- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
56

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56 I DUN 1801
Fågel FeniX-
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling
’Forts.)
Vgru Lohman och Julia stego ombord för att
kasta ännu en blick på det fartyg, som skulle
C/l vara såsom ett hem för den enas man och den
andras bröder. Allting var nytt och föreföll alls
icke otrefligt, äfven kojerna voro rymliga. Wil-
liam skulle bo i Gunnars koj och slippa att vara
tillsammans med besättningen om nätterna. Det
var en tillfredsställelse för Julia, som fruktade,
att de råa sjömännen skulle behandla gossen illa.
Kapten Lohman kom nu och sade, att de må-
ste återvända, så vida de ej ville stanna, där de
voro, under hela resan. Och doktorn steg ned i
båten, hjälpte ned fru Lohman först, sedan Julia.
Hvem kan förtänka honom, om han höll hennes
hand i sin längre, än som strängt taget var nöd-
vändigt, och tryckte den varmt. Och Julia kände,
i trots af den svala hafsbrisen, en behaglig värme
vid denna handtryckning. Den tycktes säga hen-
ne, att hon egde en vän kvar, om äfven hennes
bröder voro borta.
Det är ett egendomligt skådespel att se ett far-
tyg sätta till segel. Det ser i början så dödt och
liflöst ut, där det ligger vaggande i dyningen,
stort och klumpigt och orörligt. Det är som när
man betraktar en puppa i samma ögonblick den
brister och fjärilen kryper fram. Vingarna växa
ut, det går en skälfvande dallring igenom dem.
Och så i ett nu äro de utvecklade, glad och fri
sväfvar fjäriln ut i rymden och försvinner för
blicken. Med en seglare ser det nästan likaså ut.
Seglen skjuta fram med fart, det ena före och det
andra efter, vinden spänner dem, det går en dall-
ring genom det mörka massiva skrofvet, det får
liksom lif och i ett nu dansar fartyget fram öf-
ver vågorna, lätt som en fjäril öfver det glittran-
de, gröna, hvitskummande hafvet.
Roddarne hvilade på årorna, medan detta skåde-
spel visade sig för Julias ögon. Hon hade nog
sett det många gånger förut, men med vida olika
känslor. Förr, då hon såg sin faders fartyg segla
bort, betraktade hon dem nästan med likgiltighet,
såsom när en fågel lemnade sitt näste och flög
bort. Men nu var det en jättefågel, som flög bort
med det käraste hon egde. Det föreföll henne
åtminstone så i detta ögonblick.
Gunnar stod i bakstammen af fartyget och såg
emot land. Där låg hans födelsestad med sina
gråa tak och sin höga tornspira. Där vaggade
den lilla båten med Julia och fru Lohman. Den
blef allt mindre och mindre, nu syntes den ej
mer. Så försvann staden, blott tornspiran stack
ännu fram, likt ett finger pekande mot himlen.
Så låg landet nere vid himlabrynet som ett moln,
äfven det sjönk ned under synkretsen. Himmel
och haf famnade blott hvarandra, båda lika blå,
lika oändliga. Men där borta på det land, från
hvilket han allt mer och mer aflägsnade sig, hade
han lemnat allt hvad han älskade högst på jor-
den. Hade han i detta ögonblick haft vingar,
säkerligen hade han då vändt om till det fattiga
hemmet, där modern grät öfver honom och syst-
rarna sörjde. O, huru vansinnigt att resa bort så
här och lemna fosterland och mor och syskon,
vänner och kamrater — resa bort för att söka
lyckan. Kanhända reste han i stället bort från
denna nyckfulla gudinna, som uppsöker dem,
hvilka ej efterslräfva henne, men undflyr dem,
af hvilka hon ifrigast åtrås. O, att han aldrig
farit !
Ur dessa sorgsna betraktelser stördes Gunnar
af kaptenen.
»Se så, min gosse», sade han och klappade
honom vänligt på axeln; »nu gäller det att se,
framåt och inte tillbaka, annars får du blicken
skum af tårar, och det gäller att se klart.»
Och Gunnar försökte att se framåt, men under
hela resan vände sig hans tankar, liksom hans
blickar, ständigt tillbaka. Man har också tid till
betraktelser ombord på ett segelfartyg, när man
är med blott som passagerare. William hade det
i så fall bättre, att han hade sina vissa sysslor
ombord, och öfver hufvud taget höll han sig vid
godt mod och såg framåt. Men äfven honom
hände det understundom, att han såg tillbaka,
och då ville tårarne gärna smyga sig fram.
Gunnar fann resan ganska långsam. Fåfängt
packade han upp sina böcker och fördjupade sig
i mekanikens studium och gjorde sina utkast och
planer till förbättrande af maskiner eller maskin-
delar. Tiden gick trögt, och när kaptenen gnug-
gade sinå händer och prisade sitt nya fartygs
goda segling, tyckte Gunnar, att det var tämligen
oförtjänta loford.
Omsider var man då framme i Hull, där trä-
lasten skulle lossas. Gunnar fick bref från hem-
met och skref själf tillbaka, men det ökade blott
hans hemlängtan, och den engelska staden intres-
serade honom föga. Efter några dagar hade dock»Carl
Edvard» lossat och intagit ny last, och man gick
åter till segels. Samma enformiga lif började
åter, och den ena veckan följde på den andra.
Slutligen rapporterades en morgon, att land syn-
tes förut. Gunnar rusade då upp på däck, ifrig
att skåda Amerika, hans framtids land. Och där
låg, det som en strimma nere vid synkretsens
gräns, dunkelt och platt och hvardagligt. Ingen-
ting nytt, ingenting öfverväldigande, ingenting som
slog an på inbillningskraften. Vinden var emot
och man måste kryssa, och aftonen kom, utan
att man synbarligen hunnit landet närmare.
Gunnar gick ned i sin hytt och, trött af dagens
väntan och spaning, kastade han sig på sin bädd
och somnade tungt, vaggad till sömns af Atlan-
tens vågor.
Han vaknade vid spring och buller ombord,
men fartyget tycktes honom ligga stilla, och han
hörde ej vågorna slå emot dess sidor. Det var
kvaft i kojen, och han slog upp fönstret. Utsikten
förmörkades af en stor ångare, som passerade
tätt intill »Carl Edvard». Under natten hade vin-
den kastat om och det svenska fartyget hade
hunnit högt i Delawareviken nära sin bestäm-
melseort.
* *

*


Gunnar hade tillbragt en månad i Filadelfia, han
hade genomvandrat dess breda gator från norr
till söder, från öster till vester. Han hade be-
undrat stadens ståtliga byggnader, dess vackra
parker, dess präktiga skeppshvarf och andra, verk-
städer. Han hade sökt att erhålla plats än här,
än där, och här som i Sverige frågade man ho-
nom efter rekommendationer och smålog medlid-
samt, då han sade sig inga sådana ega.
Han började med att söka sig plats såsom ri-
tare hos någon ingeniör, och han slutade med att
i arbetsdräkt söka anställning på någon ma-
skinverkstad — allt lika fåfängt. Så länge »Carl
Edvard» var kvar, bodde han ombord, och hans
uppehälle kostade honom ingenting; men nu hade
det svenska fartyget afseglat, och han var ensamt
hänvisad till sig själf. Kapten Lohman, medan
han låg i hamnen, hade äfven gjort försök att
skaffa Gunnar plats, men också det hade miss-
lyckats, och kaptenen var mer nedslagen, än han
ville visa, därför att det slagit så illa ut. Han
tillbjöd Gunnar att följa med därifrån, men denne
afböjde det.
Gunnar tog sig rum på ett billigt boardinghous
och beredde sig att fortfarande söka anställning.
Till modern hade han skrifvit ett långt, kärleks-
fullt bref, strax han kommit ut. Han hade talat
om Filadelfias härligheter och sagt, att han var
vid god helsa och snart hoppades få någon plats.
Han skref ett andra bref, i hvilket han berättade
om Fairmounts park på det utförligaste och sade,
att han var mycket upptagen. — Ack, upptagen
att söka arbete! Men det talade han ej om.
Så kom hans tjuguandra födelsedag, då han
blef myndig. Han var mycket nedslagen, mycket
sorgsen. Oaktadt han lefde så sparsamt, hade
hans medförda pengar betydligt smält ihop dag
för dag. Han räknade öfver sin kassa, han hade
knappast 10 dollars kvar. Men ändå ■— sitt ord
till morbrodern skulle han hålla. Han skref till
sin mor och inneslöt i brefvet en öfverlåtelse på
sitt lilla kapital, »som han ej mer behöfde». Han
bar brefvet på posten och återvände hem. Han
var till mods såsom den, hvilken bränt sina skepp,
och det blott återstår att segra eller dö. Han
kunde ej dölja för sig, att det var mera utsikt
till det senare än till det förra, men han ville
kämpa för lifvet.
Dagen därefter tog han arbetskläder på sig och
gick ned till ångbåtshamnen, erbjudande sin tjänst
som bärare åt de resande. Det lyckades honom,
och hans förtjänst för dagen blef ej så liten. —
När det är det enda, som lyckas, måste man
försätta därmed, tänkte Gunnar, — men egen-
domligt vore ändå, om jag skulle rest ut till Ji-
ladelfia för att blifva sjåare — det kunde jag ha
blifvit hemma i Sverige. — Jag undrar, hvad
stackars mamma skulle säga, om hon såge mig.
som sådan, tänkte han vidare med ett bittert
leende.
Han hade redan fortsatt sitt yrke några dagar
och stod nu och väntade på någon sysselsättning.
»Hör hit där bortaI Kom och bär!» ropade en
ungdomlig röst i det samma, »tag i här!»
Gunnar skyndade fram. En ung man i resdräkt
kom från en liten ångbåt, som såg ut som en
lustjakt. Han hade en helt lätt kappsäck, han
bar en resväska i ena handen och en bössa i den
andra. Han var i sällskap med ett ungt frun-
timmer. De tycktes vara syskon, att döma af den
stora likheten dem emellan.
Gunnar tog kappsäcken och resväskan samt
räckte ut handen efter bössan, men den unge
mannen drog geväret tillbaka.
»Det är en för dyrbar pjäs att lemna ifrån sig»,
sade han. »Ni skulle kunna skada den fina meka-
niken.»
»Hvad det angår, sir, så är den redan ur lag,»
sade Gunnar, efter att ett ögonblick, hafva sett
på bössan.
»Fördömdt! När skedde det? Och jag som be-
höfver den för jakten i morgon.»
»Om Nä vill anförtro den åt mig, så skall jag
laga den till dess åt Er», förklarade Gunnar.
»Ni är då bössmed?» frågade amerikanaren och
betraktade honom misstroget.
»Icke alldeles», svarade Gunnar leende, »men
jag förstår mig i alla fall på mekanik.» ‘
Amerikanaren tvekade ännu. Gunnar slängde
upp kappsäcken på axeln och frågade, hvart den
skulle bäras.
»Chesturet street mr 40», blef svaret.
Man begaf sig i väg. De båda syskonen sam-
talade, Gunnar teg och följde dem. Efter några
ögonblick vände sig den unge mannen åter till
honom.
»Kan ni laga bössan, utan att taga den med
till verkstaden?» frågade han. »Jag menar hemma
hos mig.»
»Jag måste undersöka den något förut,» svarade
Gunnar.
»Jag är angelägen att få begagna mitt nya ge-
vär på jakt i morgon,» fortsatte den unga ameri-
kanaren, »men, om jag låter föra den ned till
onkels verkstad, tycka de kanske, att det inte är
så brådtom, och att det kan dröja så länge.»
De kommp till det uppgifna huset, och Gunnar
infördes i ett rum, där han undersökte geväret.
Då han det gjort, förklarade han, att om han
finge hemta dit sina verktyg, skulle det både gå
lätt och fort.
»Är det en fint för att komma ifrån saken?»
sporde den misstrogne amerikanaren.
»Ni får väl se,» sade Gunnar leende, lemnade
ifrån sig geväret och skyndade ut.
»Men, Archibald, du betalade ju honom icke
för det, att han burit våra saker,» sade den unga
missen.
Ur (Gösta (Berlings saga
medföljde som bekant förra veckan som
extrabilaga till dem, som prenumererat
å Idun med Modetidning. Ett par
hundra exemplar finnas ännu kvar af
nämnda bilaga, som därför i mån af till-
gång kan erhållas mot insändande till
redaktionen af SO öre i sparmärken (ej
frimärken).
•V»
Innehållsförteckning:
Ottilia Künsten; af Mathilda Boos. (Med porträtt.) — I
kälkbacken ; poem af V. E. Hollander. — Hedersskulder ; af
Ave. — Vår Betty ; skiss för Idun af Elin Ameen. — Om re-
former i kvinnodräkten; af Gurli L—r. — Sonja Kowalewski.
(Med porträtt.)— Ett balintermezzo; af A. Noël. (SL fr. förra
numret.) — Liten efterskörd från svenska skaldinnors hlom-
parterr. För Idun af Birger Schöldström. I: Ett nyupptäckt
poem af fru Lenngren. — Smånotiser från kvinnovärlden. —
Teater och musik. — Fågel Fenix ; ber. för Idun af Ma-
thilda Lönnberg. Bel. med beders. omn. vid Iduns stora pris-
täfling.
Jm*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0064.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free