Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 30 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 37
Notarien sköter sina kort förträffligt, och nå-
got säkrare sätt att knipa den höge förman-
nens välvilja och bevågenhet finns icke. Pre-
sidenten är mycket nådig, helst som han,
trots dennes välspelning, lyckats göra notarien
bet i ett sjuspel med omköp. Nu håller just
presidenten på att spela sig igenom en far-
lig gök, då notarien helt tvärt blir uppbju-
den. Korten läggas ned, den stackars nota-
rien måste ut i en fransäs, och när han kom-
mer tillbaka, har presidenten glömt just det
snilledrag, som skulle rädda honom. Han
går kodilj, blir i misshumör och mumlar nå-
gonting om det oanständiga i att springa bort
från korten midt i ett viktigt och intressant
spel. Notariens förhoppningar om ett snabbt
avancement äro absolut afklippta, så länge
denne presidenten tjänstgör.
Hr Q., en respektabel 40-åring om 14
pund och med lindrigt månsken, har fiskats
upp inne i rökrummet af en liten skälmak-
aktig blondin, som bjudit honom upp till
vals. Hr Q. ursäktar sig: han kan inte
dansa, han har aldrig dansat annat än lång-
polska.
»Åh, min herre, inga svepskäl, jag ber!»
Den stackars hr Q. »trafvar åstad med
blondinen inom sin arm». Hans otympliga
försök att röra fotterna i takt med Wald-
teuffels toner äro till den grad löjliga, att
paret snart är ensamt på golfvet och alla de
andra hålla på att kikna af skratt. Hans
måne gnistrar af tunga svettpärlor, som vore
den diamantbeströdd, hans tunga är torr, och
det svindlar för hans ögon. — Ratsch, där
gick blondinens släp! Pang, där ligger ko-
lossen själf med en duns, så att sèvresva-
serna hålla på att kullbyttera från hörn-
hyllorna.
Han reser sig med ett dundrande utrop,
som liknar något gammalt vulgärt edsformu-
lär, rusar ut på dörren, griper pels, hatt och
galoscher och störtar hem.
Åskådarne kikna af skratt; alla utom en.
Det är en ungmö, som hela tiden blek och
orolig följt hr Q:s förtviflade försök att pro-
ducera sig som dansör. När katastrofen in-
träffat, kommer en äldre dam fram till henne
och säger med en mycket märkbar skärpa i
sitt tonfall:
»Härnäst hr Q. kommer på visit, äro vi
borta. Det är omöjligt att ta’ emot en karl,
som komprometterar sig så horribelt.»
»Men, snälla mamma, han kunde ju inte
rå för ...»
»Tyst, mitt barn! Tänk inte mer på ho-
nom. Han är omöjlig.»
* *
&
Nåja, man kan ju tycka synd om både
notarien Y. och den respektable hr. Q,., men
det hindrar inte, att »reformen i balsalen»
ändå är den viktigaste, den största, den rätt-
visaste, den angelägnaste af alla reformer.
Genom denna reform skola männen föröd-
mjukas, tämjas. Och innan detta skett, kan
ingen nyttig reform genomföras. Ty hvilka
hafva väl stiftat alla de lagar, hvilkas bort-
skaffande åsyftas genom det högljudda rop
på reformer, som uppfyller tiden? Män-
nen naturligtvis. Och innan deras högmod
fått en grundlig knäck, finns det ingen utsikt
till, att de skola afskaffa dessa lagar, pro-
dukter af deras egen dumhet och kortsynthet.
Samhället har uppvuxit ur familjen. Hvad
är då naturligare, än att man börjar reform-
arbetet inom familjen, inom societeten — ty
nutidens familjelif har ju gått upp i societets-
lifvet — och sedan fortsätter reformerandet
på statsinstitutionerna.
Det böra riksdagsgubbarne lägga på hjär-
tat och inte envisas med arbetarefrågor, stats-
försäkringsanstalter och slikt.
Reformen skall börja i balsalen. Damerna
bjude upp!
Scœvola.
Små ovanor.
Af
Hanna Kamke.
S
et är inga djupgående, till sina följder
särskildt ödesdigra fel, som här skola
afhandlas, utan blott några små ovanor, man
vore frestad att säga oarter, hvilka oaktadt sin
skenbara obetydlighet dock äfven de någon
gång kunna afgörande ingripa i den enes eller
den andres lif.
De ovanor vi här syfta på äro de, som på
ett eller annat sätt såra andras skönhetssinne
eller finkänslighet. Den, som vill ha rättig-
het att vistas bland människor, bör ock af-
hålla sig från allt, hvarigenom han kan verka
oangenämt eller störande på sin omgifning.
Af egen erfarenhet veta vi dock, att det finnes
många, som dagligen utöfva dylika oarter och
ändå ej ha en aning om, att de därigenom
blifva obehagliga för andra.
Det är för deras skull vi här måste tala
rent ut och nämna tingen vid deras rätta
namn. Så finnes det till exempel något, som
otaliga människor anse som den naturligaste
sak i världen, och som dock vid minsta efter-
tanke borde förefalla hvarje någorlunda fin-
känslig människa som rent af anstötligt. Vi
syfta här på den ganska allmänna oseden att
i andras sällskap använda tandpetare och ren-
göra tänderna. Kan man gärna tänka sig
något vämjeligare, och skulle det ej vara
möjligt, att kärlek kunde förbytas i motvilja
vid åsynen af en dylik brist på finhet och
takt?
Ej mindre motbjudande är det att behöfva
vara vittne till, hur personer i sällskap ren-
göra öron och naglar och man af bara för-
lägenhet å deras vägnar ej vet, hvarthän man
skall vända sina ögon. Alla toalettbestyr,
af hvad slag de vara må, böra förrättas i
ensamheten och ej sparas till en ögonfägnad
för den arma nästan.
Särskildt vid bordet kan man ofta göra
ganska intressanta studier i god ton och för-
våna sig öfver, hur bland bildade människor
sådan brist på finkänslighet kan finnas. Hvem
har ej redan lidit af det förfärliga sörplandet,
smackandet och bullersamma ätandet och dric-
kandet, hvarmed mången tycker sig behöfva
traktera sina olyckliga bordsgrannars örhinnor?
Hvem har ej suttit på teatern och midt i ett
smältande adagio eller vid en träffande replik
plötsligt blifvit störd af en högljudd sugning
på karameller?
Ät och drick så mycket du behagar, men
gör det anständigt och fint och framför allt
ljudlöst. Detta är en regel, som hvarje män-
niska med anspråk på bildning borde taga
till rättesnöre.
Den hänsynsfullhet emot andra, som vi i
det föregående betonat, bör dock ej blott öfvas
bland främmande, utan äfven i den trängsta
familjekretsen. Det är ej likgiltigt, hvad före-
döme barnen dagligen ha för ögonen, och det
är för öfrigt omöjligt att uppfostra dem till
sann finhet, om deras omgifning ej själf lägger
sig vinning därom. Barnen skola uppfostras
till en instinktmessig afsky för allt ofint och
rått, då skola de som fullvuxna en gång veta
att skicka sig i hvarje sällskap.
Det är ju kvinnan, som skall vara de goda
sedernas beskyddarinna. Må hon då som
maka eller moder eller syster eller vän bidraga
till, att känslan för sann finhet och hänsyns-
fullhet blir rätt lefvande hos både ung och
gammal.
Annu några ord om
Leo Tolstois »Kreuzer-Sonaten».
J
jf ed anledning af »Aves» uppsats om »Kreu-
jl zer-Sonaten» i n:r 3 af »Idun» för i år,
kan jag ej underlåta att inlägga en kraftig
gensaga mot den uppfattning af ifrågavarande bok,
som däri gjort sig gällande, härtill manad af en
uppriktig önskan att se denne store författares
tankar rätt uppfattade, ej jämkade för att passa
in i den allmänna meningen.
Denna gensaga består helt enkelt i en hänvis-
visning till Tolstois egna förklaringar öfver sin
boks syftemål, hvilka såsom en efterskrift äro fo-
gade till den svenska öfversättningen af »Kreuzer-
Sonaten» och äro egnade att fullständigt skingra
hvarje ovisshet om författarens verkliga åsikter.
När »Ave» tagit kännedom om denna komplet-
teringsskrift, skall hon säkerligen inse; att den
slutledning, hon kommit till vid läsningen af
»Kreuzer-Sonaten», ingalunda öfverensstämmer
med, hvad författaren åsyftat. Han anser visser-
ligen ett obrottsligt hållande af den äktenskapliga
troheten vara vida att föredraga framför fullkom-
lig sedeslöshet, men han uppställer icke ett sådant
äktenskap såsom det sedlighetsmål vi hafva att
sträfva efter.
»Ave» tror sig i Tolstoi ha funnit en föresprå-
kare för »det af Gud stiftade och af Kristus hel-
gade äktenskapet» — och i stället säger Tolstoi
i förstnämnda efterskrift: »Ett kristet äktenskap
kan icke finnas och har aldrig funnits, — äkten-
skapet är från den kristna synpunkten ett fall,
en synd,» — och vidare : »Man kan låta bli att
anta Kristi lära, hvaraf hela vårt lif är genom-
trängdt och hvarpå hela vår sedlighet grundar
sig, men, har man en gång antagit den, är det
omöjligt att förneka, att den pekar på ett ideal
af fullständig kyskhet.»
Dessa anföranden torde vara tillräckliga att
visa, att den uppfattning af »Kreuzer-Sonaten»,
»Ave» delgifvit »Iduns» läsare, varit oriktig, och
att. emellan Tolstois lifsåskådning och »Aves»
egen förefinnes en fundamental skillnad.
Jag får tillägga, att dessa rader naturligtvis en-
dast äro skrifna för dem, som ej läst »Kreuzer-
Sonaten» och dess efterskrift, de andra kunna ju
själfva döma.
.... i.
Ur spåret.
Skiss af Richard Me/ander.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling,,
(Forts.)
!A.vad var det!» skrek hon till honom, då
en skarp knall hördes.
»Focken flög ur liken!» ropade han
knappt hörbart, och i samma ögonblick kände
hon en järnarm lindas om sitt lif —-
»Vi ha årorna att flyta på — om det blir
tvunget,» sade han flämtande och drog henne
upp på toften.
Alltjämt foro de framåt med byn, men
snäckan ville nu knappt lyda ror. Med
sekundsnabba rörelser fick han fram sin knif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
