Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9Ö I DUN 1891
^*********<*********************************************************************************
Var icke ett i dag, i går, Det, som du är, var fullt och helt
Och något annat om ett år. Och icke styckevis och delt.
JfENRIK JBSEN.
*¥^¥¥¥?¥¥¥¥?¥¥¥¥¥¥¥¥ififW¥¥^¥¥^fSW¥¥¥¥W9¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥W’f¥¥^¥¥¥WW¥¥¥¥¥¥¥ÏÏ¥W¥¥¥¥¥¥W¥¥W¥¥W^¥¥¥¥WW
gör sig till medelpunkten för alla deras sträf-
vanden och egenskaper. Människan går upp
i sitt hufvudsakliga intresse. Endast häri
finner hon tillfälle att gifva fritt lopp ät sin
personlighet. Häri betygar hon sin begåf-
nings art; hon ådagalägger, att något finns
inom henne, som är i ovanlig grad utmärkt;
men utanför dess gränser, pâ alla andra lif-
vets och karaktärens områden framträder hon
lika vanlig och lika litet märkvärdig som
hvar och en af oss. Hennes konstnärsande
flödar icke öfver och ger flykt åt hennes öf-
riga känslor och själsgåfvor; den stannar in-
om sig själf och tyckes äfven beröfva alla
rivaliserande tillflöden deras ursprunglighet,
så att man vore färdig att anse en sådan
person alldaglig och inskränkt, om man icke
såge honom alldeles färändrad under utöf-
ningen af sin egendomliga talang. En sådan
typ är möjlig; och emedan den existerar, äro
människor så ifriga med att bekräfta den till
ordspråk öfvergångna missräkning de erfarit,
då de i sällskapslifvet träffat någon, som
eljes genom sin begåfning gifvit lyftning åt
deras lif. I afseende på lifvets verkliga an-
gelägenheter, som äro gemensamma för alla,
ådagalägger icke denne ärorike hjälte, denne
skald, denne musiker, af hvars lof världen
genljuder, »ågon synnerlig förmåga, någon
särskild färdighet, utan visar sig i omdöme
och insikt till och med underlägsen mången,
som sätter sin stolthet i att icke hysa något
anspråk på att vara ett snille. I synnerhet
på området för den utöfvande konsten, som
medför sällsamma undantagsförhållanden, kun-
na vi vänta att råka på sådana öfverrasknin-
gar som den nämnda.
Så mycket mer anmärkningsvärdt är det då,
att, hvad Jenny Lind beträflar, öfverrasknin-
gen är en helt annan. Det är en allmänn
och samstämmande mening hos alla, som min-
nas hennes inflytande, att hvad de erforo var
uttrycket af ett skaplynne, hvars egendom-
lighet genomträngde hvarje del af hennes va-
relse, så att hennes enastående sångkonst före-
föll blott som en tillfällig illustration till den
originalitet, som tryckte sin prägel på hela
hennes personlighet. Äfven de, som djupast
kände hennes sång, kände alltid, då hon sjöng,
att här var mera än sång, medan de, hvilkas
brist på musikalisk uppfattning gjorde dem
otillgängliga för denna hennes särskilda ta-
lang, erforo lika mycket som andra hela troll-
kraften af hennes personlighet.
»När allt kommer omkring, skulle jag
hellre vilja höra Jenny tala än sjunga, så
beundransvärdt än detta är,» skrifver mrs
Stanley, biskopen af Norwich hustru, till sin
syster mrs Augustus Hare i september 1847
efter en hänförd skildring af, hur hon kunde
sjunga. Detta är i sanning en högst slående
anmärkning, som icke kan med nog eftertryck
upprepas, emedan den kläder i ord det obe-
skrifliga intryck, som denna stora konstnär
lemnade efter sig i minnet och hjärtat hos
dem, hvilka stodo henne närmast. »Jag skulle
hellre vilja höra henne tala än sjunga!»
Längre fram på hennes bana möta vi åter
samma instinktiva intryck, hvilket visar, att
detta var från början till slut det mest be-
tecknande draget i hennes karaktär. Vi an-
föra några uttryck ur anteckningar, gjorda
af mr Parker Willis vid tiden för hennes
amerikanska turné i november 1850. Dessa
anteckningar uttala sig på ett särdeles lyck-
ligt och lifligt sätt om den särskilda punkt,
vid hvilken vi här fästa oss. Dc förtälja,
huru författaren, förtrollad genom den magi-
ska inflytelsen af hennes sång, vinner förmå-
nen af ett samtal med henne, och verkan är
just den, som innebäres i mrs Stanleys lyck-
ligt funna uttryck. Han kan icke motstå
det intrycket, att hon kunde ha skrifvit åt-
minstone lika briljant, som hon sjöng, och att
det i alla händelser varit blott omständighe-
terna, som fäst henne vid hvad han tillåter
sig kalla »hennes mindre mästerskap». Det
förekommer honom, som om hon vore »en
skaldinna», hvilken sången »hindrat och vilse-
fört». Han anmärker särskildt såsom för-
klaringen till hennes skaplynne »hennes ovan-
ligt snabba och fulländade förmåga af kon-
centrering». »Det må ha varit hvad ämne
som helst, så riktade hon genast sin själs
»solglas» mot det samma. Det tilldragande
hos henne kommer icke uteslutande från hen-
nes röst och från ett välvilligt hjärta. Då
själen förnimmer hennes annalkande, igen-
känner den likasom fjäten af en högrest ande,
helgjuten och harmonisk i sina proportioner.
Vi skola nog få beundra utsöktare gåfvor
hos henne än hennes röst.»
Det skulle vara svårt att finna ett bättre
och fullare uttryck än detta för den mening
vi vilja uttala — den mening, den känsla,
att Jenny Lind icke var mindre, utan mera
än sin konst. Hvad man såg och fann hos
henne var icke, att en människa af vanlig
materia lyfts af den konstnärliga inspiratio-
nen upp i obeskrifliga rymder och omgjutits
af någon plötslig och sällsam förklaringens
gloria, som höjde den mänskliga anden öfver
sig själf. Nej, snarare kände man, att man
här hade framför sig en karaktär af högsta
värde, af enastående förträfflighet, hvilken
lyckats finna sin väg ned till världens skåde-
plats genom det särskilda medel, som sången
erbjöd. Musiken gaf den dess bästa tillfälle
att uppenbara sig för människor; men själf
stod den höjd öfver konsten, hvilken den be-
gagnade såsom sitt bästa meddelelsesätt. Här-
af styrkan i det ideella intresse, hvarmed
hennes sång helsades. Män tyckte sig icke
så mycket lyssna till en röst som fatta i
sikte genom den dörr, hvilken musiken öpp-
nade, en hög och ren själ, som på sången
sväfvade ned från något aflägset, obefläckadt
hem för renhet och glädje. Det var denna
själ, som man helsade med sådan häpnad,
sådan värme; det var känslan af dess när-
varo, som alltid fyllde åhörarnes ögon med
tårar. Det var Jenny Lind själf, som med
sin underbara begåfning afslöjade för dem
de lifvets höjder, hvilka det ännu stod män-
niskor öppet att uppnå.
Och emedan det så var, vilja vi dröja
företrädesvis vid det inflytande hon utöfvade
i umgängeslifvet, hvarhelst hon framträdde.
Den åtskillnad, hvilken vi försökt uppdraga
emellan de två konstnärstyperna, skall göra
det klart, hvarför det med afseende på henne
är omöjligt att skilja hennes framgång såsom
konstnär från hennes inflytande såsom kvinna,
såsom personlig karaktär på alla, med hvilka
hon kom i beröring.
Hvarhelst hon befinner sig i Europas stä-
der, så bor hon alltid hos någon person med
synnerligt, till och med europeiskt anseende.
Män i en sådan hög ställning synas alltid
förtroligt umgås med henne; hon har sitt
hem hos dem. Och äfven i hennes födelse-
stad Stockholm, där hennes lefnadsomständig-
heter kunde förmodas i viss mån stå henne
i vägen, och där det nödvändigtvis var så
mycket i hennes uppfostran, som skulle göra
det svårt för henne att nedbryta umgänges-
lifvets skrankor, blir hon märkligt nog, innan
hon tillryggalagt flickåldern, upptagen icke
blott i de cirklar, där börd och samhällsställ-
ning anses vara af väsentlig vikt, utan, hvad
mera är, i dessa höga literära kretsars för-
troliga umgänge, där ingenting annat än själs-
anlagen tagas med i räkningen.
Det var just genom den upphöjda känslan
af sin konstnärliga mission, som hon i um-
gängeslifvet intog sin plats. Likasom i Stock-
holm, så var det öfverallt denna ideella
känsla af ansvar, som gaf henne betydenhet
i sällskapskretsarna och förde henne med bi-
behållet själslugn genom dessa yttre förhållan-
den. »Hvar morgon, då hon steg upp, sade
hon mig», skrifver mrs Stanley, »att hon
kände, att hennes röst var en gåfva från
Gud, och att just denna dag måhända skulle
bli den sista för henne att begagna den».
Och Arthur Stanley återupprepar det, liksom
om det var detta, som gaf henne ett så tju-
sande intresse. Det var detta, som skänkte
henne det uttryck af själfständighet, af obe-
roende, som är så väsentligt för en konstnär,
om han skall bevara sin moraliska värdighet
inför en »societet», som är alltför benägen
att smickra sig med, att den visar en ynnest
mot dem, den välvilligt tager emot, och som
uppmuntras i att smickra sig själf, ifall konst-
nären är på ett alltför påfallande sätt tack-
sam för uppmärksamheten. Ingen kunde se
Jenny Lind ett par minuter och misstänka
henne för att vara mottaglig för sådant smic-
ker. Hon rörde sig »lik en uppenbarelse»,
lik en »som har en mission», som känner
det allvarliga ansvar, som henne ålagts.
Detta är hennes skaplynne i sällskapslifvet,
däri ligger hennes betydenhet, det tjusande
hos henne, och detta gjorde det för henne
alldeles omöjligt att visa minsta skymt af
öfverdrifvet undseende för den yttre ställnin-
gen. Ingen enda kunde misstaga sig om
detta fria oberoende, detta moraliska stöd-
jande på sig själf. Ja, en kritik af hennes
egenskaper i förevarande hänseende skulle
kunna vända sig mot ett fel alldeles mot-
satt det, hvarom vi här gifvit en vink. Det
skulle kunna sägas, att denna ideella till-
bakadragenhet gaf ett visst tycke af öfver-
lägsenhet åt hennes sätt i det offentliga fram-
trädandet och då hon var tillsammans med
dem, som icke voro hennes förtrogna. Det
låg i hennes blick ett »håll er på afstånd»,
en granskande skärskådan af hvarje nykom-
men, hvilket under senare år gjorde mången
presentation för henne till ett ögonblick af
högsta ängslan för dem, som kanske hade
drömt om denna lycka under många dagar
förut, men hvilka nu, då ögonblicket var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
