Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 I DUN 1801
Under detta är ett vackert hem — det var
dit jag ville komma — alltid en hvila för
nerverna och kan, om det är fyndigt ordnadt,
ha mera inflytande på sinnet och tankegången,
än man tror, och detta på många sätt. Det
finns många lyckade anordningar, som väcka
trefliga, ja rent af poetiska tankar; och när
poesien icke vill vara hufvudsak eller dra tan-
karne från allvarligare ting, utan endast begär
att på omvägar få smyga sig in på oss, kan
jag icke inse, att den gör något ondt. Men
det finns också mycket annat, som man med
hjälp af den dagliga omgifningen skulle kunna
smuggla in i medvetandet — hvilket sanner-
ligen icke skulle göra ondt där heller.
Litet begrepp om harmoni t. ex. Det är
underligt med den harmonien — den kan fin-
nas på så många områden, där man aldrig
kommit att tänka på att söka den. Att några
väl ordnade tongrupper och tongångar verka
välgörande på det musikaliska sinnet, det veta
vi ju alla, det är en allmänt erkänd sak. Men
man är icke van vid att tänka sig, att några
väl ordnade bord och stolar kunna tilltala
känslan för harmoni i allmänhet, eller att det
rent af finns ett »sinne», som kan smekas lika
mycket af några mjuka och vackra öfvergån-
gar i draperiveck, som det musikaliska sinnet
af vackra tonpassager.
Och dock äro både vår dagligdags idékrets
och vårt språk fulla af föreställningar och in-
tryck, hemtade från just detta område. Kon-
ventionella begrepp visserligen, som man ärft
från farmor och mormor och tar emot utan
mer kritik, än man är van vid att egna idén,
att man bör helsa på sina bekanta, när man
möter dem på gatan, och helst icke stjäla
kaffeskedarne — äfven om de räka vara små
och frestande— när man är borta på bjudning.
Men i alla fall begrepp (i s. om »symmetri»
och »riktighet») som tyda på ett dunkelt er-
kännande af vissa berättigade lagar eller grund-
begrepp i detta fall. Hvarför kan man då
icke taga steget ut och göra sig reda för
själfva grundbegreppen?
Ästetiken för hemmet — det mått af in-
sikt i ästetikens principer eller lagar, som
fordras för att åstadkomma harmoni för ögat
i möblernas anordning, är sannerligen icke nå-
got hemligt tempelområde, dit blott invigde
kunna komma in. Tonernas harmoni kan man
blott fatta, när man »förstår det» —när man
är musikalisk, d. v. s. har särskildt därför
inrättade sinnen. Men möblernas harmoni kan
nästan hvem som helst lära sig att förstå, som
blott lägger sig vinn därom. Om man helt
och hållet föraktar och sätter sig öfver det
och icke skänker den minsta tro åt denna
»harmoni» och dess ompratade inverkan på
sinnet, ja, då hvarken vill eller kan man nå-
gonsin lära sig att fatta den och dess »grund-
begrepp». Men flertalet har väl icke saken
ens så pass klar för sig. De äro icke af-
gjorda förnekare af hela denna föreställnings-
krets — de hafva aldrig tänkt sig, att den
existerar. Många af dem känna starkt skill-
naden på ett vackert och ett trefnadslöst hem
och^stanna gärna, utan att själfva veta hvarför,
i en harmonisk omgifning. Men när man
framkastar en förmodan, att det måste finnas
något skäl, hvarför denna omgifning gör sam-
ma goda intyck på alla —, då kunna de icke
vara med längre. Man kommer då kanske
med jämförelser och frågar dem, hvarför detta
— som icke behöfver vara en Kronbergs
ateliersalong, utan bara en sommarnöjesveranda
med några korgstolar oeh ett par krukväxter
— verkar behagligt på alla, medan dens och
dens salong ofelbart verkar stelt och kylande
på alla, som komma ditin. Svaret blir då ofta,
att det beror på »förmåga»; något, som inne-
hafvarinnan af verandan har och värdinnan i
salongen saknar. Men det är ju intet svar !
Förmåga betyder här intet annat än en lyck-
lig gåfva att hitta det riktiga, det som verkar
godt på alla. Hvad detta riktiga är, eller
hvarför det verkar godt på alla, har vår
väns förklaring ej redogjort för. Det kan ej
heller redogöras för på annat sätt än genom
antagandet, att vissa gifna kombinationer —
vare sig af toner, färger, ord, träd, hus
eller — möbler visat sig verka behagligt och
andra — motsatsen. Hvarför, vore för vid-
lyftigt att här inlåta sig på. Emellertid är
det så. Oeh när nu kombinationerna äro i
erfarenheten gifna, måste man genom egen
eller andras erfarenhet —• kunna leta sig till
dem. Man har gjort så i musik •— ackor-
derna äro ju blott exempel på sådana lyckade
kombinationer; i färgsammansättning; i vers.
Man kan göra det också i — möbler. Och
det är uti gåfvan att göra det, som möblerings-
artisternas enda företräde framför andra består.
Men all konst kan ju till en viss, ja, en för-
vånande grad, förvärfvas. Man lär ju kunna
lära sig, äfven utan att ha den minsta musi-
kaliska begåfning, att sätta ihop harmonier som
icke låta illa. Exemplen härpå bland kom-
positörer lära vara lika talrika som exemplen
inom andra konstområden, på målare och skrift-
ställare, hvilka utan spår till verklig talang
lärt sig att efter recept sätta ihop taflor och
böcker, som anses ega konstvärde.
Men »möbleringskonsten» har den fördelen
framför alla andra konstarter, att blott litet
kännedom om dess mest rudimentära begrepp
kan åstadkomma lyckliga resultat. Den minst
pianovane kan ju också på pianot leta sig till
ett välklingande ackord. Men detta ackord
är utan betydelse för andra än för musikaliska.
Medan väl grupperade möbler är en så lätt-
fattlig harmoni, att den slutar med att till-
tala alla.
Icke genast; — ty det finns intet, som så
säkert bommar till sinnet och drar en bindel
för ögonen som förutfattade meningar oeh det
man är van vid att se. Det finns nog där-
för många, på hvilka en möblering, som skil-
jer sig från slentrianen, först verkar »konstig».
Men är den verkligt god, skall den i längden
— den måste ha tid att verka — ofelbart
befinnas allt mer och mer tilldragande, och
mången, som har det helt annorlunda, sluta
med att önska, att man hade samma »förmåga
att ställa».
Men det är just detta, som kan läras, om
man bara själf vill! En god början vore att
lemna det slappa talet om förmåga och i st.
söka göra sig reda för, hvad det varit i det
rum man beundrat, som verkat godt. Icke en-
dast de många vackra sakerna eller hemtref-
naden och de inbjudande sittplatserna, utan
något i det hela, som man känner finns där.
(Och det vi diskutera i dag, gäller endast det
hela: sammansättningen och dess inflytande på
sinnet, icke möblernas högre eller lägre konst-
värde eller prydnadsföremålens halt.)
Sedan kunde man börja se efter, om icke
ens egna gamla möbler möjligen vore flyttbara;
om icke en annan anordning (som icke alls
behöfde vara den, man nyss så lifligt beun-
drat!) skulle kunna ge rummet en helt annan
prägel. Härmed vore första steget taget på
möbleringsartistens bana. En bana, som
man väl ibland kan komma att finna stenig
och törnbeströdd, när soffor äro för långa,
skåp för tunga, skåp för oåtkomligt dyra —
men som dock ingen kvinna, som älskar sitt
hem och tror på dess möjligheter, någonsin
skall ångra att hafva beträdt.
Den skönhetsDjutning, som ett hem kan
bjuda, har den fördelen framför hvarje annan,
att den anstränger ingen som museibesöken;
den bidar sin tid, nöjd med att småningom,
men säkert, tränga in i medvetandet.
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>