Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96 IDUN 1891
pågel FeniX.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
(Slut fr. föreg. mr.)
I illiam kommer hem för att genomgå navi-
gationsskolan, han kan sedan få högre lön.
Ingeborg är mycket begåfvad i musika-
liskt hänseende, men naturligtvis ur stånd
att kunna utbilda sig här. Morbror har nu lof-
vat att bekosta hennes musikaliska uppfostran,
och han ser i drömmen Ingeborg som en pryd-
nad för scenen. Greta och Arvid kunna förstås
gå i skola hvar som helst, och jag har ett halft
löfte om en plats i postsparbanken, om jag kom-
mer till Stockholm. Mamma tvekar dock ännu
att flytta. Jag skulle ej göra det i hennes ställe.
Hon har här pappas graf och Lohmans. De äro
som alltid våra bästa, våra enda vänner, och vi
komme att sakna dem mycket —»
Bertas förlofning gladde Gunnar särdeles. Han
omtalade det för Faithful och hennes onkel. Han
sade också, att han gärna ville fara hem och be-
söka de sina samt öfvervara systerns bröllop.
»Ni har således besparingar nu?» sade miss
Faithful skämtande.
»Ja, nu har jag,» svarade han.
»Nå, det var förståndigt af er,» anmärkte mr
Finestone, och så talade man icke vidare om
saken.
Men tiden gick, och Gunnar fann mr Finestone
så öfverhopad med göromål, att det vore omöj-
ligt att lemna honom. Den gamle ingeniören,
helt förtjust öfver denna uppoffring, sände ett
dyrbart smycke till bröllopsgåfva åt sin »unge väns*
syster.
Mr Finestone fann nu Gunnar alldeles oumbär-
lig. Vid årets slut gaf han honom, oberäknadt
den öfverenskomna lönen, fem procent af netto-
inkomsten, men han fäste därvid ett vilkor, som
kom Gunnar att rynka pannan och bita sig i läp-
pen. Detta belopp vore visserligen han egendom
helt och hållet, men han borde ej skicka däraf
till* sina släktingar, utan placera det på säkert
håll här i Amerika. Gunnar kunde emellertid icke
annat än med tacksamhet mottaga denna så vänligt
erbjudna’ gåfva, äfven på de vilkor, som gifvaren
uppställde.
Det var vid denna tid, som man ånyo började
intressera sig för den ända sedan sextonde år-
hundradet påtänkta frågan om en förbindelse emel-
lan Stilla hafvet och Atlanten genom Nicaragua-
sjön. Flere undersökningar beslötos, och den
gamle Finestone intresserade sig varmt därför.
Den möjliga bästa riktningen diskuterades i hans
salong, och man tvistade om en kanal genom
Managuasjön eller den rakare vägen genom Rio
grandes dalgång.
Mr Finestone blef entusiast för detta företag,
som syntes honom så ärorikt och fruktbringande
för Amerika. Som ung hade han en gång besökt
Nicaragua, och hans berättelse väckte hos hans
nièce en liflig önskan alt få se dessa trakter.
»Hvad, onkel, om vi skulle fara dit?» sade hon.
»Ni båda skulle afväga och undersöka de olika
riktningarna. Ni skulle göra det bäst och tillför-
litligast.»
Hon talade till sin onkel, men hennes blick
hvilade på Gunnar. Den uttryckte beundran och
kanske ännu en annan känsla. Gunnar såg det.
Det var ej första gången han trott sig märka nå-
got dylikt, och han kände sig så underligt be-
klämd, på samma gång som stolt och glad, ty
hon var ändå en härlig kvinna, och han visste,
det hon ville blifva hans.
Också denna afton råkades de båda i vinter-
trädgården. Det var ovisst, hvem som sade det
första ordet eller det andra. De förstodo och ville
tillhöra hvarandra. Och Faithful kom in till sin
onkel i hans arbetskabinett, hon höll Gunnar vid
handen, och icke blyg, som en nordisk flicka skulle
varit, utan leende, strålande, triumferande sade
hon sin onkel deras hjärtans hemlighet.
»Nu, onkel, nu är han min — min fågel Fenix
från nordens land — och allt är redan aftaladt
Vi resa tillsammans till Nicaragua. Hans namn
skall nämnas i förbindelse med denna nya led
för världshandel. Sedan skola vi återvända till
Filadelfia, du och jag, och vi skola vänta honom
där, vänta tills hans undersökningar blifvit afslu-
tade. Så kommer han åter, och vi resa tillsam-
mans till Sverige, resa som man och hustru Då
skall hans syster Julias bröllop firas i midnatts-
solens land — och sedan återvända vi hit för
alltid. Hvad säger du om denna plan, onkel?»
»Att genom den min käraste eller åtminstone
näst käraste önskan går i fullbordan,» svarade
den gamle ingeniören. »När du inte ville ha Ar-
chibald, ger jag dig åt ingen så gärna som åt
Gunnar.»
* *
Och resan anträddes. De skådade tillsammans
Nicaraguas tjusande nejder, de färdades uppför
San Juan. De båda ingeniörerna mätte flodens
djup och beräknade slussarnes höjd — ty detta
var ju den en gång för alla gifna riktningen —
och så anlände de till Nicaraguasjön. De seglade
omkring på den stora sjöns oroliga vatten, de in-
trängde i dess tillflöden och beundrade denna
rika natur. Hos Faithful uppväckte den idel fröjd
och beundran, men hos Gunnar födde den ett
slags vemodsfull beklämning. Han, som aldrig
egentligen kännt hemsjuka, började nu lida däraf;
men han bekämpade den med hela sin viljekraft.
Så närmade sig den tid, då Faithful skulle resa
hem med sin onkel. De båda unga trolofvade
rodde tillsammans i en liten indiankanot ut på
en lugn vik. Hvitstammiga heliconier stodo ända
nere i vattnet, emellan mörkbladiga fieusarter slin-
grade sig blommande lianer, och på trädens gre-
nar växte underbara orchideer, som sände sin
döfvande vällukt långt utåt sjön. Brokiga fåglar
svärmade i träden, de amerikanska skalorna skreko
och sladdrade, en svart fiskörn sväfvade med ut-
sträckta vingar öfver vattnet, och de små hvita
hägrarne garnerade stranden likt en skumkrans,
uppkastad af vågen.
»Sjung för mig!. Sjung, min fågel Fenix!» sade
Faithful. »Sjung en af ditt hemlands sånger!»
På Gunnars läppar föddes omedelbart, han
visste icke huru, den gamla vemodiga sången:
»Vid Michaelidagen, som faller in i år.
Tänker jag bege mig härifrån. —
Och ingen hafver jag, som sörjer mig här,
Ej heller fäller jag någon tår.»
Den nordiska sångens vemodsfulla toner sväf-
vade ut öfver vattnet och dogo bort. Gunnar
kände, att den uttalat hans innersta tanke. Han
skulle ej sörja, när han lemnade detta jordiska
paradis, snarare glädjas.
Morgonen därpå skildes Gunnar från mr Fine-
stone och Faithful. Han lofvade att påskynda
sina undersökningar och komma efter så fort som
möjligt.
»Och jag,» sade Faithful, »jag skall arbeta på
en ny bur åt min fågel Fenix. Men gå nu ej här
ochtskaffa dig feber!» tilläde hon ömt.
»Ah, nej,» svarade han leende, »jag aktar mig
nog för feber, och chinin har jag med mig.»
* %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
