Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1801 IDUN 85
Täflingstiden utgår för de trenne första
afdelningarna den Î nästkommande augusti
och för de häda sista den 1 instundande
juni.
Att hvad som inlemnas till täflingen skall
vara sveDskt original och ej förut publi-
ceradt faller af sig själft. Manuskriptet
bör, åtminstone till de tvä sista afdelnin-
garna, vara skrifvet på endast en sida af
papperet.
Till prisdomare komma liksom förra gån-
gen att utom redaktionen utses kända och
erfarna män och kvinnor med härför erfor-
derliga kvalifikationer. Deras namn komma
längre fram att meddelas.
Stockholm den 1 mars 1891.
Red. af Idun.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langtet.
6.
Kloekarfar, han skall nu allting bestyra.
(Slut från föreg. n:r.)
n söndagsmorgon, dä Tinnie i all sin
glans, med nystruken »kollerett», en bred,
rynkad remsa af hvit, fin »kambrick», som
föll ned frän det tämligen urringade kläd-
ningslifvets öfre kant — hvita »mamelucker»
och gröna saffiansskor, satt på golfvet vid
den stora bokhyllan med sin dyrbara Jo-
sephus Flavius på ena och en ofantlig bibel
på andra sidan om sig, inträdde klockaren,
lång och högtidlig som vanligt. Pastorn satt
vid det svartmålade lilla skrifbordet, blädd-
rade i psalmboken och tecknade upp siffror.
Hans fru stod i dörren till salen, lade om-
sorgsfullt ihop »handklädet» och lade det
in i handboken samt vek sirligt tillsammans
den tresnibbiga hvita halsduken. En prest
i sin prydno skulle nämligen på den tiden
vara utstyrd på följande sätt: den hvita hals-
duken lades ihop från hörnet drygt två tum
bredt, så att den blef lång och smal, linda-
dades ett par hvarf och knöts i en enda
knut, hvarpå snibbarne stoppades ned under
den ända till hakan hopknäppta västen; in-
nanför denna halsduk stack upp ett par
tämligen höga »fadermördare», utanpå den-
samma knöts prestkragen. Kaftanen, en lång
veckad rock, knäpptes med häktor ända upp
till hakan. Prestkappan påknöts, såsom tro-
ligen än i dag, med långa band, som lades
i kors öfver bröstet och knötos om lifvet;
»handklädet», en hvit näsduk, som höll un-
gefär fem kvarter i fyrkant, upptogs, ena
snibben lindades om venstra pekfingret, och
duken fick sedan hänga fritt ned från han-
den. Yid hvarje ämbetsförrättniDg skulle
detta handkläde ovilkorligen vara med och
hållas i handen, och om en prest t. ex. gått
för altaret utan »handklädet», skulle det
räknats nästan som en skandal.
»Pastorn skall inte göra tacksägelse efter
Alexandersons på Berget gosse i dag,» bör-
jade klockaren, »för fadern är ute på lots-
ning, och då passar det inte.»
»Jaså,» sade pastorn trankilt; han visste
ju, att det var skick och sed där i bygden,
att när »tacksägelsen» gjordes vid dödsfall,
skulle de efterlefvande »sitta i sorgen» i kyr-
kan och utmärka sig genom att ieke stiga
Teresa Carrenno.
Midt i den brinnande musiksäsong,hvilken just
nu som bäst pågår i vår hufvudstad, och hvilken
i rikt mått bjuder musikaliska njutningar af
hög ocb gedigen rang, har dock framträdan-
det af den kvinna, hvars namn läses här
ofvan, förmått väcka ett alldeles exceptionelt
intresse och bifall. Så har också Teresa
Carrenno kommit till oss, på långa vägar
företrädd af ett mer an vanligt ljudande
rykte, från ett af stormande framgång be-
segladt triumftåg genom Amerika och Euro-
pa, från sällsynta segrar i Paris, Rom, Nea-
pel, London, Berlin, Wien, Petersburg och
nu senast Köpenhamn.
upp, hvarken när »tron» eller »evangelium»
lästes.
»Och så skall pastorn lysa efter Lejholms
öka,» kommenderade klockaren vidare; »för
den är bortkommen i natt.»
»Har Bergholm efterlysningen? »
»Jo, här är den,» sade klockaren och drog
fram en papperslapp. »Annars har jag skrif-
vit den, så att den är nog, som den skall
vara.»
Ett blott till hälften återhållet löje sväf-
vade öfver pastorns läppar som en tyst pro-
test mot detta senare påstående.
»Det lär väl inte bli något af med att få
hit någon doktor, förstår jag,» fortfor kloc-
karen; »för patron Sten på Storöd lägger sig
ju emot det — han skref visst något till
stämman om det?»
»Ja, hur var det?» sade prestfrun, som
just nu knutit kragen utanpå den hvita hals-
duken och noga instoppade banden under
rockkragen. »Jag har inte hört det.»
»Jo, det skall du tro är märkvärdigt,»
svarade mannen och drog fram ur skrifbords-
lådan ett bref, skrifvet med prydlig handstil
och en massa »slängar» och granna begyn-
nelsebokstäfver. »Och du skall få höra, hvad
skäl han ger för sin mening,» fortfor han och
läste högt ur brefvet:
»Efter min åsikt torde bland Öds sockens
bergsskrefvor föga näring vara att söka för
en läkare, och bäst är, att helsan blifver rå-
dande, hvarför jag alldeles och fullkomligt
afstyrker och protesterar mot hvarje sådant
försök. »
»Ja, han är då för tokig,» sade frun, och
så skratta de båda.
I detsamma steg inom dörren en karl med
För den första af den ryktbara pianistens
konserter härstädes redogör vår musikanmä-
lare på annat håll i dagens nummer. För de
många af våra läsarinnor, som ej komma i
tillfälle att personligen njuta af hennes konst,
ha vi dock velat bekantgöra hennes drag ;
för dem, som haft lyckan höra henne, torde
bilden ej bli mindre välkommen till tacksam
erinran.
Teresa Carrenno är mycket vacker, hon
har en ren profil, en fin hufvudform, mörka
strålande ögon och en ståtlig figur. Hennes
uppträdande är synnerligen intagande. Man
känner, att hon vill behaga, och — hon be-
hagar också. Yore hon blott några år yngre,
skulle hon vara bedårande. Man är frestad
att strax fästa sig vid hennes yttre; det klä-
der henne lika mycket att sitta vid pianot
och låta händerna glida öfver tangenterna och
gripa ackorderna i djärfva språng, som att
med ett leende tacka för den hyllning, som
egnas henne. När så därtill kommer, att fru
Carrenno är en virtuos af allra första rang,
ja, att hon i det hänseendet knappast öfver-
träffas af någon af sina samtida, då kan man
förstå det jubel och den hänförelse, hon för-,
mår framkalla.
Teresa Carrenno är född 1854 i Venezuela
och dotter till en finansminister. Redan vid
8 års ålder uppträdde hon i Nord- och Syd-
amerikas stora städer och erhöll sedan sin
pianistiska utbildning i Newyork hos de be-
römda lärarne Moritz Gottschalk och Georg
Matthias, en elev af Chopin. Efter att ha
varit gift med den berömde violisten Emil
Sauret, har hon, sedan detta äktenskap blif-
vit upplöst, för första gången låtit höra sig
i Tyskland och nu äfveu sträckt sina konst-
resor till vårt eget land.
en »kasse», i hvilken sprattlade en nyss fån-
gad väldig gädda, den han erbjöd pastorn
att köpa. Ty det var inte kinkigare än så,
att alla affärer uppgjordes på expeditionen;
och fisken såldes, så fort den »kom upp ur
sjön», antingen det var söndag eller hvardag.
Ty dygngammal fisk ville man ej hafva.
»Det där var då en riktig kattunsdocka,»
sade klockaren, som ibland nedlät sig att
skämta. »Hvad masar hon?»
»Åh, jag får väl fyra skilling marken,»
sade fiskaren, hvarpå affären genast upp-
gjordes.
»Jag tror hon börjar bli lik sin mamma
nu,» sade klockaren till Tinnie, som öfver-
gifvit Jerusalems belägring och Makkabäer-
nas bok för att se på »kattunsdockan».
»Månne det?» sade prestfrun. »Alla säga
eljes, att Tinnie är lik sin pappa.»
»Pastorn? Nej — pastorn är svinögd, han,
och flickan har ögon så runda som en har-
unges — he, he, he!» skrattade klockaren.
Prestfrun tog högst förnärmad den lilla
vid handen och snurrade ut i salen, där hon
satte på Tinnies hufvud en »kråka» af gult
nankin och på sitt eget en ofantlig »rottings-
hatt» af samma slags tyg. Hemsydda »lång-
vantar», äfven af nankin, eller som det också
hette »chitaj», skyddade både moderns och
dotterns armar mot »solbränna», ty natur-
ligtvis hade klädningarna vida, korta puff-
ärmar. En liten silkessjalett knöts om hal-
sen, och så vandrade de båda till kyrkan.
Men icke alltid fick den långe klockaren
roa sig med kvickheter och glåpord. En
söndagsmorgon kom han, rak och styf som
vanligt, men underligt upprörd och eljes sig
föga lik. Pustande slog han sig ned på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
