Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 J D U N 61
hustrun frân hvarje själfförvärf. Lagen ne-
kar henne borgarskap; ett yrke, som förut-
sätter dylikt, kan hon alltså blott genom man-
nen utöfva. I följd af sin husbondsrätt be-
stämmer vidare denne, hvar hemmet skall
vara beläget, och han kan i hvarje fall för-
hindra hvilket som helst förvärf, som måste
drifvas inom detsamma. Han kan kasta
hustruns elever på dörren, han kan förstöra
hennes böcker, hennes papper, hennes verk-
tyg-
Har då mannen i gengäld för all denna
makt motsvarande stora förpliktelser inom
äktenskapet? Frågan måste med nej besva-
ras. Han har visserligen exempelvis skyl-
dighet att betala hustruns före äktenskapets in-
gående gjorda skulder; men hur ofta betalar
han icke också sina egna af just de medel, hon
för med sig! Inför domstol representerar han
ensam det gemensamma boet; äfven i saker,
som röra henne rent personligen, svarar han.
Skulle hon fällas till böter, får hon själf be-
tala dem, om hon något eger; är det straff-
böter, får hon »sitta utaf dem», förr än man-
nen kan åläggas skyldig gälda dem. Den
inbördes försörjningsskyldigheten är lika. Eger
mannen tillgångar, eger hustrun sådana, ega
bägge — skyldigheten blir hans, hennes eller
bådas.
Så länge den gifta kvinnan skall fortfara
att lefva under detta omyndignetstillstånd,
fattas själfva grunden för en ny rättsordning.
Yid åstadkommandet af en sådan måste kvin-
nans myndighet vara det principiella; sär-
egendomen kommer sedan att af sig själft
framgå som den praktiska tillämpningen
häraf.
I hustruns förhållande till barnen dyker
åter denna olycksaliga omyndighet upp som
det svarta spöket. Den som icke ens får
råda för sig själf, huru kunna råda för an-
dra! Fadern bestämmer öfver de gemensam-
ma barnens religion, deras uppfostran, skol-
gång, ja, om de äro omyndiga, deras äkten-
skap. Och äfven om fadern faller ifrån, in-
träder därmed ieke modern som oinskränkt
förmyndare för sina barn, utan begränsas
hennes rätt, åtminstone enligt vår svenska
lag, af ett familjeråd vid hennes sida.
Inom skilsmessolagstiftningen må nu villigt
medgifvas, att någon egentlig orätt icke gjorts
kvinnan, så till vida att de gällande bestäm-
melserna här måste anses lika betungande
och oförmånliga för ömse parter. Ett viktigt
försteg har dock mannen äfven här, inom de
olyckliga förbund, där icke två hjärtan längre
kunna enas : han har barnens öde i sin hand.
Hvarthän han med denna makt kan föra det
med deras moder, kan lätt hvarje kvinna
tänka sig.
Hvad allt nu här har sagts, de mörka
skildringar, som framlagts, gälla äktenskaps-
lagen, icke äktenskapen. Att den hjärtats hu-
manitet, som den sanna kärleken närer, inom
de enskilda äkta förbunden förmildrar bok-
stafvens tyranni och bär öfver formens stöte-
stenar, må med glädje erkännas. De svåraste
missförhållanden dock både kunna uppstå
och göra det, så länge ej den mänskliga ord-
ningens anda här förändras. Att jordmånen
för ett tidsenligt reformerande af äktenskaps-
lagordningen måtte vara gynsam, därom hysa
vi godt hopp. Och reformen härvidlag heter
i få ord — ett helt nytt system.
J. N—g.
Ydr Betttj.
Skiss för Idun
af Elin Ameen.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»Men hur skall det gå, om Betty en dag
gifter sig och leinnar er?» frågar jag.
De gamla se på hvarandra och le åt min
obefogade oro för den saken.
»Det är långt dit, hon är bara barnet ännu,»
svarar gumman, — »nyss sjutton år och inte
en tanke dit åt.»
»För resten,» faller gubben io, — »så när
den tiden blir, finns det rum för båd’ Betty
och hennes man här i huset. Och inte ska’
det gå som med hennes mor — ingen kring-
strykande utländing ska’ springa i väg med
vår Betty, utan vill hon ha’ en man, ska’
hon ta’ den, som jag ser ut åt henne, så sannt
jag heter Peter Olson.»
Han skickar en energisk stråle af tobaks-
spott långt ut ät rummet.
Mor nickar instämmande och säger:
»Någon sorg kommer Betty aldrig att göra
oss, hon är fäst vid oss gamla och brukar
säga, att hon aldrig ska’ lemna vårt hem, utan
alltjämt vara vår ålders tröst och solsken och
en dag sluta till våra ögon, när vi ingå i den
eviga hvilan.»
Det blir högtidligt tyst i rummet några mi-
nuter. Skymningen faller allt starkare på och
skuggorna svepa sig djupare kring föremålen i
dagligstugan.
»Men det är värst, hvad tösen dröjer länge
i kväll,» säger far och ser ut åt sandgången.
»Det är snart mörkt.»
Denna anmärkning erinrar mig om, att jag
måste skynda mig till min bostad. Som jag
dock gärna vill taga farväl af den täcka, glada
Betty, hvilken ofta i solnedgången rott mig i
sin lilla båt, när hafvet legat lugnt och spe-
gelklart, ber jag, att de skola skicka henne
ner till ångbåten, som tidigt följande morgon
skall föra mig därifrån. Efter ett hjärtligt
farväl och följd af den vänliga gumman ända
till trädgården och gubben släpande sig ut på
förstukvisten, går jag hastigt genom grinden
ut på vägen.
Yinden tar fatt i mina kläder och sveper
hatten af mig, så att jag måste springa ett
stycke för att få tag i den. Genom blåsten
hör jag gummans röst ropa:
»Om fröken möter Betty, så bed henne
skynda sig hem ! »
Där finns en genväg genom en liten skogs-
dunge till min bostad. Jag hinner nog gå
den vägen, innan det blir alldeles mörkt. Allt
folket känner mig och jag dem, så jag behöf-
ver inte vara rädd, om jag skulle träffa på
någon.
Knappt inne i dunklet hör jag röster strax
i min närhet. Här är lugnare, så de höras
klart och tydligt. Jag stannar ett ögonblick
och undrar, om jag skall bli rädd och vända
om. Jag hör en kvinnoröst mellan häftigt
gråtande och en mansröst, som talar tröstande
ord. Den senare känner jag genast igen på
brytningen som tillhörande en ung tysk må-
lare, hvilken sedan några veckor vistats i trak-
ten för att taga vyer. Jag har några gånger
träffat honom och talat vid honom.
Medan jag ännu tvekar, om jag skall fort-
sätta eller vända om, stannar jag som fast-
naglad, ty alldeles tydligt nå till mitt öra dessa
ord på målarens brutna svenska:
»Betty, älskade, gråt inte så — det är
bara lycka — och du följer mig till mitt hem-
land.»
Och Bettys förgråtna stämma svarar:
»Mormor och morfar -— jag kan inte —
jag törs inte — jag får aldrig deras lof . . .»
»Vill du då inte, Bettty?» frågar mansrösten
med det mest bedårande tonfall af ömhet.
Jag vet inte, hvad eller hur hon svarar, ty
det blir alldeles tyst. Jag besluter nu att
fortsätta framåt, och vid den krök, gångstigen
gör, kommer jag rätt in på de två, hvilka
sitta på en bänk, hon tätt sluten i hans ar-
mar. När de få syn på mig, sliter hon sig
med ett rop ifrån honom och står midt fram-
för mig, skälfvande och förfärad. I halfmörk-
ret lyser hennes ansikte spöklikt blekt.
»Jag har väntat hos er för att säga dig
adjö,» yttrar jag, »och när jag gick, bad mor-
mor, att om jag mötte dig, skulle jag säga till
dig att skynda dig hem. Vill du, att jag
skall följa dig?»
Jag lägger min arm om henne liksom till
skydd, ty jag har en instinktlik känsla af, att
hon skall bevaras mot mannen där, hvilken
också rest sig från bänken.
»Jag skall följa Betty,» säger han lugnt,
»jag har mer rätt därtill än någon annan, ty
jag ämnar gå med henne för att begära henne
till hustru af de gamla.»
Betty gömmer ansiktet i händerna och grå-
ter häftigt. Utan tvifvel känner hon sig som
en brottsling, och det är derför, hon för för-
sta gången i sitt lif är rädd för morföräl-
drarne.
Hvad rätt har väl jag som främling att
blanda mig i deras göranden? Jag känner
det som en olycka för dem alla, men är det
icke bäst, att Betty själf får kämpa sig genom
striden? Hon skall troligen icke heller lyssna
till mina ord — en annan röst skall hviska
i hennes öra med det bedårande tonfall, jag
nyss hörde, och den rösten skall segra.
Jag kysser under rörelse Betty, önskar ben-
ne den lycka, jag i mitt sinne tviflar på, tac-
kar henne för sommaren och ber henne titta
ner till ångbåten nästa morgon, så får jag
höra, hur det gått henne.
Så skiljas vi och gå hvar åt sitt håll. Mi-
na tankar följa med oroligt intresse de två
unga och de gamla, som ingen aning ha om,
hvad som nästa stund väntar dem. Ingen
tycks haft reda på, att Betty varit närmare
bekant med tysken. Jag erinrar mig en gång
ha sett dem stå och samtala nere vid stran-
den, men jag fäste mig ej därvid, ty tysken
gick omkring öfverallt, tog vyer och pratade
med folket. Det är antagligen under de allra
senaste dagarne de blifvit närmare bekanta
och helt hastigt som bekantskapen mognat till
kärlek. O, Betty, går det så fort att glömma
tretton år af uppoffrande kärlek och aldrig
tröttnande ömhet från de gamla för en främ-
ling, om hvilken de ej vet mera, än att han
har ett vackert ansikte, omgifvet af mörka
lockar, ett par eldiga ögon och en röst, som
klingar som musik!
Det blir samma historia som för tjugu år
sedan med din mor — kanske ändå bittrare,
när det nu repas upp igen. Den gamle lot-
sen kommer att brumma och svära, slå sin
giktbrutna hand i bordet och säga liksom för
tjugu år sedan åt sin enda dotter: aldrig! Och
mormor skall gråta stilla, gråta bort alla de
ljufva illusioner hon närt, ända sedan morfar
första gången lade den lilla flickan med de
stora, undrande ögonen i hennes famn. Men
sin kärlek kan mormor inte gråta bort —
den öfverlefver allt i tiden.
De äro icke enfaldiga, de gamla. Liksom
jag, de få gånger jag talat vid konstnären, ge-
nast insett, att han är en flyktig natur, van
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
