Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i891 IDUN 51
fDär stannat vid vägen ett åldrigt gar
att åse de ungas gamman,
förströdda- minnen från forna dar
nu ringas gå nytt tillsamman.
jtian mindes samma liffulla scen
for femtio år tillbaka.
fDå var han själf Iland de lekande en,
och hon, som nu var hans maka.
jUennes falnade hg var då hvit och röd
och svarta nu grånade håren,
i ögat gnistrade ungdomens glöd,
nu släckt af tyngande åren.
fDå klingade friskt hennes muntra skratt,
framlockadt af stundens nöje.
3\Zu log hon med vissnade läggar matt
ett vemodsandande löje.
jUan mindes grannt, hur de hjälgt hvarann
att uggför i backen draga
den lätta kälken; och alltid han,
den ende, fick henne ledsaga!
fDå var allt solljust och gladt och skönt,
då voro de båda unga.
fkCu hade sen många år de rönt,
hur lifvet ger bördor så tunga. ,
ÖMen när det lutat som skargast emot,
hon modigt gått vid hans sida,
och tåligt i onda dagars hot
hon lärt honom bättre att bida.
jDen kamgen var det, som blekt hennes hg
fastmera än hogade åren.
jför honom hon ville ej möda skg,
och det strött silfver i hårm. —
3 ögat svällde en tacksam tår,
han vände sig mot sin maka:
■»fDu minnes väl än våra barndomsår
för femtio vintrar tillbaka ...»
fjch svaret kommer så blidt och godt,
när hemåt de sakta vandra:
ii’Vàr jkLerre beskärt oss en Igcklig lott,
som då lät oss finna hvarandra.»
V. E. Hollander.
ife.
Hedersskulder.
Af Ave.
tt löfte är en skuld», heter det ju, och
man borde tillägga: en skuld, hvilken
samvete och heder bjuda oss att gälda.
När man hör ordet hedersskuld, borde detta
ord hos en och hvar bland oss väcka före-
ställningen om något gifvet löfte eller om en
penningskuld, där långifvaren blott litat på
en hederlig ostrafflig människas ord, att lå-
net skulle inom en viss tid inbetalas. Men
hvad är det i verkligheten för bilder, som
detta ord vanligen frammanar för fantasi och
tanke? Är det ej ett begrepp, där adjektivet
hederlig borde ha bokstafven o framför sig?
Hvad är det egentligen vi förtälja, när vi
i tal eller skrift begagna uttrycket : Han har
(hade) hedersskulder att betala? Vi veta det
alla, och därför uttalas dessa ödesdigra ord
alltid i en egendomlig dämpad ton, och när
de skrifvas, få de oftast »en skyddande för-
klädnad».
Hvarje vuxen människa, som vet något
om, hvad som föregår i lifvet; känner den
vanliga betydelsen af ordet hedersskuld. Men
antag nu, att en far, som är mycket nog-
grann med att på timmen betala sina spel-
skulder, skulle af sin uppväxande son blifva
tillspord om meningen af detta ord, och han,
som ej vågar röja det gängse missbruket
däraf, svarar, att det är en skuld, som man
vid sin heder lofvat att gälda. Skulle månne
då ej gossen undra, hvarför den sträfsamme
handtverkaren m. fl. andra personer, hvilka
förse familjen med dess förnödenheter, gång
gång på gång afspisas med blotta löften om
betalning, och detta utan att någon af för-
äldrarne tyckes lägga det vidare på sinnet?
Skulle månne barnet ej rätt snart upptäcka,
att något ohederligt, något som ej finge dra-
gas i ljuset, ligger bakom de där skulderna,
hvilkas gäldande både pappa och mamma
låta gå framför allt annat. Men tyst och i
smyg, och under det mamma gråter! —
Det är ingalunda underligt, ifall fäder, som
äro spelare, få bedrägliga, ohederliga barn
eller att spelares söner hemfalla åt spellasten.
Det är sannerligen ej någon obeveklig ärft-
lighetslag, som här gör sig gällande, utan
blott och bart smittan i en förskämd, mora-
lisk luft i spelarens hem, en atmosfär som
verkar förstörande på barnens rättsbegrepp.
När man ser, hvilken väfnad af lögn, ving-
leri, tomma löften och bedrägliga försäkrin-
gar, som omgifva barnen i hem och umgän-
geskretsar, hvarest ordet hedersskuld endast
och allenast tages i mening af spelskuld, fre-
stas man ofta sedermera till det antagande,
att det blott var faderns välförtjänta fängel-
sestraff eller hans själfmord, som kunnat värja
hans söner mot det dem omgifvande smitt-
ämnet samt ingifva hans döttrar en helsosam
fruktan för spelare.
Hvad en spelares olyckliga hustru skulle
svara sina barn, om de frågade henne, hvad
man menar med hedersskuld, vågar jag icke
ens gissa. Men hvad alla mödrar borde
svara på en dylik fråga, eller rättare, hvad
alla mödrar hafva till plikt att själfmant upp-
lysa sina barn om, är först och främst att
hvarje löfte, som tål att dragas fram i ljuset
är en hedersskuld. Vidare borde alla upp-
växande barn lära sig förstå, att hvarje pen-
ningskuld hvilar ytterst på gäldenärens he-
dersord i förening med borgenärens tro på
detta gifna ord, att denna skall betala sin
skuld; men att vi, dels till förebyggande af
möjliga frestelser till uraktlåtenhet, dels för
dödsfalls skull eller andra inträffande för-
hållanden, i laga form pläga erkänna gälde-
närens fordran, så att denna eger möjlighe-
ten att med lagens tillhjälp få den inkräfd.
Lånar däremot en vän den andra en summa
endast på vännens muntliga ord och i med-
vetande om, att penningarne användas till ut-
gifter, som ej behöfva sky ljuset, då har lån-
gifvaren rättighet att benämna ett dylikt lån
för vännens hedersskuld till honom.
Detta är, så att säga, ordets rätsida, men
ingen mor eller uppfostrarinna får skygga för
plikten att tidigt göra vår ungdom bekant
med afvigsidan af ordet och det förvända om
begreppet hedersskuld.
Hvarje yngling och flicka måste lära sig
att klart inse det faktum, att när den ene
spelaren lånar den andre penningar till ett
fortsatt öfvande af spellasten, så intaga dessa
två samma inbördes ställning som tvänne
tjufvar, rånare eller andra brottslingar, när
de ha gjort ett brottsligt aftal med hvaran-
dra. Om ett par tjufvar låna orättfånget
gods af hvarandra, eller den ene lånar kam-
raten en dyrk eller ett mordvapen, så är det
endast deras kamrater och yrkesbröder, som
hedra dylika ljusskygga affärer med namn af
hederssak, hedersskulder; det kan aldrig falla
en ärlig människa in att kalla dem så.
Det måste inskärpas hos vår ungdom, att
spel icke allenast är en last, som har de för-
derfligaste ekonomiska följder, utan att det
tillika är en öfverträdelse af både sedelagen
och det sorgliga lagstadgande, som förbjuder
spel och ålägger spelaren straff. De unga
måste lära sig att inse, hur illa ordet heders-
skuld passar för aftal och handlingar, som
äro lagstridiga, och att spelare tillrånat sig
detta ord för att därmed förkläda ett kre-
ditsystem, hvilket, brottsligt som det är till
sin natur, ej kan nämnas vid sitt rätta namn,
och som ej får komma inför den borgerliga
rättvisans ögon.
Ingen spelskuld kan ju på laglig väg in-
drifvas. Hvarje spelare, som kan öfverbevi-
sas om att utöfva spel som yrke eller ock
vara deltagare i denna last, är hemfallen åt
laga straff. Detta är något, som hvarje mor
bör inskärpa hos sina barn, ty dessa sakför-
hållanden äro väl egnade att beröfva denna
lidelse hvarje sken af hederlighet samt att
tillika blotta lasten från all falsk romantik.
Men hur har det gått till, att icke allenast
spelarne missbruka ordet hedersskuld till att
därmed beteckna ett lagbrott, begånget — på
kredit, utan att äfven hederligt folk begagnar
det i nämnda mening? Svaret är lätt att
finna.
Ordet spelare har en klang, visserligen af
metall, men det är fängelsereglarnes gniss-
lande eller den hemska knäppningen af skjut-
vapnets hane, som höres däri. Och då det
ju mest är s. k. bildade män, som förtjäna
att bära den ohyggliga benämningen, så und-
viker man denna medels en omskrifning.
Hade vi bara ett allmänt kändt främmande
ord i stället för det svenska spelare (liksom
vi nu ha benämningen »kleptomani» i stället
för tjufaktighet, då det är fråga om »bättre
folk»), då skulle det missljudande ordet snart
blifva bannlyst ur alla familjer, från alla
sällskapskretsar, där spelare finnas.
Men hvarje försköning eller skyddande för-
klädnad af en last, har sina gifna följder ;
uppskrämda af det magiska ordet, heders-
skuld, skynda hustrur, mödrar och systrar
att »rädda» mannens, sonens eller broderns
»heder» genom uppoffringar, hvilka blott tjä-
na till att lägga hyende under lasten och
föra spelaren djupare in på förderfvets väg,
ty kvinnorna hafva äfven blifvit missledda
genom detta förklädda ord.
Det är dock från den till klart medve-
tande om sakens natur vaknande kvinnan,
som mannen bör vänta att få hjälp och stöd
i kampen mot denna hemska lidelse. Fäst-
mannen måste veta, att den unga kvinna,
som förtrott sin framtid åt honom, hellre för-
sakar sin drömda lifslycka, än hon ingår äk-
tenskap med en spelare! Sonen måste ha
det klart för sig, att hvarken far, mor eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
