- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
52

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52 I DU N 1891
syster skola betala ett enda öre af de skul-
der, som han möjligen frestades att göra ge-
nom spel. Ja, ynglingen måste äfven veta,
att hans närmaste kvinliga anförvanter hellre
se honom som en rättskaffens kroppsarbetare
än som en ät spellidelsen hemfallen tjänste-
man, och han skall rätta sitt lefnadssätt och
sina utgifter under studietiden i enlighet med
denna öfvertygelse.
Yi veta alla, huru spellidelsen, förklädd
till sällskapsnöje, utbreder sig i hemmen, och
detta genom husmoderns uraktlåtenhet att stå
på vakt mot den maskerade dämonen.
Må ingen hustru, som älskar sin man och
sina barn, samt ej vill vara en indirekt med-
brottsling till spelare, tillåta något slags spel
om penningar eller penningvärde ega rum i
hennes hem! Hvarken ett allmänt antaget
mod eller svepskälet, att faran är mindre i
hemmet än i det hemliga spelnästet får rubba
hennes föresats att stänga dörren för dämo-
nen! Och hon kan vara förvissad om, att
ingen kritik verkar gagneligare och verksam-
mare på omgifningen än det tysta klander,
som ligger i en husmors fasta handlingssätt.
»Hvad kvinnan vill, det vill Gud», lyder
en lättsinnig omskrifning af de gamla vackra
orden: »Kvinnan vill, hvad Gud vill». Må
vi alla, äfven i denna kamp, göra oss vär-
diga detta sköna ordspråk, förvissade om, att
Gud ieke vill, att ohederliga ting få nämnas
med förskönande namn, hvilka förvirra rätts-
begreppen och förslappa sedligheten!
Vdr Betty
Skiss för Idun
af Elin Ameen.
S
et är de båda gamla, som berätta ömse-
vis, i det den ena af dem med spändt
intresse lyssnar till den andra.
Jag sitter i den trefliga dagligstugan med
sina hvitmålade möbler, klädda med blå- och
hvitrutigt bomullstyg, där jag suttit så många
gånger förr under den förflutna sommaren vid
mina besök hos de hyggliga gamla.
Det är en stormig eftermiddag i början af
september, årets första höstafton. Himlen är
jämnmulen, och regnet hotar hvarje ögonblick
att brista lös. I hafsbukten gå vågorna höga
med hvitskummiga toppar, och man hör deras
brus ända upp till byggnaden.
Jag har kommit för att säga farväl, innan
jag lemnar trakten, där jag vistats öfver som-
maren. Lilla Betty har bjudit mig en ång-
ande kopp kaffe med hembakadt småbröd, men
sedan bar hon gått till byn ett ärende, men
lofvat återkomma för att taga afsked af mig.
Den gamle sitter vid fönstret och röker nu
sin långa pipa. Allt emellanåt kastar han er
stråle tobakssaft från den snedvridna munnen
ut öfver det renskurade golfvet, belagdt med
trasmattor. Hufvudet är stort med ett yfvigt,
sträft hår af den grå- och svartspräckliga sort,
som aldrig blir hvitt. Ansiktet är fåradt och
barkadt, ögonen små, kloka och plirande un-
der buskiga ögonbryn. Han sitter krokig och
hopsjunken, händerna äro styfva och ansvällda
af gikt, fotterna insvepta i tjocka yllesoekor.
Mor sitter bredvid mig i soffan och stickar
oafbrutet på en strumpa. Hon är så finhylt,
så skär och hvit som någon gammal dam af
societeten, och hennes vackra silfverhvita hår,
slätt nedstruket öfver pannan och tinningarne,
ger henne ett utseende af verklig nobless.
Hennes ögon äro ännu klara som två stjärnor,
och det är egentligen endast på den insjunkna
munnen utan tänder, som man ser, att hon
är riktigt gammal, liksom man på de grofva,
valkiga händerna ser, att hon tillhör »under-
klassen». Hon är klädd i en mörk, hemväfd
ylleklädning utan garnering, sydd rätt och slätt
på bondfason. På hufvudet har hon en snö-
hvit mössa, knuten under hakan.
Och medan jag sitter där och betraktar de
båda gamla, önskar jag, att jag egde en må-
lares färgrika pensel för att riktigt kunna åter-
ge deras bilder och ej blott en sprättande stål-
penna, som dessutom gärna sätter en och an-
nan »plump».
Gubben har fordom varit lots, men sedan
gikten alltför mycket lagt beslag på hans
kropp, lemnade han ’sjömansyrket och köpte
den lilla gård, där de gamla sedan några år
lefvat i jämförelsevis välmåga —- de och Betty.
Eller rättare sagdt, Betty och de, ty det är
Betty, som är medelpunkten i deras lif, Betty,
kring hvilken deras tankar och samtal röra
sig, och kring hvilken alla deras intressen kon-
centrera sig.
Lotsfar lefver i den ’ljufva illusionen, att
det är han, som är herre i huset, och han
smickrar sig till och med att vara en riktig
hustyrann, därför att han kan svära och dun-
dra för tre och har ett rikt förråd på kraft-
uttryck kvar från den tid, han var chef på
skeppsplankan, men i själfva verket är det
Betty, som är »herre i huset», och hennes
lilla späda hand, som för tyrannens spira. Men
det måste sägas till Bettys heder, att, fast
bortskämd och yr, är hon på samma gång en
varmhjärtad liten varelse, och hennes tyranni
är endast kärlekens och godhetens.
Som vanligt är det också i denna skymnings-
stund, medan stormen hviner därute och
hvirflar kring de första gulnade bladen, om
Betty de berätta.
»Minns du, far, när vi först fick veta, att
vi hade fått en dotter-dotter där borta i det
främmande landet, och att hon hette Betty
efter Big?»
»Ja, och det var den första glädjedagen,
sedan vår egen tös lemnat oss för att gifta
sig med den engelske sjökaptenen.»
Gubben spottar ut åt golfvet och drar se-
dan ett djupt tag ur pipan.
»Och ni återsåg aldrig er dotter?» frågar
jag, ehuru jag hört historien flere gånger
förut.
»Neej, hon dog samma år hennes man för-
liste, och då lilP Betty var fyra år.»
Mor släpper stickstrumpan ett ögonblick
och torkar sig med afvigsidan af handen öfver
ögonen.
»Det var godt, far, att hon ändå fick vår
välsignelse, fast hon gifte sig mot vår vilja;
men karlen var hygglig och rådde ju inte för,
att han var utländing.»
»Han hade fin släkt — där fanns till och
med en lord, som han räknade släkt med —
och hans mor ville behålla Betty hos sig,
men det tillät inte vi. Vår flicka hade satt
opp ett riktigt testamente, där det stod, att
vi skulle ta’ barnet, och Gud välsigne henne
för det. Jag for själf öfver och hemta’ henne.»
»Hvad sa’ barnet, när ni kom?»
»Hon grät och ropa’ på »mammy», men när
jag sa’ henne, att hon skulle få en ny »mam-
my» .— se, hon förstod då både engelska och
svenska, och jag blanda’ in litet af hvart i
mitt tal — så vardt hon nöjd. Men under
hela resan sa’ hon nästan ingenting, och när
hon sedan kom hem till byn, där vi då bodde,
så sa’ hon heller ingenting, utan bara satt och
såg så allvarsamt med sina märkvärdigt stora
ögon. Men säg inte mig, att ungen inte fun-
derade öfver hela sitt lilla lif, det som varit
och det som nu var — funderade på sitt vis
förstås,»
»Och vet fröken, hvad det första var hon
sa’?» inföll gumman. Se, på kvällen, när jag
lagt henne i den lilla bädden, jag gjort i ord-
ning, reste hon sig upp, såg på mig så under-
ligt och fundersamt, och så sa’ hon så där,
som hade hon frågat sig själf: »mammy?»
Och se’n har hon alltid sagt »mammy» till
mig och »granny» till far.»
»Och hon fann sig bra hos er sedan?»
»Hon låg och grät nästa morgon, när jag
kom för att väcka henne, utan att det var
möjligt att få ur henne, hvad hon grät för.
Sen har hon aldrig gråtit till den dag i dag.»
De gamla nicka småleende åt hvarandra.
»Fröken har ju själf sett henne,» återtar
gumman, »glad och kvick som en lärka, skratt
och sång från morgon till kväll.»
»Ett ganska märkvärdigt barn,» infaller gub-
ben, som ännu dröjde vid barndomens min-
nen — »hvad hon allt kunde hitta på, mor!»
Hans mun drar sig till ett så bredt grin,
att pipan faller ner i knäet. Grinet öfvergår
i ett slags inre skratt, som skakar hans kropp,
utan att det tränger öfver hans läppar, vid
tanken på det lustiga, som han erinrar sig.
Mor ser på honom, leende och med en frå-
gande min.
»Kommer du ihåg,» säger gubben, allt
emellanåt kiknande af skratt, -—»när jag bru-
kat ta’ mig en tår för mycket, för det hände
på den tiden — men det kunde ungen inte
med, hon vardt rädd och ond och kunde dunka
mig med sina små knytnäfvar, om jag ville ta’
fatt henne och skämta med henne. Till slut
tog hon ett högtidligt löfte af mig, att jag al-
drig skulle dricka annat än någon gång som
medicin mot magen. Hvar gång hon såg mig
ta’ en sup, var hon strax framme och frågade
allvarsamt med sitt engelska uttal: Medicin
granny? Och när jag svarade: Tes all right,
vardt hon nöjd, fast hon såg på mig med
misstänksamma blickar för att se efter, om
jag allt för snart igen skulle ta’ en dos »me-
dicin». Ha, ha, ha — på så vis lade jag
bort att supa. Ett märkvärdigt barn, ett märk-
värdigt barn.»
Och så följer den ena historien efter den
andra, belysande detta, i morföräldrarnes ögon,
mer än andra märkvärdiga barns karaktärsdrag,
uttalanden ocb handlingar.
(Slut i nästa n:r.)
Om reformer i kvinnodräkten.
a
nder de senaste århundradena hafva dä
och då i de stora kulturländerna pågått
längre eller kortare, mer eller mindre bety-
dande rörelser, med syfte att åstadkomma
välbehöfliga förbättringar i klädedräkten*. Tack
vare den franska revolutionens banbrytande
verksamhet på detta område, har det lyckats
den manliga dräkten att, ehuru med många
återfall till ett sämre, arbeta sig fram till den
afundsvärdt höga grad af praktiskhet, bekväm-
lighet och helsosamhet den f. n. eger; men
för den kvinliga dräkten återstår mycket att
ändra, innan den kan med rätt sägas vara
praktisk, bekväm och helsosam.
* Den, som vill närmare studera detta ämne, hän-
visa vi till Moderna och dräktreformcn af L. Dietrich-
son samt Zur Cuttur und Kunst af V. Falke.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free