Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 13 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 I DUN 1801
Fågel FeniX-
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling
’Forts.)
Vgru Lohman och Julia stego ombord för att
kasta ännu en blick på det fartyg, som skulle
C/l vara såsom ett hem för den enas man och den
andras bröder. Allting var nytt och föreföll alls
icke otrefligt, äfven kojerna voro rymliga. Wil-
liam skulle bo i Gunnars koj och slippa att vara
tillsammans med besättningen om nätterna. Det
var en tillfredsställelse för Julia, som fruktade,
att de råa sjömännen skulle behandla gossen illa.
Kapten Lohman kom nu och sade, att de må-
ste återvända, så vida de ej ville stanna, där de
voro, under hela resan. Och doktorn steg ned i
båten, hjälpte ned fru Lohman först, sedan Julia.
Hvem kan förtänka honom, om han höll hennes
hand i sin längre, än som strängt taget var nöd-
vändigt, och tryckte den varmt. Och Julia kände,
i trots af den svala hafsbrisen, en behaglig värme
vid denna handtryckning. Den tycktes säga hen-
ne, att hon egde en vän kvar, om äfven hennes
bröder voro borta.
Det är ett egendomligt skådespel att se ett far-
tyg sätta till segel. Det ser i början så dödt och
liflöst ut, där det ligger vaggande i dyningen,
stort och klumpigt och orörligt. Det är som när
man betraktar en puppa i samma ögonblick den
brister och fjärilen kryper fram. Vingarna växa
ut, det går en skälfvande dallring igenom dem.
Och så i ett nu äro de utvecklade, glad och fri
sväfvar fjäriln ut i rymden och försvinner för
blicken. Med en seglare ser det nästan likaså ut.
Seglen skjuta fram med fart, det ena före och det
andra efter, vinden spänner dem, det går en dall-
ring genom det mörka massiva skrofvet, det får
liksom lif och i ett nu dansar fartyget fram öf-
ver vågorna, lätt som en fjäril öfver det glittran-
de, gröna, hvitskummande hafvet.
Roddarne hvilade på årorna, medan detta skåde-
spel visade sig för Julias ögon. Hon hade nog
sett det många gånger förut, men med vida olika
känslor. Förr, då hon såg sin faders fartyg segla
bort, betraktade hon dem nästan med likgiltighet,
såsom när en fågel lemnade sitt näste och flög
bort. Men nu var det en jättefågel, som flög bort
med det käraste hon egde. Det föreföll henne
åtminstone så i detta ögonblick.
Gunnar stod i bakstammen af fartyget och såg
emot land. Där låg hans födelsestad med sina
gråa tak och sin höga tornspira. Där vaggade
den lilla båten med Julia och fru Lohman. Den
blef allt mindre och mindre, nu syntes den ej
mer. Så försvann staden, blott tornspiran stack
ännu fram, likt ett finger pekande mot himlen.
Så låg landet nere vid himlabrynet som ett moln,
äfven det sjönk ned under synkretsen. Himmel
och haf famnade blott hvarandra, båda lika blå,
lika oändliga. Men där borta på det land, från
hvilket han allt mer och mer aflägsnade sig, hade
han lemnat allt hvad han älskade högst på jor-
den. Hade han i detta ögonblick haft vingar,
säkerligen hade han då vändt om till det fattiga
hemmet, där modern grät öfver honom och syst-
rarna sörjde. O, huru vansinnigt att resa bort så
här och lemna fosterland och mor och syskon,
vänner och kamrater — resa bort för att söka
lyckan. Kanhända reste han i stället bort från
denna nyckfulla gudinna, som uppsöker dem,
hvilka ej efterslräfva henne, men undflyr dem,
af hvilka hon ifrigast åtrås. O, att han aldrig
farit !
Ur dessa sorgsna betraktelser stördes Gunnar
af kaptenen.
»Se så, min gosse», sade han och klappade
honom vänligt på axeln; »nu gäller det att se,
framåt och inte tillbaka, annars får du blicken
skum af tårar, och det gäller att se klart.»
Och Gunnar försökte att se framåt, men under
hela resan vände sig hans tankar, liksom hans
blickar, ständigt tillbaka. Man har också tid till
betraktelser ombord på ett segelfartyg, när man
är med blott som passagerare. William hade det
i så fall bättre, att han hade sina vissa sysslor
ombord, och öfver hufvud taget höll han sig vid
godt mod och såg framåt. Men äfven honom
hände det understundom, att han såg tillbaka,
och då ville tårarne gärna smyga sig fram.
Gunnar fann resan ganska långsam. Fåfängt
packade han upp sina böcker och fördjupade sig
i mekanikens studium och gjorde sina utkast och
planer till förbättrande af maskiner eller maskin-
delar. Tiden gick trögt, och när kaptenen gnug-
gade sinå händer och prisade sitt nya fartygs
goda segling, tyckte Gunnar, att det var tämligen
oförtjänta loford.
Omsider var man då framme i Hull, där trä-
lasten skulle lossas. Gunnar fick bref från hem-
met och skref själf tillbaka, men det ökade blott
hans hemlängtan, och den engelska staden intres-
serade honom föga. Efter några dagar hade dock»Carl
Edvard» lossat och intagit ny last, och man gick
åter till segels. Samma enformiga lif började
åter, och den ena veckan följde på den andra.
Slutligen rapporterades en morgon, att land syn-
tes förut. Gunnar rusade då upp på däck, ifrig
att skåda Amerika, hans framtids land. Och där
låg, det som en strimma nere vid synkretsens
gräns, dunkelt och platt och hvardagligt. Ingen-
ting nytt, ingenting öfverväldigande, ingenting som
slog an på inbillningskraften. Vinden var emot
och man måste kryssa, och aftonen kom, utan
att man synbarligen hunnit landet närmare.
Gunnar gick ned i sin hytt och, trött af dagens
väntan och spaning, kastade han sig på sin bädd
och somnade tungt, vaggad till sömns af Atlan-
tens vågor.
Han vaknade vid spring och buller ombord,
men fartyget tycktes honom ligga stilla, och han
hörde ej vågorna slå emot dess sidor. Det var
kvaft i kojen, och han slog upp fönstret. Utsikten
förmörkades af en stor ångare, som passerade
tätt intill »Carl Edvard». Under natten hade vin-
den kastat om och det svenska fartyget hade
hunnit högt i Delawareviken nära sin bestäm-
melseort.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
