Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 6 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4S IDUN
Dråpliga typer hade hrr Strömberg och Lundin gjort
af den kärlekskranke alkalden och den martiali-
ske öfversten. Fm Cederbergs balettvurmiga donna
Olympia verkade med mycken drastisk komik;
efter hvad vi tro oss veta, hade hon ock instude-
rat sitt parti under samma konsterfarna ledning,
som till en stor del bär förtjänsten af operettens
i sin helhet synnerligen effektfulla uppsättning,
som i grupperingar och danser anordnats af fru
Josefine Gullberg. — Vi ha ännu ej varit i till-
fälle att i titelrollen se fru Hjortberg, hvilken al-
ternerar med fröken Ekström. De minnesgode
erinra sig väl den framgång, med hvilken hon på
Mindre teatern kreerade just denna rollen.
Fru Lotten Qorschs soaré i morgon lördag lofvar
att blifva af stort intresse för alla teatervänner.
Programmet upptager följande nummer:
1. » Surrogat» (fru Dorsch och hr Fredrikson);
2. Sång af fröken Almati; 3. »Förbi» (fruarna
Dorsch och Hartman); 4. »Lika mot lika» (hr He-
din, fröken Bäckström och fru Hamrinj; samt 5.
Sömngångsscenen i »Macbeth» (fru Dorsch).
Filharmoniska symfoniorkestern är redan färdig att
gifva sin första konsert (2:dra abonnementskon-
serten), hvilken går af staplen måndagen d. 9 d:s
i Musikaliska akademien. Som biträdande solister
uppträda denna gång fru Anna Hildach och herr
Eugen Hildach från Berlin. Det rikhaltiga pro-
grammet upptager bland annat Peer Gynt-suiten
af Edv. Grieg samt en ny komposition för stråk-
orkester af Andréas Hallén. Dessa konserter för-
tjäna att på allt sätt understödjas.
Mâtiné gifves söndagen den 22 dennes i Berns’
konsertsalong af hrr Arvid Ödman och Salomon
Smith, Sveriges båda kanske främste och populä-
raste sångare. Att vid denna mâtiné ingen plats
kommer att stå tom, torde man kunna taga för
gifvet.
Trenne sångsoaréer komma att gifvas i Musikali-
ska akademien af grefvinnan Mathilda Taube, f.
Grabow, professor Ivar Hallström och hr O. Lejd-
ström. Abonnementspriset till de tre soaréerna är
10, 8 och 5 kronor. Första soarén eger rum den
26 dennes.
Hr C. A. Söderman, hvilken nu som bekant hem-
kommit efter idkade sångstudier i Paris, gifver sön-
dagen den 15 dennes en mâtiné.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Fågel FeniX.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
(Forts.)
» nställning! Jag tänker, du kommer att gå
44- utan anställning bra länge där ute,» sade
•fl % majoren vresigt. »Troligen kommer du
ft/ Ï hem, och då får du tacka mig för, att jag
nu ej låter dig beröfva dig själf möjligheten att,
om än med ett års förlust, sluta din kurs vid
tekniska högskolan. Det dröjer ännu sju måna-
der, innan du är myndig.»
»Det är sannt,» svarade Gunnar harmsen; »men
var säker om, att den dag jag fyller 21 år skall
jag skrifva hem och lemna mamma denna öfver-
låtelse, som nu nekas mig att göra.»
»Då kan du göra hvilka dumheter som helst,
men tills vidare låter du bli,» sade majoren kate-
goriskt. »Om du inte får någon anställning, som
troligast är, torde du nog vara glad att ega de
där fattiga styfrarne, som du nu är så angelägen
att blifva af med. Och tro mig, det är inte så
lätt att slå sig fram i Amerika, såsom gamla äf-
ventyrare inbilla ungt lättsinnigt folk. Och det
är bättre att gå hemma ett år eller par och vänta
på plats än stryka sysslolös och hemlös omkring
på gatorna i Filadelfia, ty det är ju dit, som
kosan skall ställas.»
»Men tror morbror verkligen, alt på ett ställe,
där så många industriela anläggningar finnas, det
skall vara så omöjligt att få plats,» sade Gunnar.
1891
»Tänk på Chesters stora skeppsvarf och Baldwins
lokomotivfabrik.»
»Ja, dem känner jag inte till. Det enda jag
hört om Baldwin är, att det finnes en sort ame-
rikanska äpplen, rätt goda för resten, som heta
så,» sade majoren skrattande. »Ja ja, Gunnar,»
tilläde han ; »jag önskar, att mina förutsägelser
måtte visa sig osanna, och om jag också brum-
mar, min gosse, så har jag ändå i grund och
botten aktning för din beslutsamhet och ditt friska
mod.»
Emellertid skredo dagarne hastigt sin kos. Af-
resan närmade sig mer och mer. Sista dagen
var inne, och Gunnar skulle gå ombord på afto-
nen. Barkskeppet Carl Edvard låg redan ute på
redden, det var för djupgående att kunna fullastas
inne i hamnen. Det skulle lyfta ankar vid solens
uppgång. Kapten Lohman bade i sin trädgård
samlat ett fåtal vänner. Hans dotter Gustafva
var hemma för att visa morföräldrarne sin först-
födde — en liten Gustaf. Också en af kapte-
nens söner var hemma. Gunnars familj och
den unge doktorn jämte två gamla sjökaptener
utgjorde alla de inbjudna;
Man sökte vara munter, men afskedets vemod
ig öfver sällskapet. Fru Emilia måste oupphör-
ligen torka bort sina tårar, där hon satt med
Gunnars hand i sin och William på en pall vid
sina fötter. Själfva Julia, som annars plägade
vara så lugn och beherskad, visade sig sorgsen
och förstämd. Där fanns en bål och allehanda
förfriskningar i trädgården, men stämningen var
och förblef tryckt.
Då man i dagningen bröt upp, var det nästan
med en känsla af lättnad, man sade hvarandra
farväl. Man hade ängslats så länge på förhand
öfver den förestående skilsmessan. Emilia grät
och omfamnade sin förstfödde, och han kysste
gång på gång de hvita små händer, som för ho-
nom utgjorde snart sagdt det, som han mest be-
undrat och älskat.
»Nu skall du skona dessa små hvita händer,
mamma,» sade han och kysste dem om och om
igen; »skona dem för min skull. Jag skall komma
åter och sätta en briljantring på hvart enda ett
af dina små förtjusande fingrar.»
»Ja, det skulle vara väl använda ringar,» sade
fru Emilia och log sorgset.
»Nej, gossar, vi måste nu ombord,» sade kap-
tenen afbrytande; »kanske fru konsulinnan vill
göra oss äran att följa med ombord?»
Fru Emilia afböjde förslaget. Hon visste med
sig, att hon ej skulle kunna låta bli att fälla tå-
rar vid afskedet, och hon hade en aristokratisk
motvilja för att låta någon af den tjänande klas-
sen se henne sörja. Sjömännen ombord skulle
kanske skämta öfver hennes sorg. — Nej då —
hellre förkorta de ögonblick, hon ännu kunde
vara tillsammans med sina söner, än utsätta sig
för något sådant. Hon afböjde sålunda kaptenens
förslag, tog ett sista farväl af sina gossar och
gick upp till sig, åtföljd af Berta, som grät och
snyftade utan hejd.
Julia och fru Lohman skulle däremot följa med
ombord. När de kommo ut på gatan, utbad sig
doktorn tillåtelse att få eskortera damerna. Julia
hade tagit Gunnars arm och de båda syskonen
gingo några steg efter de andra.
»Det är en sak, som du måste lofva mig, Julia,»
sade Gunnar efler en stunds tystnad. »Det är
att aldrig lemna mamma, förr än Ingeborg växt
upp och kan ersätta dig eller — jag kommit
hem.»
»Jag har ju lofvat att stanna hos mamma,»
svarade Julia kort.
»Ja, men,» började Gunnar.
»Jag vet, hvad du menar,» svarade Julia bit-
tert; »men, ser du, jag är för fattig, äktenskapet
är ett monopol för förmöget folk.»
»Han kan snart få stor praktik och tillräckliga
inkomster för att kunna betala sina skulder och
gifta sig.»
»Inte med en hustru, som har en så stor fa-
milj som jag,» sade Julia med ett sorgset leende.
»Men jag vill ej gärna stanna hemma. Dessutom
kan ju Berta ersätta mig. Jag är så trött vid
alltsammans, Gunnar. Det är nästan för mycket
för mina krafter.»
»Åh, du har krafter öfver dina år och ditt kön,»
invände Gunnar. »Det är ej samma gry i Berta,
och faster kommer nog snart att gifta bort henne.
Jag hoppas mer af Ingeborg.»
»Det kan du nog ha rätt i,» svarade Julia;
»men jag vet ej, bvarför jag alltid skall vara
offret.»
»Åh, Julia, offret ! Borde det ej vara din hög-
sta glädje att få vara hemma och utgöra mam–
mas stöd och hjälp — mamma, stackars mamma,
som är så tålig och mild.»
»Ja, det är hon visst,» svarade Julia i retlig
ton. »Jag önskade, hon icke vore det. Jag önskade,
att man kunde tala till henne i ekonomiska sa-
ker och blifva förstådd. Om hon blefve förargad
och sade emot, vore bättre än hennes suckar och
hennes-. »Åh, Julia!» och hennes nedslagna min,
när man måste föreställa henne, att på det sät-
tet kunna ej våra inkomster och utgifter gå ihop.»
»Men du får inte neka mamma något, hon är
van vid ett annat lefnadssätt, än vi nu föra, och
så får du ju pengar af morbror.»
»Ja, äro vi icke alla vana vid ett annat lef-
nadssätt och måste vi ej vara förnuftiga? Och
morbror ger oss »så mycket han kan». Det kan
ej nekas, att det är mycket snällt af honom, men
inte tror jag, att han försakar så mycket som en
enda cigarr för vår skull. Och mamma, hon tyc-
ker, att allting är försakelse. Hon kläder sig i
krusflor från topp till tå, och det är ganska dyrt,
Gunnar. Hon tycker mig vara så hjärtlös, då jag
föreslår henne ett annat tyg. En annan färg än
den svarta har jag icke ens vågat tala om. Hon
var så förolämpad, då vi lade bort sorgen i vå-
ras ett par månader före årets slut. Hon tyckte,
att vi voro hjärtlösa barn, som kunde tänka på
annat än svart.»
»Ja, men hvarför gjorde du då det?»
»Hvarför? Vi hade ju öfverflöd på kulörta klä-
der, och våra svarta voro luggslitna och nedfläc-
kade, och dessutom växa ju syskonen ur sina
saker, om de ej få begagna dem. Och så förstår
du, att det var en mycket viktig sak, att vi fingo
begagna hvad vi hade i stället för att köpa
nytt.»
»Ja, jag inser det.»
»Jag blir så bitter och elak här hemma, Gun-
nar, när jag går och ser på all lyx hos våra forna
vänner, som nu knappast vilja se åt oss. Ja, det
förstås, se göra de nog, och jag blir nervös af de
goda tanternas mönstrande blickar, liksom af de-
ras nedlåtande, beklagande tonfall, när de någon
gång råka mig och fråga efter »stackars mamma».
Jag hatar det uttrycket, Gunnar. Och jag vet, att
våra tillgångar vägas och mätas af intresserade
farbröder, att grosshandlare Boqvist frågade skol-
föreståndarinnan, om mina systrar voro halfbe-
talande elever. Och i våras, när mamma var
sjuk och jag köpte kalfkotletter åt henne, kom
tant Wulf och sade i en så mild ton som möj-
ligt : »Roligt att se dig, lilla Julia ! Sådan präk-
tig kotlettrad du köper! Det är icke en och hvar,
som har råd att köpa så dyr mat». Hon hade
rätt, men jag var så förargad, att jag inte gitte
svara ett ord, inte en gång säga henne, att mamma
var sjuk.»
»Stackars min Julia ! Men allt det där skali
ha en öfvergång.»
»Åh nej, det har ingen öfvergång, det vet jag
nog,» afbröt Julia. »Och du vet ej, hvad det vill
säga att behöfva det och det och ej veta, hvari-
från det skall tagas. I våras, när mamma var
sjuk, ordinerade doktorn vin. Hvarifrån skulle
jag skaffa det? Men så skickade fru Lohman upp
en butelj Constantia, och mamma drack och kände
sig ganska styrkt däraf. Men så fick hon veta,
att fru Lohman skänkt det, och då smakade hon
det aldrig mer. Lohmans ha varit våra enda
vänner sedan pappas död, och jag ville ej såra
fru Lohman med att säga henne, att mamma ej
ville dricka af hennes vin. I sin okunnighet och
välmening skickade fru Lohman upp ett par bu-
teljer till, som jag måste taga emot, och de stå
nu orörda i källaren. Ser du, Gunnar, jag lofvar
ej att stanna här —■ också för doktorns skull.
Det är svårt, förstår du, då min plats i banken
är ett godt och säkert bidrag. Det räckte i fjor
till hyra och ved och mammas krusflor.»
»Stackars min Julia, jag önskar, att jag kunde
hjälpa dig, och det skall jag ofelbart göra snart,
men jag kan ej befria mig från det löfte du en
gång gaf mig, du måste stanna hos mamma.»
De hade under samtalet blifvit allt längre efter,
och nu kom William springande och bad dem
skynda sig, de andra sutto redan i båten. Gun-
nar och Julia ökade stegen och kommo tysta ned
till stranden. Julia satt med en af sina bröder
på hvardera sidan om sig i båten. Hon var full
af sorg. Huru lyckliga äro de icke, tänkte hon,
som få komma ut, bort ifrån trånga väggar och
ännu trängre förhållanden! Den som finge lemna
landet och sväfva ut öfver det fria, mäktiga haf-
vet! — Hon glömde farorna, stormarne, skepps-
brotten, för att blott tänka på den vida, gränslösa
rymden, som lockade hennes håg.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
