Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 59
jEn annan gnng än värre det är,
än hetare vår strid! —
flag springer efter, jag står ej ut —
och kpsser honom llid!
jtivarfor är min egen pps ej snäll
och tar försonligt min kpss?
iAck! ~üm du visste, hur ondt jag led,
när jag dig straffade npss!
if)ch hlir han en lätting, en löjtel för vind,
fDå är min skuld för stor! —
ftian trotsar så älskligt, smeker så ljuft:
jriur svårt att vara mor!
[Nju har han lemnat sin lilla stol,
och skpggt han nalkas mig,
han lutar kinden och säger tpst:
»f/ag -— — jag förlåter dig!»
J. N-g.
När barnen växa ifrån oss.
@
|fta nog hör man den klagan: barnen växa
___ifrån oss. Och de göra det. De växa ur
knä och ur hjärta lika fort, säger ordspråket. De
få andra intressen, nya vänner, åsikter, alldeles
motsatta våra egna och dem, hvari vi fostrat
barnen. Och så stå vi där med den tomma
famnen och det gamla hjärtat, det längtande
ömma hjärtat, hvars kärlek kanske till och med
synes de unga fordrande och besvärlig.
Det synes oss bårdt detta och oförtjänt.
Hårdt är det, men det är fråga om, huruvida
det alltid är oförtjänt. Vi klaga öfver, att
barnen nu undandraga oss sitt förtroende, att
de ej hysa intresse för sådant, som intresserar
oss, att de söka andra vänner och sätta dessa
vänner i första och oss, sina föräldrar, i andra
rummet. Men är det då alldeles så säkert,
att vi icke här skörda just det vi sått? Satte
vi oss då in i det, som intresserade de små,
och lade allt annat å sido för att deltaga i det,
som gladde dem? Sysselsatte vi dem, när de
icke själfva kunde finna något sätt att använda
tiden, och funno de alltid hos far och mor det
deltagande och den tröst, de behöfde i sin glädje
och sina små bekymmer? Satte icke vi våra
intressen, våra nöjen, värt arbete framför deras?
Jo, visserligen, men det måste vi ju! Icke
kan man hafva tid och håg att pjollra med
barnen beständigt! Det skulle ju också vara
att skämma bort dem.
Mycket möjligt. Men då måste vi väl också
finna oss i, att de unga, när de hörja sitt lif,
lemna oss ur räkningen och sätta sina intres-
sen framför våra — vi hafva ju själfva lärt
dem det. Häremot kan ju med fog invändas,
att vi ju gjort så mycket för harnen, gifvit dem
uppfostran och sörjt för dem på bästa sätt, och
att de därför äro skyldiga oss kärlek och tack-
samhet. Visserligen, men hafva vi nu verkli-
gen gjort detta allt, så var det ju blott vår
plikt mot dem, vi gifvit upphof, och vidare
kunna ju barnen ganska väl visa oss tacksam-
het och kärlek på mellanstunder, liksom vi gjort
mot dem. Det finnes ingen hjälp därför —
barnen växa från oss — vi blifva efter.
Jo, det finnes dock något, som kan mildra,
om också ej helt och hållet afbjälpa det vi
klaga öfver. Men det värsta är, att vi måste
börja därmed så tidigt, redan när barnet ligger
i vaggan. Vi måste nämligen växa med våra
hcvrn, först växa in i deras hjärtan och i deras
lif, så att de skulle sakna oss, om vi ej längre
vore där; och sedan måste vi försöka växa
uppåt med dem, växa med deras kunskaper, växa
in i deras intressen och afhandla dessa med
dem, ty det är utan tvifvel en af de orsaker,
hvarför de unga så ofta hos andra nedlägga
sitt förtroende och utgjuta sitt hjärta, att mellan
dem och föräldrarne småningom växer upp en
osynlig skiljemur, som ingendera har mod att
nedbryta. »Du förstår mig, du,» säga de unga
till hvarandra, och därmed mena de oftast: du
tillrättavisar mig ej. Många uppriktigt väl-
menande föräldrar tro" sig nämligen pliktskyl-
diga att alttid korrigera barnen, hvartill många
lägga detta att aldrig tillåta dem uttala eller
försvara sin egen mening. Men detta tillrätta-
visande är ytterligt plågsamt för det finkänsliga
barnet, och alla barn äro finkänsliga, innan de
genom oriktigt behandlingssätt blifva hårdsinta
— naturligtvis mer och mindre finkänsliga och
ömtåliga, så att det fordras mer och mindre
arbete för att förslöa deras känslor. Det åter
att barnen ej få uttala sin mening, gör, att de
behålla den för sig och envisas att fasthålla
den, när de ej få skäl för, att den är oriktig,
utan blott med maktspråk nedtystas. Att här-
med ej menas, att barnen skola få öfverlemna
sig åt ett själfsvåldigt disputerande med föräl-
drar och andra, kan hvarje tänkande människa
naturligtvis inse. Men i stället att tysta ett
barn med det vanliga: »det där förstår du ej»,
kan man ju ändra det till: »tror du, att du
förstår den saken? Låt mig.höra dina skäl».
Naturligtvis måste detta ske med förstånd, så
att barnen ej väoja sig att upptaga likt och
olikt, både hvad som passar och som icke passar
för deras ålder och tankeförmåga.
Icke heller kunna alla barn vinnas på samma
sätt, men de föräldrar, som allvarligt vilja det,
böra väl kunna utgrunda rätta sättet att vinna
sina barns förtroende.
Första vilkoret för» att barnen i en framtid
icke skola alldeles växa ifrån oss, är därför
att icke nu, när de ännu höra oss till, aflägsna
dem ifrån oss. Hafva de en gång kommit bort,
få vi dem kanske aldrig åter. Låtom oss därför
först och främst se till, att vi behålla dem.
Kunna vi gifva barnen en tidsenlig uppfostran,
dröjer det icke länge, innan de i kunskaper
hinna förbi oss. Dels äro våra egna litet för-
legade, dels, af hrist på öfning, ieke vid behof
färdiga till användning, Det sämsta man då
kan göra är att försöka dölja detta förhållande.
Barn och ungdom äro skarpsynta, och hafva de
en gång genomskådat oss, tro de oss aldrig
mera. Bättre då att rent ut erkänna, hvad man
glömt, hvad man försummat, hvad som är
nytt. Man behöfver därför hvarken beundra
sina ättlingars djupa visdom eller nedsätta sig
själf. Hafva de unga större kunskaper, så hafva
de gamle i stället större erfarenhet, och det
gäller blott att öfvertyga ungdomen om, att de
förra äro till ringa nytta utan den senare.
Men det är svårt, nästan omöjligt, invänder
man. Det är ju känd sak, att de unga aldrig
låta öfvertyga sig — det är just deras fel, att
de ej vilja höra eller taga skäl.
Kanhända. Alldeles visst är det väl inte
ändå, ty äro barnen vana vid att föräldrarne
tala ömt och förståndigt med dem, så höra de
nog också därpå, och några dispyter behöfva
ej förekomma. Ett varmt och hjärtligt ord
bryter då udden af den lilla bitterhet, som ju
ofta kan uppkomma vid meningsutbyten, och
det brukar ej behöfvas mer än en liten påmin-
nelse om kärleken hos föräldrarne, för att barnen
gärna gifva efter.
Men nu kan det hända, att åsikterna äro så
bestämdt utpräglade hos båda, att ingendera
kan öfvertyga den andra. En häftig tvist blir
ofta följden — blir det kanske just därför, att
de gamla nödvändigt vilja påtruga de unga sina
åsikter, och därför att dessa ej vilja låta påtruga
sig något, hvad det än vara må. Då är det,
som den från spädaste åren inplantade kärleken
och kärleksfulla vördnaden å den ena sidan och
det kärleksfulla öfverseendet å den andra skola
förhindra bitterheten i dispyten, så att, äfven
om enhvar behåller sin mening, det goda för-
hållandet mellan båda består. När de uppväxta
barnen se, att föräldrarne akta deras mening,
akta de också föräldrarnes, och någon tvist kan
då ej gärna komma i fråga. När de se föräl-
drarne utan tvekan gifva med sig, om de finna
sin mening ohållbar, vänja sig barnen ju också
vid detsamma och inse, att sådant är en af den
goda tonens fordringar.
Alltså — låtom oss tillåta barnen fritt och
otvunget uttala sina tankar och åsikter, men
låtom oss ej glömma att på samma gäng lära
dem att utan envishet förfäkta sin mening, utan
häftighet upptaga och utan öfverlägsenhet be-
möta motståndarens. Vi skola då veta våra
barns tankar, kunna intressera oss för det, som
intresserar dem, och förstå, hvad som rör sig i
deras känslovärld.
Oaktadt allt bemödande, oaktadt de bästa
afsikter händer det nog ändå, att barnen växa
ifrån oss, säger man måhända. Ja, det kan
ju icke nekas, att sådant händer. Men om vi
alla allvarligt bemödade oss om att vinna första
platsen i våra barns hjärtan, så skulle det utan
tvifvel hända mera sällan; därvid är dock att
märka, att detta måste ske så, att jämte kär-
leken till föräldrarne alltid också står aktnin-
gen, ty har den barnsliga kärlekens tempel icke
denna fasta grund att stå på, faller det snart
i grus.
Hela felet vid uppfostran är måhända det,
att vi icke tillräckligt tänka på framtiden därvid,
utan åtnöja oss med hvad som för stunden
hjälper eller gifver oss fred,, utan att tänka på,
att allt livad vi med våra barn företaga är en
framtidens sådd, som skall gifva skörd, hvart
och ett efter sin art; sker en försummelse, så
hämnar den sig, i mån som den är stor eller
liten.
Att barnen icke för sina förökade kunska-
pers skull eller för sina nya intressens skull
behöfva växa ifrån kärleken till sina föräldrar,
visar oss historien med rätt månget exempel på
stora män, som stigit högt i både vetande och
ära och ändock icke växt ifrån en gammal
moders hjärta, en ålderstigen faders ömhet.
Men då hafva också dessa föräldrar själfva lefvat
sig in först i sina barns hjärtan och’ sedan i
deras intressen och sålunda knutit sig vid dem
med sådana kärlekens band, som ingen god och
renhjärtad människa någonsin kan eller vill växa
ifrån.
Mathilda Langtet.
När man har ett hem, har man ett ansvar,
och detta ansvar gifver en viss värdighet och
glädje. S. Kierkegaard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
