- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
64

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 20 februari 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

64 (DUN 1891
onkel har en stor verkstad. Vill ni gå till ho-
nom?»
»Mycket gärna; men jag har inga rekommenda-
tioner. Jag är främling i Filadelfia, främling i
Amerika.»
»Åh, det kan hjälpas.» Han skref några rader
på sitt visitkort och lemnade det till Gunnar. »Låt
mig nu betala min skuld till er.» Han tog fram
en gulddollar.
»Om jag får anställning hos er onkel, så är
jag er gäldenär i stället,» sade Gunnar, sköt ifrån
sig guldstycket och gick.
»Stackars gosse!» sade amerikanaren; han har
uppenbarligen lidit skeppsbrott där hemma, rätt
så ung han ser ut, och nu kommer han hit för
att reparera.
»Tror du? Men han ser så riktigt hygglig ut,»
sade miss Annie.
Och så tänkte de ej vidare på Gunnar. Denne
å sin sida skyndade att uppsöka den ingeniör,
hvars adress han fått. Skulle det verkligen lyckas
honom att ändtligen erhålla arbete? Hans hjärta
slog våldsamt af hopp och fruktan. Skulle han
möjligen nu kunna förverkliga sina drömmar om
att förtjäna så mycket, som vore nog, icke endast
för honom själf, utan äfven för mor cch syskon
där hemma.
Då han kom till ingeniör Finestone, var denne
bortrest. Gunnar framlemnade det kort, han er-
hållit, och frågade, om han kunde få komma och
hemta svar, när ingeniören återvändt. En betjänt
svarade ganska snäsigt, att det ej lönade mödan.
Det vore så många, som sökte honom, »och jag
förstår mycket väl, att det är för att tigga,» tiil-
lade han.
»Nej, visst inte,» genmälde Gunnar; »jag söker
anställning vid en mekanisk verkstad, och jag
har rekommendation från mr Archibald Fine-
stone.»
»Åh,» sade betjänten ironiskt, »från hvilken tid
började mr Archibald att rekommendera mekaniska
arbetare, och hvad vet han om deras duglighet?
Om ni har tillförlitliga betyg, så gå till verkmä-
staren ! Det är han, som sköter den saken och
antar eller afskedar arbetare.»
»Men jag önskade tala vid ingeniören själf,»
invände Gunnar.
»Det var en märkvärdigt envis karl! Ni hör ju,
att han är borta.»
»Men när han kommer åter?»
»Han kommer aldrig åter,» sade betjänten, knuf-
fade undan Gunnar och stängde dörren.
Gunnar gick hem med förtvitian i hjärtat. Vid
sin återkomst fann han där bref från Sverige, från
mor och syskon.
Fru Emilia skref, att det gladde henne, att det
gick honom väl där ute i Amerika, och hon tac-
hade honom för öfverlåtelsen af pengarne. »Vi
fingo ditt bref,» hette det vidare, »till jul, och vi
räknade det för en julklapp.^ Julia vill ej, att vi
skola använda mer än den årliga räntan, så vida
inte något oförutsedt skulle inträffa. Hon tycker,
att vi skola behålla dina pengar till en nödhjälp.
Julia är så oerhördt praktisk, och jag tvillar inte
på, att hon en dag blir stenrik, då hon kan spara
och gnida så. Berta skall i vår konfirmeras och
omedelbart därefter resa till Värmland. Juha har
styrt systerns garderob i ordning, så den blir rik-
tigt presentabel. William skref fran Gapstaden,
och vi fingo hans bref efter ditt. Jag vet ej, hvad
han menade med, att du nog hade det hårdt.
Kanske menade han, att du leddes där ute fjär-
ran från mor och anhöriga.»
Julia skref också, men blott några rader. »Jag
tackar dig,» skref hon, »du är mer än ädelmodig.
Men dina pengar skola ej röras, åtminstone ej
ännu. Behöfver du dem, så skrif till mig. Jag
läser emellan raderna i ditt bref och förstår, att
icke allt är så, som du vill, att vi skola före-
ställa oss.»
Åh, du kloka Julia, det hade således ej lyckats
att föra henne bakom ljuset. Men hon kunde
dock ej ana, huru det ändå i själfva verket var.
Dock, hennes farhågor måste skingras. Det var
icke långt till hennes födelsedag, hon fyllde då
nitton år. Stackars Julia, om han kunde skicka
henne en gåfva! Ack, hvarför hade han skjutit
ifrån sig mr Archibalds gulddollar ? Det kunde hafva
blifvit grundplåten till en födelsedagsgåfva åt hans
syster. Dock hon skulle hafva den ändå
Han gick ned till hamnen och tog anställning
som bärare vid ett fartyg, som höll på att lossa.
Det förslog mindre, ty man betalade där för tim-
me. Han började med friskt mod och höll ut till
kvällen, men ban fann, att huru stark han än
var, så kunde han ej stå ut därmed i längden,
han var för ovan vid kroppsarbete. Men ett par
dagar i veckan kunde han i alla fall försöka, och
så de andra dagarne vid passagerarebåtarne.
Efter tre veckors arbete och försakelser kunde
han köpa en vexel på 10 dollars och gifva henne.
Under denna tid hade han ej ens tänkt på mr
Archibalds rekommendation, men nu föll det ho-
nom in, att han väl ännu en gång borde gå och
fråga, om ingeniören vore hemma. Det kunde ju
ej hända värre, än att han blefve afvisad af be-
tjänten.
Gunnar tog på sig sina snyggaste arbetskläder
och gick dit. Det var den tiden, då den fina
världen plägade promenera längs Chestautstreet
Han valde den vägen. Det roade honom att se
de unga amerikanskorna till fots, i vagn eller till
häst på denna deras mest omtyckta promenad-
plats. Ingeniören bodde blott få steg därifrån vid
en sidogata, nära floden Schuylkill. Gunnar gick
med högburet hufvud och elastiska steg, han hade
nästan glömt målet för sin vandring för nöjet att
se på de unga flickorna. Se den där brunetten,
huru käckt hon tyglade sin häst, där hon satt i
sin snedsadel ! Gunnar kunde ej underlåta att
beundra både hästen och ryttarinnan. Föga kunde
han ana, att han själf var föremål för den unga
brunettens uppmärksamhet, men så var likväl
fallet.
Miss Faithful Fairfax hade denna morgon läst
i ett af de radikala bladen — en sådan där halft
socialistisk tidning, som talade om kroppsarbeta-
ren, såsom den där borde besitta jorden, men som
orättvist utplundras af kapitalisten, och som tvin-
gas att lemna sitt arbete för en spottstyfver —
ett arbete, på hvilket den rike ockrar och köper
sig därför nöjen och njutningar och lyx af alla
slag, under det att arbetaren, den rätte arfvingen
till allt detta, lider brist på det nödvändigaste.
Väckt at denna tidningsartikel, såg hon påhvarje
mötande arbetare denna dag. Hon granskade dra-
gen i hvarje ansikte. Men icke sågo de ut, som
skulle just de vara de enda värdiga att beherrska
världen. Hon läste icke mycken intelligens, än
mindre själfförsakelse i deras ansikten, som hon
granskade. Nej, hon ville ej lemna världens^ styre
i deras händer, de sågo för det mesta så råa, så
låga eller hotfulla ut. Icke torde det vara väl be-
stäldt med världens styrelse, men då befarade
hon, att det blefve ännu värre. Hon meddelade
sina iakttagelser härom till sin kusin, som red
vid hennes sida, då i det samma hennes blick
föll på Gunnar.
»Men se där en arbetare, som ser annorlunda
ut!» utbrast hon. »Huru stolt han bär sitt huf-
vud, och hans ögon lysa af intelligens. Se dit,
Archibald ! »
»Åh,» utropade denne, »det är ju min bössmed !
Ja, du har rätt, det är ett ovanligt intelligent ut-
seende, men tyvärr — han ville ej arbeta. Jag
lemnade honom en rekommendation till vår onkel,
och han har icke hört af honom.»
»Det måste man taga reda på,» sade miss^ Faith-
ful och manade på sin häst för att uppnå Gun-
nar. »Jag har fått ett sådant fruktansvärdt an-
fall af filantropi.»
Men det var ej så lätt att följa Gunnar. Be-
kanta och vänner mötte här och där, och man
måste stanna och svara på deras frågor, huru
man mådde, och äfven byta några flere ord med
dem. Och när det korta samtalet var slut, dröjde
det i alla fall en stund, innan man kunde åter-
taga stråten efter den unge arbetaren, som gick
sin väg fram utan afbrott och slutligen alldeles
förlorades i folkvimlet.
»Fluru harmligt!» utbrast miss Faithful och höll
in sin häst samt spanade efter den unge arbeta-
ren utefter hela Chestautstreet. »Kanske har han
tagit af på någon sidogata, han finnes icke mera
här.»
»Huru kunde ett oblidt öde så styra hans steg,»
sade Archibald patetiskt; »att han undgått min
vackra kusins ögon och glidit undan hennes pro-
tektion !»
»Jag skall taga reda på honom,» sade hon; »så
sannt jag heter Faithful, han skall inte undgå
mig.»
»Det var en fruktansvärd ed,» svarade Archi-
bald skämtande; »och för att du skall kunna
hålla den, föreslår jag, att vi lemna Chestautstreet
och ge oss af till den bullrande Marketstreet eller
kanske till och med rida den långa Broadstreet i
ända öfver Penn square och allt vidare.»
ȁh, Archibald, var nu allvarsam och visa dig
som min riddare,» sade hon. »Du hör ju, att jag
för tillfället är filantrop. Jag borde egentligen
alltid vara det, ty min mor gaf mig namn efter
en af de invandrade stammödrarna, och de voro
allesammans så fromma, att de otvifvelaktigt
skulle förakta mig, deras ovärdiga namne.»
»För all del, kusin Faithful,» svarade Archi-
bald ; »lägg af denna förtjusande riddräkt och an-
tag den grå kväkardräkten ! Kasta den lilla rid-
hatten med dess långa vajande plymer i Schuyl-
kill och sätt på den stora, oformliga, bredbrättade
kväkarhatten. Din namne bar den utan tvifvel,
och,» tilläde han förtroligt, »du är tillräckligt
vacker för att vara förtrollande till och med i den
fågelskrämman, och jag skall obetingadt skatta
mig lycklig att få vara din riddare äfven då, så
sannt jag heter Archibald.»
»På ett så svårt prof skall jag icke sätta dig,
kusin Archibald,» genmälde miss Faithful leende.
»Jag skall aldrig kläda mig som en fågelskrämma.
Hu då! Det vore fasligt att alltid bära färglösa
kläder och en hatt, med hvilken man riskerar att
allestädes stöta emot på gatorna. Men hjälp mig
nu att taga reda på den där unga arbetaren!»
»Jag står till ditt förfogande. Men huru skall
detta ske? Skall jag ge hans signalement åt po-
lisen?»
»Fy då! Du skall hjälpa mig att hitta upp
honom. Han brukar ju vara nere vid ångbåts-
hamnen?»
»Ja, han var där åtminstone en gång.»
»Vi skola se efter, om han icke är där i mor-
gon,» sade miss Faithful och tittade på sin klocka.
»Men nu är tiden snart inne för onkels lunch, och
jag hinner knappast att byta om dräkt till dess.
Får jag bjuda min kusin på en bit kallt kött och
en kopp te?» tilläde hon.
»Mycket förbunden, Faithful,» svarade han och
följde sin kusin, som red i skarpt traf nedåt flo-
den. Just som hon svängde om hörnet till on-
kelns hus, såg hon den unge arbetaren vid dör-
ren. Hon höll inne sin häst, en betjäntgosse skyn-
dade fram för att taga emot den. Archibald hop-
pade ned från sin häst för att hjälpa sin kusin,
men hon satt orörlig kvar och lyssnade till, huru
den unge arbetaren höfligt frågade efter, om in-
geniör Finestone nu vore hemma, samt huru be-
tjänten svarade honom, att det vore han visst
icke.
»Vill ni inte vara god och säga någon tid, då
han kan träffas. Jag önskade nödvändigt få tala
vid honom.»
»Men det gör honom alldeles det samma att
träffa er,» svarade betjänten.
Gunnar vände sig om med en suck.
»Min onkel skall inom ett par minuter komma
hem, det är tiden för hans lunch,» sade miss
Faithful, som lätt hoppade ur sadeln och, med
riddräkten släpande efter sig, skyndade fram
mot Gunnar. »Om ni behagar följa mig, min
herre!»
Gunnar följde henne med en bugning. Under-
inflytande af sina nyväckta filantropiska känslor,
tilltalade hon den unge arbetsklädde mannen med
samma artiga ton, som om han varit en förklädd
prins.
»Behagar ni stiga in i salongen, min herre?
Min kusin Archibald skall skatta sig lycklig att
få hålla er sällskap, tills onkel kommer. Jag måste
aflägsna mig för några ögonblick.»
Archibald gjorde en liten grimas, men fogade
sig efter sin vackra kusins vilja. De båda män-
nen inträdde tillsammans i salongen. Miss Faith-
ful vände sig därpå till den förvånade betjänten
och tilltalade honom med ögon, blixtrande af för-
trytelse.
(Forts.)
Ur §östa @eriings saga
medföljde som bekant nyligen som
extrabilaga till dem, som prenumererat
å Idun med Modetidning. Ett par
hundra exemplar finnas ännu kvar af
nämnda bilaga, som därför i mån af till-
gång kan erhållas mot insändande till
redaktionen af 30 öre i sparmärken (ej
frimärken).
Innehållsförteckning:
Drottning Elisabet af Rumänien, »Carmen Sylva»; af —k.
(Med porträtt.) — Straffet; poem af »Carmen Sylva», öfvers.
af J. N—g. — När barnen växa ifrån oss; af Math. Lavglet.
— Plikt? skiss af Elma. — Hustruns rättsliga ställning en-
ligt nu gällande lag; efter Anna Bugge-Wicksells föredrag den
16 dennes, af J. N—g. — Vår Betty ; skiss för Idun af Elin
Ameen. (Slut från föreg. n:r.)n— Vissnande kransar ; af Aurore
Lundqvist. — Smånotiser frän kvinnovärlden. — Teater ocli
musik. — Fågel Fenix; ber. för Idun af Mathilda Lönnberg.
Bel. med beders. omn. vid Iduns stora pristäfling.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free