Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 I DUN 1891
Täflingstiden utgår för de trenne första
afdelningarna den 1 nästkommande augusti
och för de båda sista den 1 instundande
juni.
Att hvad som inlemnas till täflingen skall
vara svenskt original och ej förut publi-
ceradt faller af sig själft. Manuskriptet
bör, åtminstone till de två sista afdelnin-
garna, vara skrifvet på endast en sida af
papperet.
Till prisdomare komma liksom förra gån-
gen att utom redaktionen utses kända och
erfarna män och kvinnor med härför erfor-
derliga kvalifikationer. Deras namn komma
längre fram att meddelas.
Stockholm den 1 mars 1891.
Red. af Idun.
I forna dagar.
Strödda blad ur minuets album, samlade
af Mathilda Langlet.
6.
men icke förstod särdeles mycket af predi-
kan, att hon skulle haft vingar och kunnat
flyga dit upp för att närmare bese dessa här-
ligheter. Dit upp pä läktaren kom hon blott
en gäng, men som hon dä blef placerad, sä
att hon hade kuriositeterna bakom sig, var
det icke mycket fröjd med detta. Den läk-
taren var nämligen icke »herrskapsläktaren».
Denna senare var belägen alldeles midtemot
och hade en vida ofördelaktigare plats. Bak-
om altaret, vid kyrkans andra gafvelvägg,
fanns nämligen en utbyggnad för sakristian,
sä hög att därofvan fanns som ett loft, där
några bänkar blifvit ställda. Genom den
till en liten förstuga utanför sakristian le-
dande dörren kom man till en kort trappa
och upp till läktaren. Hvarför herrskapet
just utkorat denna läktare åt sig, är ej godt
att veta, ty man satt där alldeles bakom
ryggen på presten, när han stod på predik-
stolen, och midtöfver hans hufvud, när han
stod för altaret. Möjligen var det därför,
att denna läktare på visst sätt liknade en
griljerad loge, då den från själfva kyrkan
skildes af ofantligt tjocka fyrkantiga pelare,
som gingo ända upp till taket, så att man
mera obemärkt kunde komma litet sent till
gudstjänsten.
Kloekarfar, han skall nu allting bestyra.
en typ, som gaf anledning till de be-
kanta kupletter, hvarur ofvanstående
är hemtadt, har antagligen längesedan
försvunnit ur verkligheten. Klockaren,
äfven på landet, är nu ofta en ganska bildad
och vettig person, som rätt väl kan försvara,
om han någon gång skulle komma fram med :
»vi presterskap». Klockaren är oftast också
organist, har »gått på akademien» och mån-
gen gång tagit direktörsexamen. Klockaren-
organisten kan numera också måhända vara
en liten fin fröken med smakfull vinterbarett
på den krusade luggen och vackra betyg från
»akademien» i bröstfickan på sin korta kappa
af prima doffel.
Men fordom var det annorlunda. Orgel
fanns endast undantagsvis i landskyrkor, i
större, eller förmögnare församlingar. I sa-
cellani- eller kapellförsamlingar kom orgel
aldrig i fråga, och de nu i mindre kyrkor
och kapell, skolsalar o. d. brukliga små or-
gelharmonier — på dem hade ingen ens
tänkt.
Kyrkan i Öds församling var ganska rym-
lig, med mycket höga fönster, hvilkas tämli-
gen små, blyinfattade rutor ofta skakade för
stormilarne från fjärden. Till det yttre skilde
sig kyrkan från andra lador förnämligast ge-
nom dessa fönster samt det höga, brutna
taket. Men det inre var trefligt, ljust och
vänligt i all sin enkelhet. Öfver främre de-
len af kyrkan, vid »stora ingången», var en
läktare utbygd, hvilande på pelare, som, ifall
de tillhörde någon »ordning», antagligen voro
formade efter åtskilliga af respektive timmer-
män uppgjorda arkitektoniska principer, ty
den ena var icke den andra lik, om ej där-
uti att de alla hade en bestämd tendens till
snedhet, så att det hela för det obeväpnade
ögat tedde sig tämligen vacklande. Öfver
denna läktare hängde från taket ned ett full-
riggadt, tremastadt skepp i miniatyr och när-
mare gafvelväggen, ända upp i taket, fast-
hållet af järntrådar, ett skelett, som allmänt
ansågs hafva tillhört »sjöormen».
Tinnie, som till följd af medfödd eller ti-
digt förvärfvad närsynthet, såg allting som
genom »ett dunkelt glas», önskade otaliga
gånger, medan hon satt i kyrkan och hörde,
Men kyrkans största märkvärdighet var
dock den långa, vindögde klockaren, som åt-
minstone själf ansåg sig som en af socknens
notabiliteter.
Väl hände det ofta, att stormen skakade
fönsterrutorna, men ändå oftare inträffade det,
att de skallrade vid klockarens väldiga bas-
röst, när han »tog upp psalmerna», dem han
vanligen sjöng på sin egen behagliga melodi,
som dock stundom hade en aflägsen likhet
med koralen. Klockaren talade ofta om,
huru han »ledde» sången, men icke förty fick
sången då och då gå denna ledning förutan,
ty af en viss känsla för det passande för-
dolde kloekarfar alltid sin väldiga snusdosa
i sakristian, dit han, då hans näsa så på-
fordrade, gick in för att förfriska sig med
en pris eller två, då församlingen fick sjunga
på egen hand. På det man emellertid ej
skulle vara i tvifvel om, hvilken viktig sak
som bortkallat honom, paraderade han vid
återkomsten alltid med en stor, blårutig näs-
duk, som han sedan omsorgsfullt upphängde
på dörren till den lilla enskilda bänk bred-
vid predikstolen, där han tronade. Stundom
bröt han med tordönstämma in i sången, re-
dan när han kom i »sakristi-dörren», och
skrålade sedan med full hals, under det han
gick in i bänken och sysslade med den of-
vannämnda blårutiga.
Prestfrun, som ej kunde tåla klockaren,
därför att han en och annan gång söp mera,
än som var med god ordning förenligt, samt
på grund af sin ålder och värdighet och öf-
verlägsna musikaliska skicklighet — pastorn
messade miserabelt — bemötte den saktmo-
dige, anspråkslöse kapellpredikanten med en
viss öfverlägsenhet, prestfrun påstod alltid,
att församlingen sjöng bättre under klocka-
rens visiter i sakristian än »med hans led-
ning»; därtill kom att hon en gång hade
upprepat ett vanvördigt uttryck af en re-
sande, ogudaktig stockholmare, som en gång
sagt, att »Öds klockare sjunger ej, han bölar
som en herrgårdstjur», hvilket allt å andra
sidan harmade klockaren. Följaktligen her-
skade mellan dessa båda storheter ett täm-
ligen spändt förhållande, som vanligen kul-
minerade några dagar före jul hvarje år, då
klockaren kom med en lång säck, som tycktes
vara bottenlös, så mycket rymde den, för
att taga upp julkost för egen räkning och
dessutom de vanliga bidragen af hemstöpta
talgljus till kyrkans eklärering under jul-
ottan.
Till julkosten hörde alltid en viss kvantitet
malt (som förvarades i särskild »maltpåse»),
en näfve humla, en à två limpor, ett sikt-
bröd, »salt eller torrt» fårkött, som dock
kunde ersättas af annat kött, samt ett ljus.
Penningar gåfvos också efter behag, dock ej
under ett visst belopp pr matlag. Hos herr-
skapen inhöstade klockaren vanligen en »tvåa
banko» på hvarje ställe, och pastorn, som
oaktadt sina små inkomster dock alltid var
vid kassa, undandrog sig aldrig denna sin
skyldighet. Troligt är, att klockarens lön
icke mycket understeg pastorns, ty kapell-
predikanten hade på den tiden 300 kronor
och en och en half tunna strömming i löne-
förmåner! Men det räckte rätt bra ändå,
när man bara hushållade!
Då klockaren vandrade omkring med sin
säck, var det alltid vanligt, att han på hvarje
ställe trakterades med en sup eller kanske
två, hvaraf följden naturligtvis blef, att han
mot aftonen, då han kom till prestgården,
var tämligen beskänkt. Men den vackra,
modiga prestfrun bröt oförskräckt med denna
sedvänja, och hos henne fick klockaren jämte
medhjälpare blott hvad de med rätta hade
att fordra. Pastorns förut omtalade »tvåa
bankos ursäktade väl något bränvinsbristen,
men öfverskylde den icke helt och hållet.
För att hämnas bjöd klockaren pastorn snus,
hvardagsvis ur en ofantlig näfverdosa, om
söndagarne ur en dosa af messing med spe-
gel i locket, hvilken af Tinnie ansågs som
en stor märkvärdighet. Klockaren visste myc-
ket väl, att prestfrun afskydde snusandet, och
att den värsta förargelse, han kunde göra
henne, vore, om han kunde »lära» pastorn
att snusa. I förbigående sagdt lyckades han
verkligen till sist bibringa sin presterlige för-
man en ganska aktningsvärd färdighet i den
saken.
Om söndagsmorgnarne kom han, klädd i
en lång ljusblå »syrtut», som räckte honom
till hälarne, gul väst, som räckte långt ned-
om magen, och på hufvudet »skinnkaskett».
En af de längsta karlar i församlingen, räckte
han just jämnt mellan golf och tak i pastorns
lilla expeditionsrum, som närmast liknade en
någorlunda rymlig cigarrlåda, ställd på kant,
och när han nu kom för att »taga upp
psalmnummer», uppträdde han ganska im-
posant. Nominelt skulle han taga order af
pastorn, men vanligen gaf han i stället order.
(Forts, och slut i nästa n:r.)
Iduns panoptikon.
Nu ä’ vi på maskeraden —
Jaså, jaså!
Här är ju hela staden —
IIà hå, hå hå!
Den där gamla kupletten passar inte så illa
in på lördagens konstnärskarneval i Berns sa-
longer. Ty om också icke i strängaste bok-
stafsmening hela Stockholm var där, så fanns
där åtminstone så mycket folk och just det
folk som . . . som — ja kort och godt som
man menar, då man talar om hela Stockholm.
Man behöfde inte känna sig ensam, på intet
vis. Snarare fanns det nog en och annan, som
gärna skulle sett, att »hela Stockholm» varit
en smula mindre eller också Berns salonger
en smula större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>