Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IDUN 1891
brodérgarn, i all sin enkelhet att anbefalla. Ut-
märkt vackra äro spetsar, sydda i gobelinstygn med
linnegarn på bredare eller smalare stramaljband, i
hvilkas kant virkas en stolprad, men af allt är na-
turligtvis varaktigast att sy något enklare eller ståt-
ligare plattsömsbroderi.
Till dessa olika monteringar höra vackra, tydliga
monogram, ej ihopgyttrade, så att ingen människa
kan se, hvad det skall vara för »krumelurer», allt
annat liknande än bokstäfver. På örngott anbrin-
gas spetsar på here olika sätt, men det bästa och
i mitt tycke trefligaste är att låta dem gå rundt om
för båda sidor med dubbla fållar ytterst, som kastas
ihop, samt att knyta upptill, så att knytningen vän-
des åt sängstammen. Vid broderi syr man vanli-
gen blott på ena sidan, hvilket ock är klokt gjordt,
emedan många af »skapelsens herrar» inbilla sig,
att de ej kunna hvila sitt hufvud mot ett brode-
radt örngott, och då må man ju gärna unna dem
fördelen af att kunna vända på kudden, utan att
mötas af samma anblick.
Värre är att råka ut för stärkta örngott — så-
dant kan ock hända!
Förr i världen — ja, kanske än — brukades att
kasta ihop öppningen vid pass 3 cmtr ytterst vid
båda sidor, men är detta bruk mycket opraktiskt
och bör såsom varande blott och bart en tom tra-
dition alldeles öfvergifvas.
Alla tarfligare lakan kunna märkas med större
eller mindre namn i korsstygn med rödt, men vid
all märkning med kulört garn gör man klokast
uti att på förhand förvissa sig om, huruvida det
är äkta eller ej, åtminstone bör man iaktaga det
gamla kända försiktighetsmåttet att doppa garnet i
ättika, ty jag känner fall, då en hel utstyrsel efter
första laket var så godt som mörkt, ja, t, o. m.
värre än så, emedan man råkat få oäkta märkgarn.
Det som stöter i tegelrödt, är misstänkt.
Dukar och serveter märkas vanligast och vack-
rast med hvitt, utom te- och kafiebordsgarnityr med
kulörta bårder, där namn i färger äro på sin plats.
Allt hvad handdukar heter märkes med rödt, eller
blandadt rödt och hvitt, t. ex. röda stjälkstygnskon-
turer fyllda med hvitt, hvarpå sys små röda stjärnor.
Börja aldrig begagna någonting omärkt, ty det
kan då lätt hända, att det alltid förblir utan namn,
hvilket är bevis på den största oordentlighet. Märk
allting från det största till det minsta och märk
väl och omsorgsfullt; har man ej tid eller förmåga-
därtill, vilja bör tydligen aldrig fattas, så låt hellre
någon med vacker handstil märka linneförrådet med
märkbläck, då sådant, hvartill lut användes, säkrast
sitter uti. Men iakttag den yttersta försiktighet,
att inga plumpar spillas eller misskrifningar inträfla
härvid, ty sådant kan man aldrig själf med bästa
vilja i världen utplåna, utan det kan blott tiden
eller — apotekarea. Skulle olyckan vara riktigt
framme, finnes det t. o. m., har jag hört berättas,
lut och märkbläck, som kunna taga hål på tyget,
så att man får roa sig med att stoppa sitt vackra
linne så godt som med detsamma. Därför anse vi
bäst vara att märka med garn, och »öfning ger
färdighet»!
När sedan allt genomgått den första tvätten och
ligger där glänsande hvitt, hur skönt att få plocka
in det på sina bestämda platser, hvilka kanske ej
äro så goda att utfundera med ens, men sedan vi
fått dem, kom ihåg att alltid lägga hvar sak på
sin plats, så att det t. ex. går för sig taga fram
en handduk eller annan småsak i mörkret.
Trefligast är att hafva ett väl inredt, flyttbart
linneskåp, men mången får nöja sig med ett vägg-
skåp, och äfven det går för sig. Några smalare
hyllor kunna, om man så tycker, anbringas öfverst
i skåpet, på hvilka man då förvarar örngott; an-
nars går det väl an med lika breda också. Helst
bör skåpet vara måladt invändigt med någon vacker
ljus oljefärg och hyllorna i kanten förses, antingen
med s. k. hyllremsor af pressadt papper eller med
virkade, styfva spetsar på hvit juteväf med rödt
bomullsgarn broderade bårder, eller slutligen med
ljusa vaxduksremsor, pikerade i kanten. Skulle
man vilja förse juteväfsbårderna med en liten frans
i kanten, afknuten med rödt, då det liknar små
tofsar, är detta eller pressade pappersremsor trefli-
gast. Aro hyllorna eller rättare, är skåpet omåladt
inuti, bör man lägga papper på hyllorna. På de
öfversta, som borde, såsom ofvan nämdes, vara sma-
lare, läggas örngott, hvarje sort för sig; på den där-
näst dukar och serveter, såsom kräft-, frukt-, te-
och kafFeserveter, hvarje sort, om man så vill, om-
knuten helt enkelt med röda band. Yill man göra
sig litet mera besvär, kan man brodera remsor,
fordra och kanta dem med rödt samt förse dem
med en liten rosett, under hvilken de fyra ändarne
mötas. På dukar och lakan knytes naturligtvis blott
ett band midt om. (Slut i nästa n:r.)
Från antikens kvinnovärld.
Tre skisser för Idun
af
Vilh. Lundström.
II.
Äktenskapet.
f
ktenskapet — hvilken rik innebörd
ligger icke förborgad bakom detta ords
få, korta stafvelser! Mannens ädlaste
förhoppninger, jungfruns blyga drömmar, fa-
miljens heliga syften, samhällets grundvalar,
tillvarelsens gåta . . .
Så finnes det också knappt något mera
lärorikt studium än studiet af äktenskapets
historia genom tiderna. Och den historian
är också samhällets, kulturens, kvinnans hi-
storia.
I det gamla Rom undergick äktenskapet
en hemsk utveckling allt från Lucretia, den
dygdiga, kyska, hängifna makan, som, hellre
än att lefva fläckad, sänkte dolken i sitt
hjärta, allt till Messalina, vidundret bland
kvinnor, ilande från orgie till orgie. Mellan
båda dessa ytterligheter ligger en följd af
sekler och en rad af utvecklingsfacer, med
obeveklig följdriktighet aflösande hvarandra.
Yiljen I då, mina damer, under några mi-
nuter kasta en blick på denna äktenskapets
utveckling i det gamla Rom ? Det skall blifva
en dyster tafla, rik på skuggor, men i all
sin hemska dysterhet djupt lärorik.
Hvar och en, som läser berättelsen om
Lucretia och hennes sorgliga öde, skall ovil-
korligen gripas af denna höga uppfattning af
äktenskapets helgd, som rådde under Roms
äldsta dagar. Jämnt 2400 år hafva rullat
sitt kretslopp, sedan den olyckliga Lucretia
gaf sig döden, och dock måste vi medgifva,
att uppfattningen af äktenskapets renhet och
helgd icke är högre nu än då, ofta icke på
långt när så hög. I det gamla Rom fanns
alltså i vidsträckt mån förutsättningen för
en harmonisk utveckling af äktenskapet
och en därmed nära förbunden lycklig ut-
veckling af samhällets sedliga anda; orsakerna,
att så icke blef förhållandet, kunna emeller-
tid spåras ända in i äldsta tider.
Det romerska äktenskapet erkände icke
såsom sin grundval den inbördes kärleken
kontrahenterna emellan; det hvilade uteslu-
tande på aktningen, den aktning, hvarje ro-
mare var skyldig släktets fortplantarinna, med-
borgarens moder. Ja, kärlek mellan äkta
makar ansågs af många rent af såsom otill-
börlig och löjlig, och det var ingen mindre
än själfve Seneca, som utslungade den satsen,
att en vis man bör älska sin hustru med
förståndet, ieke med känslan. Hvad var då
naturligare, än att den romerska kvinnan,
något stel och högtidlig redan af naturen,
icke det minsta brydde sig om att inför den
man, med hvilken intet kärlekens band före-
nade henne, ådagalägga något af det ljufva
behag och den glada älskvärdhet, efter hvil-
ka hvarje manligt hjärta törstar, och på hvilka
äktenskapets lycka i icke oväsentlig mån be-
ror. Och hvad var då å andra sidan natur-
ligare, än att mannen hos älskarinnan sökte
den kärlekens lycka, som hans maka icke
kunde eller ville skänka honom . . .? Och
så vidgades genom en fruktansvärd vexelver-
kan allt mer och mer den klyfta, som skilde
man och hustru i det gamla Rom.
Om alltså äktenskapet redan i saknaden
af sin förnämsta grundval, den inbördes kär-
leken, var blottadt på möjligheten af en sund
utveckling, kommo därtill många andra or-
saker, som ledde till det hemska slut det
romerska äktenskapet och därmed också det
romerska samhället fick. Och det måste med-
gifvas, att flertalet af dessa orsaker låg på
kvinnans sida. Yi hafva här ofvan påpekat,
att den romerska kvinnan redan af naturen
var stel, högtidlig och otillgänglig, och dessa
karaktärsdrag blefvo under tidernas lopp allt
mera framträdande. Anspråksfullhet, hersk-
lystnad och högmod blefvo utmärkande för
de romerska fruarna. Redan på den be-
kante komediförfattaren Plautus’ tid (omkring
200 f. Kr.) visa sig i hans pjäser dessa
sorgliga förhållanden fullt utvecklade. Där
omtalas i alla de tjugu komedier af hans
hand, som vi ega i behåll till vår tid, icke
en enda gift kvinna, som icke är ett kongre-
gat af hersklystnad, lyxbegär, frånstötande
stränghet och svartsjuka — en fasa för sin
olycklige man och en visa i staden. Intet
under då, att när det tilltagande grekiska
inflytandet började tära på männens sedliga
kraft, inom kort det mest ohejdade sedeför-
därf grep omkring sig. Ty i hvarje sam-
hälle är det kvinnan, som skall vara de sed-
liga krafternas häfstång, som genom vinnande
hjärtegodhet och öfverseende kärlek skall
draga mannen upp till sig. Och det sam-
hälle, där kvinnan saknar vilja eller förmåga
att fylla detta heliga värf, det bär inom sig
själft undergångens frö.
Det gamla Rom har gifvit ett hemskt exem-
pel, som borde i alla tider stå ristadt med
eldskrift i hvarje kvinnohjärta.
Det var vid tiden närmast efter det andra
puniska kriget, som till detta onda sällade
sig ett nytt: rikedomens tillväxt och religio-
nens förfall framkallade bland de romerska
kvinnorna en väldig emancipationsrörelse.
En kvinnoemancipation för två tusen år
sedan! Ja, mina ärade läsarinnor, åter går
den gamla sanningen igen, att det finnes in-
genting nytt under solen. Långt innan nå-
gon modern »förening för gift kvinnas egande-
rätt» hade sett dagen, uppställde och genom-
drefvo de romerska kvinnorna samma fordran
och det i en sådan vidsträckthet, att våra
moderna emancipationskoryféer väl knappast
i sina djärfvaste drömmar vågat tänka på
något dylikt. Men det var ej blott den eko-
nomiska friheten Roms kvinnor åtrådde; det
var framför allt efter männens frihet i nöjen
och njutningar de girigt sträckte sina händer.
De hade förut, utan att göra bruk af den
kraft kvinnan eger att höja sin samtids sed-
liga nivå, låtit sedeförderfvet ohejdadt in-
nästla sig bland männen — det nästa och
följdriktigaste steget på denna sorgliga bana
var, att kvinnorna följde männen i spåren
och snart öfverträffade dem. Ty lika sannt
som det är, att kvinnan har lättare att be-
vara sig från sedliga förvillelser än mannen,
lika visst är det, att när hon en gång fal-
ler, faller hon dess djupare. Och med kvin-
nan faller samhället.
Vid pass ett århundrande fortgick denna
hemska »emancipation»; när borgarkrigens
vågor slutligen öfversvämmat Rom och bort-
sköljt de sista spår, som ännu funnos kvar
af sedliga skrankor och fornromersk anda,
då är det dystra verket fullbordadt — vi
stå vid begynnelsen af det vidrigaste skede
sedehistorien känner, den romerska käjsar-
tiden.
Äktenskapet finnes i själfva verket icke
mer; den tomma form, som ännu bär dess
namn, är blott en öfvergående förbindelse,
knuten af ekonomisk beräkning eller tillfällig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
