Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 IDUN 1891
**£ÉÊ£âÉÉÉ**ÉÉÉÉÉÉÉàÉÉÊàâÉàààÉÉÉÉÉÉÈÉÊÉàÊÉÉÉÉÉÉÊÉÊâÉÉÊ*ÉÉÉÊÉÉâÉÉÉÊâÉ£SêàÊMSÉÉÉÉÊÊÊÉÉÉÉÉÊÉÉÉ
Hvad rätt du tänkt, hvad du i kärlek vill, det är en skörd, som undan honom bergas,
hvad skönt du drömt kan ej af tiden härjas, ty den hör evighetens rike till.
yiKTOR JtYDBERG.
dâ hon ej tyckte om vare sig att riskera bli
bötfäld eller att i smyg bedrifva sitt yrke,
for hon till Stockholm och absolverade där
fältskärsexamen. Efter detta upprättade hon
i sin gärd vid stora Ny- och Altonagatorna
i Malmö ett privat sjukhus, där det aldrig
fanns brist pä patienter, dit hundratals olyck-
liga kommit in lemlästade och förtviflade, men
gått åter ut i världen med hela lemmar och
friskt sinne för att, tack vare god vård, åter
kunna upptaga kampen för tillvaron, arbeta
för själfförvärf, i stället för att såsom krymp-
lingar äta ett bittert och hårdt nådebröd hos
andra eller behöfva anlita den kommunala
fattigvården.
Men icke endast i Skåne hade fru H. prak-
tik. Hon anlitades äfven af personer från
större delen af södra Sverige, från Linkö-
ping och Jönköping, öfver Sundet och Bäl-
terna ända till Jylland och öfver norska grän-
sen ända till Kristiansand.
Det var måhända just denna vidsträckta
praktik, som hos läkarne framkallade den
opinionsyttring — från deras synpunkt sedt
måhända helt naturlig — hvars följd endast
blef ett alltmera vidsträckt förtroende från
allmänhetens sida, helst sedan fru Hansson
hade diplom på fickan och laglig rätt till att
hela och bota.
Af fru Elna Hanssons 6 barn (3 söner
och 3 döttrar) har särskildt den äldsta, fru
Johanna Andersson, likaledes bosatt i Malmö,
upptagit moderns lifsgärning, delvis i förening
med denna, då de i många år innehaft sam-
ma bostad.
För några år sedan, då en kär anhörig
till den, som skrifver detta, illa skadat ett
ben, tillkallades fru Johanna Andersson, och
i tacksamt minne skola för evärdeliga tider
stå, icke allenast den rent yttre, kroppsliga
hjälp och vård, hon på sitt blida, vänliga
sätt lemnade åt den sjuka, utan äfven den
tröst och den styrka hon förmådde meddela
åt de förtviflade, af läkaren uppskrämda an-
höriga.
Fru Andersson har på grund af en envis
sjukdom den sista tiden varit hindrad i sin
ädla verksamhet och af framskriden ålder har
väl ock modern, fru Elna Hansson, ej vidare
under de senaste åren kunnat sköta sitt kära
kall : att hjälpa och hela.
Ännu i fjor 1890 var dock en slägting
till tecknaren af dessa rader på besök hos
den gamla i och för en mindre åkomma, och
var då gumman frisk och kry och lemnade
den hjälp, som åsyftades med besöket.
Var dock såväl Elna Hanssons som dotterns
verksamhet i det hela, eller åtminstone i, dess
början, mest fotad på själfstudium och kärlek
till läkandet, så har nu en dotter till den
senare, fröken Hedda Andersson, tagit steget
fullt ut för att efter nutidens fordringar och
kraf på »betyg» kunna tillfredsställa allmän-
hetens anspråk icke allenast på erfarenhet,
kärlek och vilja i och för läkarekonstens ut-
öfning, utan ock på dokumenterade kunskaper
genom aflagda examina.
Fröken Hedda Andersson har nämligen i
Lund aflagt såväl student- som medicine-
kandidatexamen och är för närvarande bosatt
i hufvudstaden i och för afläggande af sin licen-
tiatexamen, efter hvilken hon snart står fär-
dig att upptaga mormoderns och moderns ädla
lifsgärning. *
Men detta skulle ej den förra, mormodern,
få upplefva.
Onsdagen d. 21 jan. detta år slötos de
milda ögon samman, som sett och rörts af
så mycket lidande, nedlades till evig hvila
de kära händer, som i barmhertighetens tjänst
varit så anlitade.
Ebon Hoi.
Små verser
af Karl Wåhlin.
Synvillor.
Från ångbåtens fördäck jag skådat* ut
öfver hafvets vredgade strider.
Där vid himmelens rand det hejdas
till slut,
synes lugnet råda omsider,
men ju mer det bär ditåt på knakande
skrof
blifver djupets stämma förunderligt dof
och just där på afstånd det vanast log,
vill hafvet bräcka vår köl och bog.
När på lefnadens farkost med roder i
hand
din kurs du försöker att spana
och ditt öga når horisontens rand,
det möter en jämnad bana,
men där borta i ännu hvitare svall
på vredgade böljor du slungas skall,
och hvart blicken än vändes, där utom-
kring
det eviga lugnet skall slå sin ring.
Repliker.
Den muntre:
Se glad ut, min broder! Hvi står du
och gråter?
Om en du har mistat, stå tusen dig åter.
Den sorgsne:
Jag vill ej de tusen, den enda jag vill,
och hon, som jag älskar, har ej fun-
nits till.
* Som ett bevis på, hur lust och anlag för läke-
konstens idkande lågo i släkten, kan ytterligare med-
delas, att ännu en ung, kvinlig anförvandt studerat
medicin, nämligen fröken Bothilda Andersson, som
tagit studentexamen och blott hade några månader
kvar till kandidatexamen. Fröken A. var särdeles
omtyckt, blid, enkel och anspråkslös. Hon bort-
rycktes för ett par år sedan af den oblidkeliga dö-
den, då hon plötsligt afled på Lunds lasarett, sedan
i sjukdomen redan troddes häfd och alla väntade hen-
nes snara tillfrisknande.
Lek.
i.
När solen stiger ur natten,
en spillra gungar det blott,
elär nyss på stormande vatten
en kamp för lifvet har stått.
Af spillran, som flutit till stranden,
en gosse med händigt grepp
täljer, utsträckt på sanden,
ett riggadt, tremastadt skepp.
o
£j.
När kärlekens stora lycka
i lifvet har gått i kvafl
i ord, som känslorna smycka,
det formas dikter cläraf
Hvad vi tala om borta och
hemma.
För Idun af — — — — .
J
en stor stad, där mycket bildande och
förädlande plägar finnas att se och höra,
och där lifvet pulserar på ett annat sätt
än i ett mindre samhälle, torde samtalstonen
»flickor emellan» och i s. k. fruntimmers-
sällskap merändels ej röra sig hufvudsakligen
om ens nästas förhållanden, om dennas gö-
rande och låtande; åtminstone borde ej, med
sådana förutsättningar, så vara fallet. Inom
smärre samhällen åter, där sinnet oftast sak-
nar dessa yttre hållpunkter, måste man, ty-
värr, ofta konstatera en annan riktning för
densamma, som, om den ock ej helt och hål-
let afviker från det bättre och högre, likvisst
i längden måste verka neddragande, liksom
den efterhand måste förstöra allt godt och
sundt umgängeslif.
Det ordas nu för tiden mycket om kvin-
nans jämlikhet och likställighet med man-
nen; i ett fall synes hon emellertid vara ho-
nom underlägsen, nämligen i hennes afgjorda
oförmåga att låta sin nästas, synnerligast sina
medsystrars görande och låtande få vara i
fred för sin tunga. Icke för att vi härmed
vilja hafva sagt, att alla kvinnor äro så be-
skaffade; nej, men det påstå vi, att en stor
del, om ej flertalet, är så, och det är just
detta, som orsakar afvigsidan af det in-
om smärre samhällen rådande umgängeslifvet,
och hvaråt vi med dessa rader syfta.
En af grundorsakerna till denna utpräglade
åtrå att vilja anmärka likt och olikt om an-
dra och därvid hellre lägga till än taga ifrån,
lärer nog vara förefintligheter i hjärtejordmå-
nen af egenkärlekens och afundens fula ogräs,
som där lemnats att ostördt få fortväxa och
tillföras ny näring genom här vidrörda, ofta
upprepade ovana.
Härmed ville vi nu söka att inlägga en
protest — i vår lilla mån — mot detta sätt
att samtala, eller egentligen mot det val af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
