanske oskäligt
högt pris! I allmänhet äro dessa liljekonvaljer
— svenska, tror du, ånej ; tyskarne sända oss
årligen tusentals sådana, och det oaktadt vi själfva
i våra lundar och ekbackar hafva en sådan mängd
dylika. Visserligen hafva våra en smula mindre
blommor, men så hafva de i stället så mycket
mera vällukt, och till på köpet komma hos våra
konvaljer blommor och blad nästan samtidigt äf-
ven vid drifning i boningsrum, hvilket gifver dem
ett vida behagligare utseende än de tyska. Gläd-
jande är ju ock för blomstervännen att själf —
så vidt möjligt är — plantera sina växter och få
se dem dag efter dag växa till och slutligen ge-
nom en vacker blomning rikligen löna den lilla
möda, man nedlagt på dem.
Förfaringssättet vid planteringen är i korthet
följande :
I slutet af augusti eller början af september
går man, försedd med en liten spade, ut till nå-
gon backe, där man vet, att konvaljer bruka växa,
och söker reda på de visserligen nu vissna och
nedfallna bladen, men hvilka dock äro lätta att
igenkänna. Då man fått reda på ett blad, helst
stort och kraftigt, följer man detsamma med ett
finger till utgångspunkten och påträffar på så sätt
roten, som försiktigt upptages med spaden. Man
skall då vid bladskaftets rot och omslutet af det-
samma finna början till nästa års konvalje i form
af en lång, smal mer eller mindre tjock knopp.
Ju tjockare denna knopp är, dess säkrare fram-
bringar den blommor, och man bör därför endast
insamla sådana, om hvilka man kan hoppas, att
de komma att blomma.
Sedan man sålunda insamlat så mänga man
vill hafva, planteras de i 5 à 6 tums krukor, 8 à
10 stycken i hvarje, uti löfjord, helst sådan, hvar-
uti konvaljerna växt i sitt fria tillstånd. En kruk-
skärfva lägges som vanligt i krukans botten, hvar-
efter jord påfylles till | af krukan. Därefter sät-
tas rötterna (gamla blad få sitta kvar till dess
drifningen börjar) i en krans i krukan, och jord
påfylles ända upp till krukans kant, hvarefter den
tillpackas litet så att rum finnes för vattningen,
som genast bör börja.
Krukorna ställas därefter på skuggigt ställe ute,
så länge inga froster inträfia. Vattning bör ej för-
summas, dock får den ingalunda vara öfverflödig.
När frosten på hösten börjar, intagas krukorna
i källaren och vattnas nu blott så, att de ej ut-
torka, ty då misslyckas drifningen.
På så sätt få de stå till början af december
månad, då några kunna intagas till drifning, d.
v. s. de inflyttas i vanlig rumsvärme cirka 14 da-
gar, och därefter kunna de, för att komma fortare,
sättas i en kakelugnsnisch eller i köket uppe på
den afsats i muren öfver spiseln, som vanligen
plägar finnas. Ymnig vattning måste nu gifvas,
att jorden genom värmen ej någon enda gång må
uttorka, ty i och med detsamma torka naturligen
också rötterna, och hela arbetet är bortkastadt.
På det nu nämnda sättet har jag flere år haft
blommande konvaljer sedan före jul och vanligen
långt fram på våren, i det jag undan för undan
inflyttar krukor till drifning. Och rikligen- lönas
den lilla möda jag offrar på detta arbete, hvilket
ingen af eder, ärade läsarinnor, skulle neka, om
ni vid jultiden säge mitt bord, prydt med blom-
mande och doftande konvaljer.
H. A.
Iduns panoptikon.
jÙ| et är nu mer än en hel vecka, som vi haft
3EL våra rara riksdagsfarbröder i sta’n, och om
- * vi än — allt efter vår egen olika stånd-
punkt till dagens frågor — se en smula
misstänksamt på den ene, som vi befara skall
bli för konservativ, och smått förfäras för den
andre, om hvilken vi frukta, att han umgås
med »samhällsomstörtande» planer, så äro vi
i alla fall på det hela taget hjärtligen glada
åt att farbröderna äro hos oss igen. Ty
hvad färg de än må ha, så äro de dock i
det hela alls inga människoätare, utan tvärt-
om ganska snälla, älskvärda och gemytliga
gubbar. Några äro för resten så ungdom-
liga och kavaljersmessiga, att våra unga da-
mer mången gång helt säkert beklaga, att de
blifvit »gubbar» — n. b. i betydelsen gifta
män — i förtid. Och göra de oss ingen an-
nan direkt nytta eller glädje, så hafva de
alltid sitt värde såsom insatser i societetslif-
vet. Mången pappa, som med förtviflad hård-
nackenhet slutit till sedelklämmaren och ne-
kat sin snälla fru och sina söta döttrar den
där lilla anspråkslösa supén, som de så länge
bedt om, kan nu ej neka längre, då mam-
ma föreställer honom, huru absolut nödvän-
digt det blir att ha deras gamle värderade
vän, den inflytelserike riksdagsman Z., hos
sig på en liten tillställning.
Farbröderna gå själfva och fundera, hvad
det månde blifva af denna riksdagen. Kon-
servera eller reformera — det är frågan. Och
om det skall reformeras, i hvad ända skall
man då begynna? Skola lifsmedelstullarne
bort eller spritdryckerna absolut förbjudas ?
Skall man sätta ned strecket eller gifva röst-
rätt åt alla myndiga män och kvinnor? Skall
man taga itu med arbetarefrågaD, försvars-
organisationen eller läroverksreformen? Nå-
gondera af dessa brännande frågor borde man
väl börja med, mena farbröderna, men hvilken?
Pardon, mina herrar lagstiftare, man skall
icke börja reformerandet med någon af dessa
frågor.
Reformerna skola börja i balsalen har en
författarinna i ett af Iduns senaste nummer sagt,
och fastän hon är så blygsam, att hon ej
ens försett sin banbrytande reformartikel med
den minsta lilla signatur, så tar jag ändå
hennes parti blott på grund af rättvisan i
den sak hon förfäktar och för det lika ori-
ginella som praktiska uppslagets skull.
Hon räsonnerar, som mina ärade läsarinnor
torde erinra sig, sålunda: herrarne äro våra
fiender och förtryckare. Ett af de odrägli-
gaste sätt, hvarpå deras tyranni tar sig ut-
tryck, är det skamliga prerogativet, att de en-
samt skola ha rätt att bjuda upp till dans.
Detta prerogativ måste afskaffas. Kvinnorna
ensamt skola hafva rätt att bjuda upp, och her-
rarne få icke neka. Hvar de än söka smita
undan — i rökrummet vid virabordet eller
bakom förmakats portièrer — skola de hem-
sökas af danslystna damer, som med en älsk-
värdt befallande bugning (ehuru på samma
gång för säkerhets skull »bepansrade med
orubblig likgiltighet, med leende ringaktning»)
föra dem ut i danssalongen.
Kan man tänka sig en radikalare stukning
för de sig själfva så kallande skapelsens herrar
än mistningen af denna rätt att bjuda upp,
förlusten af denna upprörande kvarlefva från
en barbarisk tid, då mannen ännu betraktade
kvinnan som sitt lösöre. När blott reformen
i balsalen är genomförd — och under en så
energisk anförarinna som artikelförfattarin-
nan i Idun bör det gå som en dans — skall
man finna, att den glade Måns Hultin var
ej blott poet, utan ock profet. Ty han kvad
en gång:
Damerna äro tyranner,
det vill jag svära på —
Fritt mamsell Bremer må
prata om slafveri.
Den som befaller, med rätta
husbonde kallas må,
De äro herrarne,
slafvarne äro vi!
Vilja de hafva en dans,
Bums måste vi där redo stå.
Med gratie och elegans
Och fracken på!
Denna utgjutelse, så komplett omotiverad,
när den såg dagen, och lika omotiverad äf-
ven nu, blir fullkomligt på sin plats, när
»reformen i balsalen» är genomdrifven, när
damerna själfva bjuda upp.
Det är rätt åt herrarne! Hvarför skola
de vara damernas fiender och förtryckare,
hvarför skola de vara så inpyrdt högmodiga,
att de tvinga det ömsinta och godhjärtade
kvinnokönet att »gripa till läkarens marterande
knif» för att »operera bort deras högmod».
Jag är själf karl, men jag hyser i detta fall
intet medlidande med mitt kön, Själf tän-
ker jag dock med största försiktighet hålla
mig på lämplig distans från balsaloDgerna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
