Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 I DUN 1891
Vilhelm: Också?
Klara: Men jag rår inle för det! Det är ett
familjearf. Min mor var på sin tid en firad bal-
drottning, och Melanie dansar ändå bättre än jag.
Eller hur?
Vilhelm: Jag har ännu inte i dag dansat med
fru von Lohman.
Klara : Men medan Melanie ännu var flicka, för
fyra, fem år sedan, då dansade ni väl oftare med
henne?
Vilhelm : Mycket ofta !
Klara: Då måtte ni väl också veta, om hon
dansar bättre. Säg rent ut bara !
Vilhelm: Utan tvifvel dansade er syster med
ännu mera eld och lif än ni, men å er sida har
ni det större behaget.
Klara: Ni slingrar er bra ur snaran! Jag är
för öfrigt i det hela bra lik min syster, eller hur?
Vilhelm: Det kan jag inte finna.
Klara: Det säger man mig hvar dag.
Vilhelm: Just därför är det inte sannt.
Klara: Beständigt paradoxer!
Vilhelm : Hvar får ni då egentligen den idén
ifrån, att någonting måste vara sannt, bara där-
för att hela världen påstår det ? Jag försäkrar er,
att ni inte det ringaste liknar vare sig den forna
fröken Melanie Torberg eller den nuvarande fru
von Lohman.
Klara: Det är mycket illa för mig, ty Melanie
är vacker och . . .
Vilhelm: Ni är det mindre . . .
Klara: Min syster är intagande, och jag .. .
Vilhelm: Ni är det ännu mer.
Klara: Håll er bara till sanningen. Jag behöf-
ver inte något plåster! Tror ni, jag inte vet. . .
Vilhelm: Hvad vet ni?
Klara: Att — att — ja, att jag inte kan uthärda
någon jämförelse med Melanie.
Vilhelm: Förfalska inte edra tankar! Ni ville
säga något helt annat.
Klara: Och hvad, herr von Beran? Om ni re-
dan förstår er på tankeläsning, så måtte ni väl
veta, hvad jag egentligen ville säga.
Vilhelm : Ett äkta kvinligt schackdrag ! Ni vill
tvinga mig att uttala, hvad ni inte själf har lust
att säga. Men jag frågar er, min kära fröken:
hvarför börjar man meningar, som man sedan
inte har mod att tala till punkt?
Klara: Åhå! Inte mod! Det är en utmaning!
Jag är mycket modig, herr von Beran, mycket !
Och om jag nyss inte alldeles rätlinigt fullföljde
min tanke, utan lät den göra en liten afvikning
från raka vägen, så var det för att...
Vilhelm : Nå ! Ni vill redan åter beskrifva kur-
vor !
Klara : Hvad faller er in ? Bara ...
Vilhelm: Jag ser, att jag måste besluta mig för
att hjälpa er. Det var endast blygsamhet. Var det
inte så?
Klara: Blygsamhet? Ack, min Gud, jag vet
knappt längre själf, hvarför jag afbröt den olyck-
saliga meningen midt uti. . .
Vilhelm : Er guvernant står ännu alltid i andan-
om bredvid er och ger er då och då en knuff med
armbågen.
Klara: Alldeles! Det måtte ha varit en sådan
där knuff från fröken Ullas armbåge, som hindrade
mig meddela er, att jag mycket väl vet, hvarför
ni inte ville gå in på, att jag liknar min syster . ..
Vilhelm: Vet ni det? Säg mig det då rent ut.
Klara: Nåväl, låt gå! Jag måste blott ännu li-
tet fundera öfver formen.
Vilhelm: Är det nödvändigt, så fundera, men
blott på det vilkoret, att ni ej under edra funde-
ringar gömmer ansiktet bakom solfjädern. Det
betraktas som en försvårande omständighet. Nå?
Klara: Nu har jag det! Det gifves väsen, vid
hvilka intet kan förliknas, hvilka det skulle vara
en förolämpning att vilja likna. Iddio la fece e
poi ruppe la stampa!
Vilhelm: Jag förstår.
Klard: Rent ut: ni har älskat Melanie, och jag
vill svära ...
Vilhelm: Att jag gör det än! Det vore hvarken
mer eller mindre än en mened. Hvad den för-
flutna tiden beträffar ...
Klara: Så förnekar ni det ej?
Vilhelm : Nej, hvarför det ! Jag bara förundrar
mig, hur ni, fröken Klara, kan ha så noga reda
på mina hjärteaffärer?
Klara: Såsom ett åsyna vittne, min herre! Tror
ni, att man vid fjorton års ålder inte har några
ögon i hufvudet? Som ni nog minns, var jag en
mycket bortskämd barnunge ! Jag kom in i sa-
longen, när där var främmande, och mamma hade
inte hjärta att visa ut mig. Hon väntade helt be-
skedligt, tills mitt öde drabbade mig i fröken
Ullas skepelse. Men om nu detta öde var för-
djupadt i en fransk roman, så dröjde det ganska
långe om, innan jag återhemtades till min fån-
genskap. Och till dess spelade jag den stumma
iakttagerskan. Nåväl ; och . . ,
Vilhelm: Och ?
Klara : Jag glömmer aldrig den min ni tog på
er en dag, då Melanie helt öppet koketterade iped
Alfred, som då ännu för oss endast var herr ton
Lohman.
Vilhelm: Tog jag på mig en min?
Klara: Om ni gjorde! Jag förstod saken myc-
ket bra, lika bra som någon af fröken Ullas ro-
maner, i hvilka jag gärna fördjupade mig bakom
ryggen på denna goda vaktarinna.
Vilhelm: Historien var ju också mycket enkel,
enkel som ett räkneexempel.
Klara: Som om alla räkneexempel vore så
enkla! Var ni mycket otröstlig?
Vilhelm : När ?
Klara : Då, när . . .
Vilhelm: När Melanie lyckliggjorde herr von
Lohman med sin hand ? Hvarför har ni så svårt
att säga ut det?
Klara: Hm, ett hjärtesår! Alltså var ni mycket
förtviflad ?
Vilhelm: Efter omständigheterna.
Klara: Ett brustet bjärta! Krisch! Kras!
Vilhelm: Jo, jo ! Det kändes allt så!
Klara : Stackars ni !
Vilhelm : Känner ni till Portlandsvasen, fröken ?
Klara : Jag har inte det nöjet, ty, enligt hvad
jag försport, står den i Britishmuseum i London,
och då jag ännu aldrig hedrat Albion med någon
visit, så...
Vilhelm : Lika godt, fröken Klara ! Denna vas
störtade en dag ned från sin piedestal ocb gick i
skärfvor. Krisch ! Kras !
Klara: Som ert hjärta! Hvilken skada!
Vilhelm : Ja, och kunde man tänka sig, att en
vas skulle öfverlefva något slikt. Lyckligtvis finns
det emellertid utmärkt porslinskitt, och Portlands-
vasen prunkar nu oskadd och hel till synes från
sin piedestal.
Klara: Verkligen? Och samma konststycke för-
sökte ni med ert hjärta ?
Vilhelm: Med samma framgång.
Klara: Den som bara visste, hvaraf ett sådant
ypperligt hjärtekitt består.
Vilhelm: oHvarför vill ni veta det?
Klara : Ah, för att i fall af behof kunna göra
bruk däraf.
Vilhelm : Om ni vill skänka bort ert bjärta, så
skänk det åt någon, som förstår att handskas väl
med det, någon i hvars händer det inte lider nå-
gon skada. „
Klara: Åt uppfinnaren af porslinskittet t. ex.
Det vore väl det klokaste.
Vilhelm: Eller åt mig!
(Forts. o. slut i Dästa n:r.)
Från antikens kvinnovärld.
Tre skisser för Idun
af
Vilh. Lundström.
I.
Toaletten.
»
m förlåtelse, mina damer, att ett man-
ligt öga vägar kasta sina blickar in i
l budoaren, vägar för några minuter när-
vara vid en af edra medsystrars toalett. . .
Våren lugna! Den budoaren har i snart
tvåtusen åir varit jämnad med jorden, och
blott de remnade murarne af en eller annan
dess like resa sig ännu i de ur askhögarne
och lavaströmmarne framgräfda städerna vid
Napolis bukt.
Och af henne, romarinnan, som en gång
i forna tider stolt och skön var den budoa-
rens herskarinna, af henne finnes ej ens askan
åter, som en gång samlades i sirad urna från
hennes bål.
I kunnen alltså i tankarne tryggt följa mig
in i hennes toalettrum. Men törhända menen
I, att där finnes föga af intresse att betrakta ?
Det är en vida utbredd fördom, att vår
tid särskildt på förfiningens, lyxens och be-
kvämlighetens område skulle stå så oerhördt
öfver svunna tider, att en jämförelse nästan
vore en löjlighet. Det är ett oerhördt miss-
tag man begår, om man så tror. Den se-
nare antiken och särskildt dess kvinnor hade
hunnit så långt i raffinerad öfverförfining, att
vi må hoppas, det flertalet i vår tid aldrig
måtte komma ens tillnärmelsevis så långt.
Kanhända gömmer alltså ändock romarinnans
budoar åtskilligt af intresse.
Öfver atriets konstfullt arbetade mosaik-
golf träda vi alltså in. Endast i förbigående
se vi mellan peristyliets smidiga pelare den
präktiga trädgårdens terasser skymta fram.
Vi vika af åt sidan ; i ett af dessa smårum
på sidorna om den stora salen, atrium, som
upptager större delen af det romerska huset,
finna vi oss plötsligen ansikte mot ansikte
med dess herskarinna. Slafvinnan har just
fäst kring hennes små fötter de fina, hvita
skodonen, och vi kasta en blick på deras
konstnärliga broderier, pärlor och ädelstenar,
ännu icke undanskymda af den långa stolans
bräm. Denna är som bekant romarinnans
förnämsta dräkt, och den stola hon för dagen
utvalt ligger ännu på en bänk bredvid, vän-
tande att få sluta sig kring sin egarinna, så
snart slafvinnan fullbordat hårfrisyren, sådan
herskarinnan för dagen bestämt den. Ty en
romersk dam af värld, åtminstone under an-
tikens senare tid, var nästan aldrig friserad
på samma sätt två dagar efter hvarandra.
Ovidius, kvinnokännaren par preference, han
som skrifvit tre böcker om konsten att älska
och likaså ett långt skaldestycke om kärle-
kens botemedel, och som särskildt var djupt
invigd i kvinnotoalettens hemligheter, yttrar
på ett ställe: »Lika gärna må du söka att
räkna ollonen på den greniga eken eller alla
de bin, som svärma bland Siciliens bärg, eller
Alpernas vilddjur, som att jag skulle kunna
uppräkna alla dessa frisyrer, till hvilka hvar
dag fogar en ny.»
Men huru var det då möjligt, fråga utan
tvifvel mina läsarinnor, att på det viset byta
frisyr för hvarje dag? Romarinnorna hade
väl aldrig ... ?
Jo, mina ärade läsarinnor, det hade de... !
Tron för ingen del, att lösbehagen äro års-
barn med fontangen eller allongeperuken ; två
tusen år förut funnos alldeles liknande tin-
gestar på de grekiska och romerska kvinnor-
nas toalettbord.
Och det var ej blott inom de allra högsta
klasserna begäret att pråla med andras hår
vunnit insteg. Nej, till och med nere i ka-
takomberna, som befolkades af de fattige och
föraktade kristianerna, till och med där har
man funnit peruker och löshår.
Det fanns i Rom handlande, som drefvo
affärer uteslutande i hår. Det, som rönte
största efterfrågan, var det blonda. Germa-
nernas blonda döttrar sålde sina ljusa lockar
till dessa rika, öfverförfinade romarinnor, hvil-
kas hela glans en gång skulle plånas ut af
dessa samma germaners skaror.
Det får alltså icke förvåna oss, att vi i
vår romarinnas budoar finna en mängd »hår-
artiklar», bland hvilka en del hvarje dag af
slafvinnans konsterfarna händer fästes på her-
skarinnans hufvud.
Men hvad är detta? Ett helt batteri af
burkar och flaskor i ett elegant schatull?
Ja, mina damer, kanhända skulle mer än
en af eder afundas romarinnan alla de par-
fymer och skönhetsmedel hon hade till sitt
förfogande. Där finns visserligen hvarken
»patchouli», »heliotrop» eller »crème Simon»,
men där finnas tusen andra parfymer, salvor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
