Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 30 januari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 I DUN 1891
Denne uppmanade Gunnar att gå ut i det prak-
tiska lifvet och icke »förnöta tiden» på skolbänken.
»Följ med till Amerika, dit mitt fartyg skall
segla, så fort det blir färdigt, och jag erbjuder
er fri resa dit,» sade kaptenen = en dag, då de
båda männen gingo fram och åter på den fin-
krattade sandgången i kaptenens trädgård. »Där
är plats för alla krafter. Förslagna hufvuden och
starka armar finna där köpare till högsta pris.
Där ute är ett fritt fält för äflan. Det förstås,
lif och helsa äro insatser i det stora spelet,^ och
guldet är vinsten. Men många förlora — många,
dock är det inte sagdt, att det blir ni, som har
en stark helsa, kraftiga armar, och en viss teore-
tisk kunskap har ni ju också förvärfvat. Den
skattar amerikanaren just inte så högt, men i alla
fall kanske den behöfves för att ge er själfförtro-
ende nog till att våga insatsen.»
Gunnar lyssnade till kaptenens ord. Första
gången tyckte han dem vara dåraktiga, men han
fick dem ej ur sina tankar, de återkommo sent
och bittida. Skulle han ej kunna slå sig ut i
Amerika? Han visste ju, att^ ingenjörer där ofta
finna en god anställning, så^här i Sverige ofta
en plats låter vänta på sig i åratal. Och om han
reste, då skulle han kunna öfverlåta till sin mor
det lilla kapital, hvilket ännu återstod honom, och
som annars skulle åtgå för hans sista år vid tek-
niska högskolan och under den tid, han kanske
behöfde vänta på anställning här hemma.
Då morbrodern kom för att hemta sina syster-
barn, talade Gunnar med honom om sina Ame-
rikaplaner; men denne förkastade dem alldeles och
kallade honom för en öfverspänd oförståndig gosse,
som ville kasta bort den vackra framtid, han otvif-
velaktigt hade att vänta här i Sverige, för att nå
ett fantastiskt mål, hvilket hägrade för honom i
alla vildhjärnors förlofvade land — Amerika. —
»Hvad pengarne angår», slöt han, »så tillhöra de
visserligen dig, men du kan ej ge bort dem, då
du ännu är omyndig. Och så är den saken af-
gjord. Vi tänka ej mer på en dylik dumhet.»
Men Gunnar kunde ej mer få tanken ur sitt
hufvud. Amerika hägrade för hans inbillning och
skimrade i hans drömmar såsom det land, där
rikedom och anseende vinkade honom. Han
åtrådde båda delarne. Det kom stundom öfver
honom ett lidelsefullt begär efter omväxling, efter
nöjen och njutningar. Icke blott för sin mor och
sina syskon önskade han nu mera rikedomen,
han ville äfven njuta däraf för egen del. De mest
fantastiska äfventyr sväfvade för hans föreställ-
ning. Aladdins lampa fanns icke mer i Orienten,
det var vester ut man borde söka den. Man vann
den ej nu, såsom fordom i sagans dagar, under
overksamt drömmande, man måste kämpa sig till
den. Med hammare och slägga klappar man nu
på lyckans port och med kalkylens talisman öpp-
nar man den. Aladdins lampa hade förändrats
med tiden. Den skänkte ej mer ädelstenar och
perlor, den skänkte banknoter ; men för dem kunde
hela världen köpas.
Ännu hade han ej beslutat sig, men han fann
kapten Lohmans förslag allt mer och mer klokt.
Och så då kaptenen ej mera talade om saken,
utan tycktes antaga, att Gunnar ej mera tänkte
på att följa med, började han riktigt längta efter,
att kaptenen åter skulle nämna något därom.
»Jag vet ej hvad som fattas dig, Gunnar,» sade
en afton Julia till honom, då de båda syskonen
vandrade tillsammans i den lilla trädgården. Det
började skymma på och aftonen kändes kylig.
»Hvad som fattas mig?» sade han. »Mig fattas
intet.»
»Du är dig så olik,» återtog hon; »så nervös
och rastlös. Du stannar icke i samma ställning
under fem minuter, utan flyttar dig och ändrar
plats. Du ser feberaktig ut, och dina ögon ha
en besynnerlig glans.»
»Ingenting undgår dig, Julia,» svarade han. »Jag
har verkligen feber.»
»Tala då vid doktorn!»
»Tror du, han kan hjälpa mig?»
»Han skall vara skicklig, säges det.»
»Skicklig till hvad, lilla syster? Till att fånga
hjärtan.»
Julia rodnade.
»Jag har verkligen inte det ringaste emot ho-
nom såsom svåger,» tilläde han skämtsamt.
»Dumheter!» afbröt hon honom. »Han har in-
genting annat än skulder, och jag har två tomma
händer och så mor och syskon.»
»Åh,» sade han och slog sig lidelsefullt för
pannan; »åter dessa pengar! pengar! pengar!»
»Javisst,» svarade hon honom. »Pengar! ^ Så
heter världens herre. Men det är ju ej något
nytt. Redan Israels barn knäböjde i öknen för
guldkalfven. Men vi komma ifrån vårt egentliga
samtalsämne. Du har feber, säger du.»
»Ja, Julia, Amerikafeber.»
»Så-å, äfven detta,» sade hon bittert. »Var det
ej nog, som jag hade det förut? Skall du nu
äfven öfvergifva oss?»
»Nej, nej, aldrig öfvergifva, Julia. Det är till
större delen för er skull, som jag tänker på Ame-
rika. Det är framtidslandet, där det finnes plats
för alla — som behöfver allas arbete och belönar
det efter förtjänst, ja, öfver förtjänst. Efter några
års arbete där är jag rik. Jag kan återvända
hit eller hämta er alla till mig efter omständig-
heterna. Och därför, kära Julia, bör jag ej un-
derkasta mig några års skilsmessa från dem, jag
älskar högst i världen, min mor och mina syskon?»
»Vet du, Gunnar, du får inte fara. Amerika-
febern bränner i ditt blod, och du ser landet icke
nyktert och betänksamt, utan med svärmarens en-
tusiasm. Framkommen dit skall du finna idel
missräkningar. Inga rekommendationer har du
ju heller. Ingen känner du.»
»Där behöfvas inga rekommendationer, där bry-
ter man sin bana själf.»
»Ack, hvar tror du ej, att rekommendationer
och personliga förbindelser gälla högre än för-
tjänst, och Amerika är ju humbugens och kon-
ceptionens land.»
»Det är blott förtal. Man säger så i det gamla
utlefvade Europa, därföre att man i det unga
Amerika ej går samma slentrianmessiga vägar
som här.»
»Men tänk efter, Gunnar! Bara själfva resan
är ju så dyrbar, och om den misslyckades och
du måste återvända med oförrättadt ärende.»
»Jag skall icke återvända med oförrättadt ären-
de,» svarade Gunnar med själfkänsla; »jag skall
bryta mig en väg eller sätta lifvet till. Dessutom
erbjuder mig kapten Lohman fri resa till Fila-
delfia.»
»Ah, kapten Lohman känner då till din Ame-
rikafeber?»
»Del är han, som först väckte hos mig begäret
att komma dit ut.»
»Jag har mycket förtroende till kaptenen, men
jag tror, att han misstar sig. Du borde icke resa,
det anar mig, att lyckan för dig finnes i fädernes-
landet.»
»Prat! aningar!»
»Ja, aningar uppenbara ofta, hvad vi ej kunna
förstå eller räsonnera oss till.»
»Hvilken kvinnologik! I alla fall — min resa
sväfvar ju ännu ins blaue hinein. Men du kan
ju likväl höra efter, hvad mamma skulle tycka
om saken.»
»Det behöfver jag inte. Jag vet, att det skulle
smärta henne mycket att se dig lemna fädernes-
landet.»
»Ja, Julia, om det gör det, då stannar jag na-
turligtvis. Icke vill jag bedröfva stackars mamma.»
»Tack. Det väntade jag af dig.»
Julia tog för afgjordt, att Gunnar nu skulle slå
Amerika ur hågen, men han tänkte i stället ej
mera på något annat, och han eldade upp sig
till den grad, att han riktigt brann af åtrå att
lemna sitt hemland. Han började nu också att
skickligt bearbeta sin mors inbillningskraft, före-
ställande henne, huru guld och gröna skogar vän-
tade honom där på andra sidan oceanen. Först
förskräcktes hon, men småningom började hon
undra, om hon gjorde rätt i att af själfviska or-
saker hindra det, som så uppenbarligen skulle
lända till hans lycka.
Så kom kapten Lohman en vacker dag och
sade, att hans fartyg nu vore i ordning, fullt riggadt
och tackladt, och nu skulle han börja lasta. Han
sade ingenting vidare. Det var Gunnar, som sade:
»Topp, kapten, då följer jag med er dit vester
ut. Och bror William skall också med.»
Under lastningstiden försåg sig Gunnar med det
oundgängligen nödvändiga för sin resa. Han
skaffade sig framför allt ett par arbetsdräkter och
verktyg.
»Det kan allt hända, min gosse,» sade kapte-
nen; »att du får passera graderna där ute. Så-
dant har händt mer än en ; men, ser du, det har
sin öfvergång, och sedan är man sadelfast. Den
regeln gäller i Amerika mer än annanstädes, att
enhvar är sin egen lyckas smed.»
Gunnar var glad åt sitt beslut, sedan det nu
en gång var fattadt, och William kände sig öfver-
lyckfig att slippa skolan och få komma ut i den
»stora härliga världen.»
Fru Emilia var jämförelsevis nöjd med, att sö-
nerna reste. »Det måste ju så vara,» sade hon
med en suck. »Barnen måste lemna hemmet och
söka utkomst och lycka, och mödrarna kunna
blott följa dem med sina böner och välönsk-
ningar.»
Julia var mycket bedröfvad. Gunnar hade va-
rit, tyckte hon, hennes stöd och hjälp, och Wil-
liam hade utgjort glädjen i hemmet. »När jag
varit ledsen och modfäld,» sade hon; »behöfde
jag blott se på hans glada ansikte och höra den
frimodiga klangen i hans röst, för att känna mig
bättre till mods.»
Morbrodern majoren mottog underrättelsen om
systersönernas tillämnade afresa med mycket blan-
dade känslor eller rättare, han var oblandadt nöjd
med, att William reste, och oblandadt missbelåten
åt, att Gunnar följde med. Han förebrådde denne
i häftiga ordalag hans envishet och kortsynthet,
som så där kastade bort en säker, om ej så ly-
sande ställning i hemlandet för att jaga efter en
chimère. Han frågade, om Gunnar ej mer kom
ihåg fabeln om hunden och köttstycket, som stod
i hans första tyska läsebok.
Gunnar stod dock fast i sitt beslut. Han bad
morbrodern tillåta honom att ställa sitt återstå-
ende kapitel till sin mors förfogande med afdrag
af en liten summa, som han ansåg sig behöfva
för möjliga utgifter under resan och för den korta
tid, som torde förflyta, innan han finge anställ-
ning. (Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Till svenska allmänheten.
Så långt går ej mitt minne till flydda barndomsda’r,
Att af min första kärlek jag tydligt minne har.
Kanhända var den stjärnan i det höga,
Kanhända blomsterängen med ån, som låg så klar,
Kanhända strålen från min moders öga.
Mig tyckes, att allt detta det var på samma gång,
Och om alltsammans sjöng jag, förr’n jag förstod en
sång.
Såsom inledning för den anhållan, jag här ämnar
framställa till allmänheten, har jag tagit ofvanstående
ord från min ungdoms längst förflutna dagar.
Mer än en, som »skrifvit» och handlöst kastat sina
(låt vara omogna) tankar ut i världen, har på äldre
dagar önskat återse sin ungdoms alster. Jag har
sjungit, se’n jag var barn — det låg i blodet; för
rymd och sol, för vind och våg, för äng och sky har
jag sjungit.
En dag hände sig, alldeles tillfälligtvis, att en
äldre, studerad och literärt bildad man fick tag i en
af mina dikter. Jag var ännu bara barnet. Han
sade mig, att det fanns »något» i det jag skrifvit,
Jag blef först »förskräckligt rädd» — men sedan blef
jag »förskräckligt glad», ty den mannen började med-
dela mig undervisning på annat vis, än jag fått den
i den för resten mycket fina flickskolan.
Under tiden skref jag. Vid 18 års ålder lemnade
jag bidrag till »Skånska Posten», som utgafs i Kri-
stianstad af majoren fil. dole. C. G-. Hjertman.
Och nu frågar jag: finnes till äfventyrs (bland
Iduns läsare) ännu någon lefvande själ, som läst eller
som kan skaffa mig: »Om hundrade år,» en bit på
prosa, införd i »Skånska Posten» och reproducerad
i Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning m. fl.
Vidare: »Gossen vid positivet», många år senare (57
eller 58), införd i någon af J. L. Brudins julkalen-
drar, och slutligen: »Bara molnbilder», med motto:
»så jag målar, ty så roar mig att måla», tryckt i
»Svenska Tidningen» (58 eller 59), hvilken utgafs
af öfverste Hazelius.
Mycket tacksam skulle jag blifva för att få dessa
stycken. Hvem vet, kanske finns något varmt hjärta,
som bland gulnade papper framletar ett urklipp och
sänder till Anna A., under adress:
fru Anna Wästberg, Venersborg.
Venersborg, januari 1891.
gr (Gösta §eilings saga.
Denna prisbelönla skildring, hvilken vi
ämnat låta medfölja detta nummer afIdun,
har af flere skäl ännu ej hunnit blifva
färdigtryckt. Antagligen kommer den alt
åtfölja andra februarinumret. Vi bedja
våra ärade läsarinnor trösta sig med ord-
språket: »Den väntar ej för länge, som
väntar på något godt.»
Redaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
