Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 I DU N 1891
stolen mellan skrifbordet och dörren, som
var hans vanliga plats.
»Hur står det till?» sporde pastorn.
»Åh, det är sä tungt, sä,» svarade kloc-
karen och tittade med ena ögat i taket och
med det andra pä »förhörsboken», som låg
på bordet.
»Något ledsamt med Frans?»
Frans var klockarens ende son, som »for
till sjös», som det sades, därför att föräldrarne
motsatte sig hans tycke för en fiskaredotter
— alldeles för simpelt parti för den af fadern
till skollärare utsedde sonen. »Jau Eriks
Fia» bodde i en stuga, som låg på andra
sidan om vägen, alldeles midtemot prestgår-
dens gafvelvägg, och ofta syntes hennes bleka,
bildsköna ansikte mellan myrtnarne i fönstret.
Ty hon var skön som en madonna, denna
fattigdomens dotter, med aristokratiskt fina
drag och en växt och hållning, som kunde
anstått en furstinna. Men hon sörjde »kloc-
karens Frans» och blef allt mera blek och
nästan genomskinligt mager, och man trodde,
att hon hade lungsot.
»Något ledsamt med Frans?»
• »Ja, så ledsamt det kan vara.»
Den stora blårutiga näsduken drogs upp
och breddes ut öfver den blå syrtuten, men
snusdosan kom ej fram. Det var ett dåligt
tecken.
»Har det kommit bref — —»
»Det kommer aldrig något bref mer.»
»Åh — — — —! Hvad säger ni? Är
gossen — —»
»Jo, han är död! Han kommer aldrig
mera hem!» Och oaktadt allt bemödande
att beherska sin sorg, brast den starke man-
nen ut i gråt, lade armen på bordet, huf-
vudet på armen och snyftade högt. Pastorn
försökte yttra några tröstande ord, men det
ville inte gå; han hostade och harklade sig,
men kunde ej blifva herre öfver sin stämma.
Efter några ögonblick hemtade sig dock båda ;
klockaren snöt sig ljudeligen, torkade sina
ögon och började meddela några närmare de-
taljer.
»Det var gula febern — där borta i Bahia
— nära på det värsta ställe, man kunde
komma till! Om sjön tagit honom, hade det
ändå inte varit så svårt — det får man vara
beredd på, när en gosse far ut — men ligga
och dö på lasarett! Och i en så ohygglig
sjukdom — det är svårt — men hvad vill
man göra? Yi rår ingenting, vi — usla
jordkryp och maskar ä’ vi.»
»Ja, kära vän,» sade pastorn; »det är ju
godt, att vi ingenting förmå, ty, tro mig, om
vi kunde ställa för oss i världen, så som vi
ville, så skulle vi allt få det ändå mycket
sämre. Det syns nog, när vi spjärna emot
allt för mycket — det går för det mesta på
tok då.»
»Ja, ja,» sade klockaren, och så satt han
tyst en stund och tittade med ena ögat i ta-
ket och med det andra i golfvet.
»Ja, ja,» upprepade han slutligen och reste
sig. »Pastorn är väl god och säger några
ord om gossen nästa söndag,» tilläde han;
den gamla, kommenderande, själfbelåtna to-
nen var alldeles borta.
»Ja, jag kände honom ju, » svarade pastorn
i vek ton, och de båda männens händer möt-
tes i ett trofast och varmt handslag.
Klockaren gick. Långsamt skred han öf-
ver gården och mycket sakta stängde han
grinden — icke med den lilla själfbelåtna
smäll med klinkan, hvarpå man eljes alltid
igenkände hans kommande och gående. När
han sedan sträfvade uppför den branta bac-
ken, kom den blårutiga näsduken åter i da-
gen, och den högresta gestalten böjdes ett
ögonblick. Ett fint blekt ansikte syntes ett
par sekunder mellan myrtnarne i fönstret
utåt backen, men försvann strax igen.
Det syntes aldrig åter. Pastorn fick nä-
sta söndag »göra tacksägelse» för både sjö-
mannen, som hvilade i främmande jord vid
stranden bortom hafvet, och hans bleka flicka,
som sof under torfvan utanför den gamla,
gulmålade kyrkan, där ännu några år den
gamle klockaren på sitt gamla sätt »ledde»
psalmsången. Men så kommo några oroliga
nyhetsmakare och ställde om, att en orgel
anskaffades. Den gamle blef öfverflödig, pen-
sionerades och fick gifva rum åt en nymodig
organist, och nu har också han hvilat på den
lilla kyrkogården så länge, att det torde vara
få, som ännu äro i lifvet och minnas hans
sång och hans egenheter.
Afgörandet af täflingen
inom Tilduns julklappsbazar» sistl. decem-
ber har fördröjts af mångahatida och ho-
padt arbete vid årsskiftet samt svårighe-
ten att döma bland den ofantliga mängden
af deltagande bidragen, af hvilka blott en
del hann inflyta i tidningen. Det utsatta
priset, 20 kronor, har emellertid efter mo-
get öfvervägande tilldelats signaturen »Jen-
tis», hvars innehafvarinna för detsammas
utbekommande torde uppgifva sin adress
till Redaktionen.
Linneskåpet och dess vård.
Prisbelönadt svar på frågan XLYI
af Frida N. N.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
En hylla kanske man får reservera för »hvarje-
handa» såsom dam- och lamphanddukar, påsar,
grytvantar, stryklakan, som alltid skola finnas sär-
skildt, mangeldukar, hvilka i förbigående sagdt böra
vara utaf »enskaft» linne samt ofållade och blott öfver-
kastade, ty fåll brakar vilja lemna märken. Ofver-
kast af något tunnare tyg skadar det ej att förse
sig med för att därmed skydda det finare linnet,
helst om det förvaras i ett väggskåp. Skulle af
en eller annan anledning linneartiklar finnas, som
ligga obegagnade år från år, må de ej förvaras
manglade, blott ordentligt hoplagda och omknutna.
Haf ordentlig inventarieförteckning öfver linne-
förrådet samt uppslå densamma på skåpdörrens in-
nansida och försumma aldrig att vid hvarje lak
»inventera», att icke än det ena än det andra dus-
sinet må blifva defekt. Göres detta utan undan-
tag, blifva dessutom tjänarne mera aktsamma, om
hvad de hafva sig anförtrodt, vare sig vid lak eller
i dagligt bruk; och det ingifver alltid en god tanke
om husmodern, då man ser ett vackert, väl ordnadt
och vfirdadt linneförråd. Men man måste vara yt-
terst noggrann vid läkning och hafva kunniga tvät-
terskor, som fullkomligt förstå sin sak och ej i sitt
oförstånd tro, att hvilken tjänstflicka som helst kan
taga laket om hand, sedan kläderna tvättats och
karet lagts. Lemnar jag mitt lak i oerfarna eller
slarfviga händer, får det ej förvåna mig, om allt-
sammans blir förstördt. Det behöfs blott, att varm-
lakningen börjas med kokande lut och karet ej så
småningom uppvärmes — lutfläckar bli följden, och
dessa kunna nästan hänföras till dem, som äro omöj-
liga att få ur.
Efter manglingen är nödvändigt akta sig för att
för tidigt packa in kläderna i linneskåpet och stänga
igen dörren, helst om de skulle blifvit för mycket
fuktade vid dragningen •— de få då en unken, obe-
haglig lukt; ja, de kunna t. o. m. mögla, hvilket
också bildar svåra fläckar. Större försiktighet må-
ste härvidlag iakttagas sommartid. En sak bland
alla andra, som nogsamt skall iakttagas, då ett fär-
digt lak inlägges, är att lägga det nymanglade un-
derst och det rena, man möjligen har kvar, ofvan-
på, så att allt kommer jämnt i bruk och sålunda
blir lika slitet. Man får heller icke försumma att
efter hvarje lak, före mangling och strykning, öf-
verse allt utan undantag för att stoppa och lappa,
där det behöfves, ty äfven uti ett nytt bo kan ju
finnas gammalt, t. ex. sådant som inköpts på auk-
tioner, OGh för öfrigt uppstå mycket lätt små bri-
ster, hvilka obeaktade snart blifva stora. Om la-
kan i tid »eggvändas», — d. v. s. man hopkastar
yttersidorna och klipper bort den gamla kastningen
tillika med det bristfälligaste — kunna dessa be-
gagnas oändligt mycket längre, än om man ej gjort
sig denna lilla möda. Kökshanddukar måste fram-
för allt öfverses, och den minsta lilla tillstymmelse
till hål stoppas, ty annars skola de falla i trasor
på förvånande kort tid. Bäst är att stoppa med
tvinnadt s. k. varpgarn; finare duktyger naturligt-
vis med linnegarn.
Att torka disk på duktyg är en högst fördömlig
osed, som tyvärr praktiseras i mer än ett hus, och
där hvarest man skulle förmoda, att bättre ordning
herrskade. Vid s. k. »kalas» är det vanligen mest
frestande att i brådskan taga till duktyget, hvilket
är så mycket värre, som man då naturligtvis har
sitt allra vackraste framme. Vid ett dylikt tillfälle
hemma hos mig tillfrågades min jungfru af den
främmande uppasserskan : »Få vi torka på dukar
och serveter?» Svaret blef: »Det brukas ej här»
— och det svaret borde gifvas i hvarje hem. Men
icke heller skall försummas, att då allt annat på
förhand ordnas, äfven framtaga tillräckligt med linne
att torka på, antingen handdukar eller några gamla
lakan, som till annat äro obrukbara. Jag har ock
för sed att själf borttaga och undanlägga allt be-
gagnadt duktyg samt har det förvaradt på botten
af linneskåpet. Att förvara det tillsammans med
andra orena kläder bör aldrig ifrågakomma. Skulle,
om så gjordes, mat vara spilld därpå, kan man vara
säker på, att råttorna skulle passa på och göra
odygd. Jag förutsätter nämligen, att linneskåpet
är råttfritt, och skulle så ej vara, så laga för all
del, att det snart blir det.
Här kanske är rätta stället att gifva en liten vink,
att man alltid måste förvara äfven smutskläder or-
dentligt och ej ha dem slängda än här, än där samt,
då man anvisat en bestämd plats, också se till, att
allt hamnar på rätta stället. Skulle det vara en
vanlig packlår, som användes, måste man nogsamt
se efter att inga spikar finnas, som kunna rosta och
sätta fläckar, samt öfverklistra dem med flere hvarf
tidningspapper. Göm ej heller länge på smutsklä-
der, utan laka åtminstone 3 à 4 gånger årligen, ty
kom ihog, att man kanske blott gömmer på million-
tals sjukdomsfrön.
En ordningsälskande husmoder skall icke heller
försumma att på lördagen i god tid, på vintern helst
före mörkrets inbrott, taga fram allt erforderligt
linne till alla husets medlemmar. Blott det att
hafva sin rena handduk hängande i ordning på
söndags morgon frammanar en känsla af trefnad,
så obetydlig orsaken än kan förefalla.
Lakan skola ovilkorligen framtagas ett dygn fö-
rut och hänga isär, att ingen fukt finnes kvar. Mån-
gen har fått sin död eller bruten helsa genom att
läggas på kalla fuktiga lakan. Sådant som bidrager
till hvars och ens trefnad och välbefinnande, borde
aldrig uraktlåtas.
Ordning först och ordning sist!
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinliga apotekare. I likhet med
hvad som redan eger rum i flere andra län-
der torde inom kort äfven hos oss komma
att uppstå en kvinlig apotekarkår. Medici-
nalstyrelselsen har nämligen nu i denna af
oss förut omordade sak hos k. m:t hemställt,
att kvinna må, på målsmans begäran och
med företeende af intyg, att hon efter aflagd
godkänd examen kan erhålla anställning så-
som elev å apotek, berättigas att vid något
af statens allmänna läroverk aflägga sådan
examen, som kräfves för uppflyttning till den
klass vid läroverket, hvilken erfordras för
manlig elevs anställning å apotek, samt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
