Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88 IDUN isoi
Andra sangsoarén, anordnad af grefvinnan Mathilda
Taube, f. Grabow, samt hrr prof. Ivar Hallström och
O. Lcjdström, gifves om måndag i Musikaliska aka-
demien. Någon särskild rekommendation behöfva ej
dessa utsökta musiktillställningar. Anordnarnes namn
tala tillräckligt.
»Philochoros», Upsala-studenternas bekanta och äf-
ven här välkända dansförening, hvilken under prof.
Frith. Holmgrens ordförandeskap stiftats för att till-
varataga våra vackra folkdanser och folkmelodier
m. m., lär hafva förhyrt Svenska teatern härstädes,
för att å den samma den 20 och 21 dennes gifva
ett par af sina eftersökta tillställningar. Vi torde
kunna lemna närmare upplysningar i nästa nummer.
Iduns Mode- ocli Mönstertidning har
rönt så oväntadt stor efterfrågan, att de två för-
sta numren tyvärr ej längre kunna erhållas. Pre-
numerera emellertid genast för andra kvartalet,
om Hi säkert vill påräkna alla nummer i följd.
pågel Fenix.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
’Forts.)
lifter denna dag vardt Gunnar en hvardags-
gäst i ingeniör Finestones hus och steg allt
mer i gunst hos sin principal och dennes
systerdotter. Efter ett år höjdes hans må-
natliga aflöning ännu mer, och efter tvänne år
erbjöd mr Finestone honom en liten vindsvåning
i sitt hus såsom bostad.
»Ni kan ju möblera den med edra besparingar,»
sade han, »och sålunda har ni så godt som ett
eget hem, och familj har ni också, ty både jag
och miss Faithful räkna er såsom en af oss.»
»Men jag har inga besparingar,» invände
Gunnar.
»Huru är det möjligt?» utbrast den gamle Fine-
stone. »Ni tyckes lefva så indraget.»
»Det är emellertid verkliga förhållandet,» sade
Gunnar.
»Det kan jag ej förstå,» förklarade mr Fine-
stone. »Har ni haft några gamla skulder att be-
tala?»
»Nej.»
»Men säg mig —»
»Förlåt, sir, men jag tänkte, att min aflöning
vore min egen tillhörighet, som jag kunde an-
vända, huru jag ville,» sade Gunnar stolt.
»Visserligen, visserligen,» medgaf mr Finestone,
och samtalet afstannade.
»Han måtte ändå föra ett utsväfvande lefnads-
sätt, den där unge nordbon,» sade mr Finestone
efter middagen till sin niéce. »Han har under
dessa år icke gjort några besparingar^ och han
bor så billigt och synes ej tillåta sig någon lyx.
Men något måste det vara. Han sade mig rent
ut, att han ej kunde möblera den lilla våningen,
som jag erbjöd honom, på ditt tillstyrkande för-
stås — jag gör ingenting därvidlag utan ditt
bifall.»
»Åh, kära onkel, huru smickrande för mig!»
sade miss Faithful leende. »Och ändå måste jag
säga, att du gör mycket rätt i att öfverlåta åt mig
bestämmanderätten, när det gäller den där unge
svensken. Han för intet utsväfvande lif. Han
underhåller sin familj i hemlandet.»
»Huru vet du det? Har han sagt dig det? Mig
afvisade .han helt kort och sade, att hans lön
vore hans enskilda egendom.»
»Så. Det var just ej artigt sagdt. Men han är
mycket stolt. Mig har han ingenting sagt. Jag
har funnit ut det.»
»På hvad sätt?»
»Jo, onkel, hör på! Jag har spionerat på ho-
nom. En dag mötte jag honom utanför en lifför-
säkringsbyrå. — »Har ni varit inne och tagit en
lifförsäkring, sir?» frågade jag. — »Ja,» svarade
han. — »Men hvarför det?» fortfor jag att fråga.
— »Någonting skulle kunna inträffa, miss Faith-
ful,» svarade han, »och jag har familj där hemma.»
Och så tog han af sig hatten och var sin kos.
Men min nyfikenhet var väckt, och jag började
spionera på honom. Han skickar hem i hvarje
månad ett rekommenderadt bref. En gång såg
jag honom i en juvelerarebutik, då jag gick förbi.
Han stod där inne och såg på något. Jag gick
genast in. Han höll på att betrakta några rin-
gar, och han valde ut en liten ring, den minsta
han kunde finna. Den var alldeles svartemalje-
rad med en liten stjärna i briljanter. Då han
såg mig, frågade han, om jag tyckte om den, och
jag svarade, att den var ganska vacker, men såg
sorglig ut. — »Den skall bli en gåfva till min
mor,» sade han; »hon begagnar aldrig andra fär-
ger än svart, sedan min fars död.» — Och nu,
onkel, skall du tillåta mig att möblera de tre små
rummen. De skola bli så komfortabla, men in-
gen onödig lyx, förstås. Blott en sängkammare,
ett arbetsrum och en liten salong. Han är ju
min protegé — min fågel Fenix.»
»Men skall han mottaga denna gåfva af dig,
han som är så stolt?»
»Nej, det skall han icke. Han skall inte veta
af, att den kommer från mig. Du skall erbjuda
honom bostaden möblerad. Och så skall han
äta med’ oss och vara din neveu och min fågel
Fenix.»
»Ja, ja, Faithful, dpt får gå för fågel Fenix,
men låt honom ej inkräkta på Archibalds rättig-
heter.»
»Archibald har inga rättigheter,» svarade Faith-
ful lifligt. »Den unge svenske fågel Fenix skall
nog söka sig en annan Fenix i sitt hemland och
ej fråga efter en liten amerikansk skata.»
Efter fjorton dagar flyttade Gunnar in i sin nya
bostad och bief med detsamma alldeles en med-
lem af sin principals familj. Han arbetade nu-
mera för det mesta hemma och ej på ritkontoret.
Ingeniör Finestone använde honom som sin högra
hand, och Gunnar fick nu först en fullständig in-
blick i den storartade omfattningen af mr Fine-
stones affärer. Det var ej blott en maskinfabrik
i största skala, mr Finestone gjorde undersöknin-
gar och upprättade kostnadsförslag till järnvägar
och kanaliseringar. Snart blef Gunnar invigd i
alla hans planer och följde honom på hans resor.
Stundom var äfven miss Faithful med, och Gun-
nar förvånades öfver hennes djärfhet, då hon satt
på sin häst och än sprängde fram öfver fälten,
än lät honom hoppa öfver grafvar eller klättra
uppför de brantaste stigar. Som fotgängerska var
hon nästan outtröttlig. Kort sagdt: hon var rena
motsatsen till Gunnars kvinnoideal.
Faithful bemötte honom som en bror. Hon
kunde ibland komma in i hans rum om förmid-
dagarne och slå sig ned där lika otvunget som i
sina egna. Hon bläddrade i hans ritningar och
talade om onkelns planer och företag med ganska
mycken sakkännedom. Och så i ett nu kunde
hon kasta sig in på ett annat ämne, tala med ho-
nom om hans familj, göra sig hemmastadd så att
säga i hans nordiska hem och utforska hvarje
småsak om hans syskon. Hvad modern angick,
undvek hon att tala om henne. Sanningen att
säga, hyste hon en instinktlik motvilja för Gun-
nars mor, ett slags afundsjuka. Hon tyckte ej om
denna kvinna där borta i den aflägsna norden,
hvilken intog ett så stort rum i sonens hjärta,
att där ej fanns plats för andra kvinnor.
Gunnar tyckte snart om att hafva någon att
meddela sig med om dem där hemma, och Faith-
ful var så intresserad, så uppmärksam och kom
så väl ihåg, hvad han sagt henne. En g-ång vi-
sade han henne de sinas porträtt. Han hade ett
af sin mor, mycket vackert och likt, som hon ta-
git, då han for ut. Hon var i sorgdräkt. Halsen
skimrade fram genom krusfloret, och händer och
armar voro så formfulländade och bländande
hvita, där de stucko fram genom det tunna svarta
tyget.
»Oh yes, very ladylike!» utbrast Faithful. »Men
jag tycker mera om edra unga systrars porträtt.»
Hon talade ofta om dem och kallade dem vid
deras förnamn — Julia och Berta, Ingeborg och
Greta.
Hon började att lära sig svenska, ty hon fann
det så vackert i sång, förklarade hon. Och så
tog hon hvarje afton en lektion efter middagen,
under det att onkeln rökte sin cigarr på maten.
Den räckte knappast en halftimme, men hon
gjorde hastiga framsteg.
En dag frågade hon, om hans syster Julia för-
stode engelska, och då han bejakade det, bad
hon honom fråga, om Julia ville besvara hennes
bref, ifall hon skrifver till denna. Och Gunnar
skref till Julia bref, fulla af hopp och glädje, och
Faithfuls namn förekom på hvarje sida.
»Ah, han är kär, det är säkert,» sade fru Emilia,
»och vi få snart höra, alt han är förlofvad med
miss Faithful »
»Jag är icke säker på det,» svarade Julia; »de
amerikanska förhållande tyckas vara helt olika
våra. Men en god vän har han i henne, det för-
står jag.»
Julia skref och bad Gunnar om möjligt bedja
att få miss Faithfuls porträtt för hennes räkning.
Och Gunnar fick välja på ett tjugutal porträtt —
alla föga lika.
»Ja,» svarade hon på hans anmärkning, att så
var, »ingen fotograf lyckas återge mitt utseende.
Men välj ut ett par! Det där i riddräkten anses
af mina kusiner vara det bästa, som blifvit taget
af mig, men min onkel föredrar detta.» Hon vi-
sade ett annat, där hon satt vid ett skrifbord med
en passare i handen. »Det var, när jag tänkte
på att bli för onkel, hvad ni nu är,» tilläde hon
med en suck.
»Och jag skulle nästan föredraga det här,»
sade Gunnar och tog ut ett, där hon förekom
med granatblommor i håret och i hvit musslins-
klädning.
»Ja, lägg nu dessa tre porträtten tillsammans
och säg, om det är samma person, som de före-
ställa,» sade Faithful leende.
Och det var sannt. De tre porträtten voro hvar-
andra så olika. Man kunde möjligen taga dem
för tre systrar, men man kunde aldrig misstänka
dem för att föreställa samma person.
Faithful tog de tre porträtten, lade dem i ett
kuvert och skref därpå med sin raska handstil :
»Faithful Fairfax present her friendship to miss
Julia Granberg and beg to be introduced in the
family.» Gunnar skref samma afton till Julia och
inneslöt i sitt bref de tre porträtten.
»Där har du tre olika bilder af miss Faithful,»
skref han; »och ändå kan du ej få någon riktig
föreställning om henne. Hon är vacker, och ame-
rikanarne finna henne behagfull. Först tyckte jag
rent ut motsatsen, men nu har jag blifvit van
vid henne och värderar henne nog högt, så att
jag glömt bort att stöta mig på hennes egenheter.
Hon är sann och öppen, och till och med hennes
oförställda själfviskhet har något frankt och upp-
friskande för mig. Hon vet, hvad hon vill, och
hon genomdrifver sin vilja. Hon kan ibland be-
gära småtjänster af mig, pockande som ett själfs-
våldigt barn, och ibland bedjande så ljuft och
smekande, och man gör i båda fallen, hvad hon
vill, antingen skrattande åt hennes tokroliga sätt
eller rörd af hennes vänlighet. Jag vet ej, om
ni där hemma skulle tycka om henne; men ni
skulle beundra henne till häst, då hon följer sin
onkel och mig på obanade vägar, eller till fots i
skogen, där vi ofta måste hugga oss fram genom
buskar och snår. Hon fruktar hvarken för or-
marne i snåren eller för en storm på hafvet. Hon
fruktar icke att stöta hvarje skick och bruk för
hufvudet, om det skulle falla henne in; men hon
har det oaktadt en fulländad förmåga att hålla
unga herrar på afstånd, om de skulle glömma
sig. —» .
Till svar på detta bref skref Julia: »Jag ber dig
tacka miss Faithful för hennes porträtt. Det var
mycket tilltalande. Jag vet nu, att jag skulle
tycka om henne, också ber jag dig framföra till
henne bifogade porträtt. Det är nyss taget. Jag
gaf det åt doktor S., när han flyttade från staden.
Han är nu distriktsläkare, och vi se tiden an med
mera hopp, tack vare dina ökade inkomster och
de rika bidrag, du skickar. Berta är förlofvad.
Hon var hemma på besök med sin fästman, öfver-
lycklig och strålande glad och — vacker, Gunnar,
vacker som en nordisk vårmorgon. Faster vill
ej, att hon skall gifta sig förrän om ett år, hon
fyller då nitton år. Mamma och jag undra, om
vi skulle flytta härifrån.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Hedda Cronius; af Mathilda Roost (Med porträtt.) —
Fru Ulrika; poem af Â. JV. — Våra hem och deras möble-
ring; Inledning till diskussion af Cecilia Warn. — Ny literär
pristäfling. — I forna dagar. Strödda blad ur minnets album,
samlade af Mathilda Langtet. 6: Klockarfar, han skall nu all-
ying bestyra. (Slut fr. föreg. n:r.) — Teresa Carrenno. (Med
porträtt.) — Linneskåpet och dess vård; prisbel. svar å pris-
frågan XLYI af Frida N. N. (Slut fr. föreg. n:r). — Småno-
tiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. — Fågel Fenix;
ber. för Idun af Mathilda Lönnberg. Bel. med heders, omn.
vid Iduns stora pristäfling. (Forts.)
MT- De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaijerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen stalla sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
