Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 IDUN 1891
föreningens modeller varit anordnade. I den
män tillgångar och lokala förhållanden det
medgifva, komma i den närmaste framtiden
Here dylika expositioner till stånd. Emeller-
tid uppmana vi nu alla Iduns läsarinnor och
särskildt mödrarna att taga noggrann känne-
dom om den detta nummer af Idun medföljande
illustrerade beskrifningen.
Gurli L—r.
Modetidningens kolorerade planscher
hafva rönt en så liflig efterfrågan, att
januariplansehen redan är alldeles ut-
gången oeh ej vidare står att erhålla.
Ktt bal-intermezzo.
Af A. Noöl. .
Personer :
Klara. Torberg.
Vilhelm von Beran.
(Slut fr. föreg. n:r.)
Klara-. Ni skulle ju bara kunna ge mig ett hop-
kittadt bjärta för mitt splitternya. Medger ni, att
jag skulle förlora på ett slikt byte?
Vilhelm: Jag trodde inte, att också ni kunde
räkna så väl — som ...
Klara-, Som Melanie, ville ni säga! Melanie
räkna! Det skulle Alfred höra! Han beklagar
sig inte så mycket öfver någonting, som öfver att
hon inte kan räkna.
Vilhelm : Och dock var hennes äktenskap ett
räkneexempel — ett lyckadt...
Klara : Är ni riktigt säker på, att ni inte miss-
räknar er därvid? Ni förebrår alltid min syster,
att hon bedrog er den gången, men Alfred är nog
oartig att påstå, att Melanie gynnade er, genom
att hon tog bonom.
Vilhelm: Herr von Lohman har ett skämtsamt
lynne; jag lyckönskar honom därtill, ty han be-
höfver det. För öfrigt är jag fullkomligt af hans
mening. I detta fall var afgjordt den tillbaka-
satte den gynnade.
Klara: Så talar ett zinkadt hjärta! Det kros-
sade hade nog haft annat att förkunna!
Vilhelm: Men jag har verkligen aldrig älskat er
syster Melanie !
Klara : Så ! Det var en nyhet !
Vilhelm -. Nej, jag har inte älskat henne !
Klara: Men hvem då?
Vilhelm: Ett ideal, som bar hennes drag, hade
guldblondt hår som hon, en förtjusande växt som
hon, vackra små kattögon och ett bedårande le-
ende. Men det var också allt, som den Melanie,
hvilken de andra kände, och den, som jag trodde
mig känna, hade gemensamt med hvarandra. Jag
älskade ett väsen, som jag själf hade skapat mig,
icke den verkliga Melanie. Hur skulle jag ba
kunnat älska henne! Jag kände ju henne inte
ens !
Klara: Om det är så ni menar, herr von Be-
ran, så tror jag, att man egentligen aldrig älskar
den person, man tror sig älska, utan alltid, som
ni säger, ett väsen, som man själf skapat sig, ett
väsen, som blott bär hennes drag, hennes yttre
former. Kärleken är kanhända inte blind, men
den bär glasögon, eller den är själf rätt och slätt
ett par rosafärgade glasögon. Om man kände
oss, sådana vi äro, då älskade man oss inte. Må-
laren och kärleken — båda måste de idealisera
oss.
Vilhelm: Nej, det finns också varelser, som man
inte behöfver idealisera för att kunna måla eller
älska dem, sådana som man håller kärare, ju
bättre man känner dem. Till dessa hör ... Hvar-
för lyssnar ni så där inåt salen?
Klara : Hör ni, hur pukorna dundra ? Dansen
är strax slut.
Vilhelm: Ja, jag är en dumbom. Ni har rätt!
Klara: Hvad?
Vilhelm: Dansen är slut, ocb svalklystna par
skola tränga in på vårt område. Där är redan
ett. . .
Klara : Och vi tränga oss helt enkelt ut...
Vilhelm: Nej, inte än, jag ber er, inte än! Hvad
har ni nu i danssalen att göra?
Klara: Mamma skall sakna mig.
Vilhelm : Hon låter väl ändå inte trumma från
läktaren efter er.
Klara : Hvem vet I
Vilhelm: Då spelar jag den oärlige upphiltaren.
Jag behåller ...
Klara: Tyst! De svalksökande där borta bli
allt flere. Den brunetta där är mycket vacker!
Vilhelm ; Hvad säger ni ! En pingstros ! Min
smak . . .
Klara (hastigt): Den känner jag!
Vilhelm: Ännu inte alldeles! Fatalt! Det drar
långt om, innan dessa blossande kinder hinna
afkylas.
Klara: Men vi ha redan svalkat oss nog!
Vilhelm: Svalkat? Inte jag!
Klara: Ja, ni hettar upp er mer och mer, dåni
talar om Melanie. Ni hyser ännu agg till henne!
Vilhelm: Nej nej — tvärtom! Jag skulle gärna
vilja skänka henne en tacksamhetsadress i sam-
metsportfölj, därför att hon inte tog mig. Om
man gifter sig af kärlek för att efteråt finna, att
man tagit fel på person, det måtte vara en skön
upptäckt ! Det är precis, som om man trodde sig
ha köpt ett etui med briljanter och efter hemkom-
sten uppdagar, att kiselstenar ligga bäddade på
den blåa atlasen. Och här i mitt fall: om Me-
lanie blifvit min hustru, skulle jag inte blott med
bestörtning ha insett, att hon inte var den, jag
tagit henne för, jag skulle till på köpet nödgats
känna, att jag gift mig »på sidan».
Klara: Gift sig på sidan? Så lustigt!
Vilhelm: Inte så särdeles! För den, som det
träffar! Om jag hade upptäckt, att alla egenska-
per, som jag trodde mig älska hos Melanie, voro
att finna, inte hos henne, men dock bra nära på
sidan! Om jag en dag kommit till den vissheten,
att jag inte älskade min hustru, utan min — svä-
gerska! Ty, ni vet det, jag älskar er!
Klara: Och det säger man så mellan en polka
och en fransäs ? Jag fäster er uppmärksamhet på,
att inte mindre än fem par luftsnappare finnas
närvarande här i vinterträdgården.
Vilhelm: De kunna inte höra mig. De ingjuta
blott mod hos mig, ty så länge vi voro ensam-
ma, vågade jag inte bränna mina skepp. Brändt
barn o. s. v. Om ni vore en vanlig ung flicka,
skulle jag inte heller nu ha vågat...
Klara: Med all tack för er komplimang om min
ovanlighet, tillåter jag mig emellertid fråga: hvar-
för? Jag finner ej, jag är så imponerande.
Vilhelm: Unga damer pläga hysa en viss fördom
mot de äldre systrarnas garderob. En af mina
vänner fick sig blott af den anledningen en korg
från sin tillbedda, att han tidigare haft olyckan
göra sin kur för en af hennes äldre systrar.
Denna unga dam hade en mycket sparsam mor ...
Klara : Aj, aj !
Vilhelm: Rätt så: aj, aj ! Min vän fick böta för
det ! Ty fröken Jenny förklarade, att det var all-
deles nog, att hon en gång fått öfvertaga en af
Elviras toaletter; men en af henne aflagd friare?
Aldrig ! Hvad mig beträffar, hade jag alldeles
inte tagit edra skarpa ögon och edert ur fröken
Ullas romaner så tidigt inhemtade förstånd med
i räkningen, men jag vet, att fruntimren föra
noggrann räkning öfver sina döda, och tviflade
inte ett ögonblick på, att fru Melanie vid hvarje
meningsutbyte med herr von Lohman föreläste
namnlistan öfver dem, som hon för honom offrat...
Klara-, Ej att förgäta, att inte heller ni gjort
någon hemlighet af edra känslor för Melanie. Ser
ni, det skulle finnas godt om goda väninnor, hvil-
ka i stället för en lyckönskan helt harmlöst sagt
åt den där fröken Jenny: »Så, du gifter dig med
Elviras forne beundrare! Generar det dig inte?»
Vilhelm (oroligt vridande sig fram och åter) :
Hmm!
Klara: Icke dess mindre tycker jag, att fröken
Jenny gjorde orätt i att afvisa sin vän .. .
Vilhelm: Ah!
Klara: Om hon blott gjorde det af detta skäl.
Denna slags stolthet har jag inte lärt mig begripa.
Men fröken Jenny kan nog äfven ha haft andra
grunder...
Vilhelm: Tror ni det? Skälet är för öfrigt en
bisak. En korg är och förblir en korg!
Klara: I alla fall är det märkvärdigt, att hvad
man ville betrakta som ett undantagsfall före-
kommer så allmänt, att det tar sin egen rubrik i
anspråk inom bjärtestatistiken. Det låter mycket
väl uttrycka sig i procent, hur ofta man går och
förälskar sig i systern till sin första flamma.
Vilhelm: Därmed må vara, hur det vill, men
mitt fall är något alldeles särskildt. Statistiken
har med det ingenting att göra. Jag älskar er,
inte emedan, utan ehuru ni är Melanies syster.
Klara: Det har jag mycket svårt att tro.
Vilhelm: Försök det ändå! Det är aldrig för
mödosamt att höja sig upp till sanningen.
Klara-, Nå, utan tvifvel är det angenämare att
tillhöra undantagen än de gamla, alldagliga fallen
under en bestämd rubrik. Och det är naturligt-
vis också mera smickrande att älskas, därför att
man är sig själf, än emedan man halft om halft
är en annan. Men ändå! Om ni älskar mig, som
ni säger, är det inte därför, att ni finner mig likna
er ungdomskärlek?
Vilhelm : Nej ! Denna likhet, om den finnes,
kan jag inte se. Ni har aldrig för mig varit Me-
lanies syster, utan ett väsen för sig. Jag älskar
hos er allt, hvari ni skiljer er från henne, och
det, hvari ni liknar henne, det är de små fel, som
jag måste tillgifva er.
Klara: Tillgifver ni dem verkligen också?
Vilhelm: Jag bemödar mig! Till dessa fel räk-
nar jag så t. ex. ert vackra, blonda hår.
Klara-, Och kattögonen?
Vilhelm: Kattögon? Ni?
Klara : Ja ! Lägg af glasögonen ! Jag har katt-
ögon!
Vilhelm: Vill ni promt ha det, så — låt gå!
Ingen skall blott kunna påstå, att det är Melanies
ögon. Formen, färgen, gärna för mig! Men ögo-
nen äro dock själens spegel, och fru von Loh-
mans afspegla ingenting. Af ett mycket enkelt
skäl : ingen sitter där bakom.
Klara-, Tyst! Är det vackert att tala så om
min syster? För öfrigt börjar strax fransäsen.
Paren därborta försvinna undan för undan.
Vilhelm : Lycka till !
Klara: Vi måste ändå vända åter till salen.
Helt säkert söker min kavaljer mig.
Vilhelm: Hvilken är det?
Klara: Baoron Sterner.
Vilhelm-, Åh, han! Han är alldeles’ för bekväm
att ta illa vid sig, om han inte finner er.
Klara: Men ban skall finna mig.
Vilhelm: Nej ! Han kommer nog hit i dörren
till vinterträdgården ; tack vare den exotiska vega-
tionen undgå vi hans blickar, då skall han rycka
på axlarna... Vill ni slå vad?
Klara: Hvarför det? Jag skall underlätta hans
bemödanden. Musiken börjar redan ! Så låt mig
då gå! Och mamma se’n!
Vilhelm: Mammorna få lof att finna sig i att
förlora sina döttrar på balerna. Tst ! (Hviskande :)
Jag ser redan baronen genom palmbladens galler.
Han kastar en flyktig blick hitin, han ser oss
inte. Han rycker på axlarna, han försvinner!
(Högt:) Sade jag inte det? Sterner är filosof, frö-
ken Klara. Och så är han inte förälskad i er.
Annars skulle han nog ha funnit er !
Klara: Men han dansar bra! Ni har beröfvat
mig min kavaljer!
Vilhelm : Lyckligtvis kan jag erbjuda er en
annan.
Klara: Må så skel Vi gå alltså!
Vilhelm: Ett ögonblick! Ni har ännu inte sva-
rat mig på min fråga.
Klara: Har ni frågat mig om någonting?
Vilhelm: Bara en småsak! Om ni vill heta fru
von Beran ?
Klara: Är det inte nog, att jag ännu inte sagt
nej?
Vilhelm: Nog är det inte, men redan ganska
mycket !
Klara ; Så nöj er med det !
Vilhelm (hastigt) : Nej !
Klara-, Herr von Beran, jag har aldrig behöft
öfvertaga min systers aflagda garderob, följaktligen
har jag ingen ingrodd aversion mot friare...
Vilhelm: Som hon lagt af.
Klara: Ja, jag menar, att min familj noga räk-
nadt är skyldig er ett skadestånd.
Vilhelm : Ni vill alltså?
Klara-, Jag vill dansa fransäsen med er. Kom
nu !
Vilhelm: Strax! (Han kysser henne.)
Klara: Min herre! Hvad är det?
Vilhelm: Ett litet förskott på skadeståndet —
ingenting annat! Fortsättning följer! (Han läg-
ger sin arm om hennes lif, och de dansa ut i
salen.)
(Ridån faller.)
Ännu är det ej för sent att söka förmå
edra väninnor, som ej hälla Idun,
att prenumerera på densamma för
året. Alla numren från början stå
ännu att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
