Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
I DU N 1891
Allt, allt hvad jorden eger skönt och rart Och mer än kronors och juvelers prakt
Och himlen högt och hafvet underbart Det eger den, som eger hoppets makt.
jZ. JOPELIUS.
förmådde henne att tänka pä att skaffa sig en
sådan verksamhet, som kunde tillåta henne att
vara alldeles »sin egen», och år 1868 begaf
hon sig till Gymnastiska Centralinstitutet för
att utbildas till sjukgymnast. Hon genomgick
här den stadgade kursen på halfva den van-
liga tiden och utexaminerades redan år 1869.
Samma år erhöll hon anställning i den högre
flickskola, där hon allt sedan tjänstgjort. Denna
skola egdes då af fröken Hidén, öfvertogt se-
nare af lektorn, numera kyrkoherden Arnold
Hammar och innehafves nu sedan flera år af
fröknarna Mathilda Eckerberg och Ebba Sund-
holm. Dessa förändringar i skolans högsta
ledning hafva gifvetvis föranledt omgestaltnin-
gar i åtskilliga andra afseenden, både hvad
organisation och lärometod angå, och det åtta-
klassiga, af staten understödda elementarläro-
verket för flickor, hvars äldsta lärarinna fröken
Vestman var vid sin död, torde i bra mycket
vara olik den Hidénska skolan, där hon 22 år
förut börjat undervisa. Men fröken Y. sak-
nade hvarje anlag att stelna i gamla former,
hon följde utan svårighet med under utveck-
lingsskedet samt fyllde äfven under den senaste
tiden sin plats i skolan på ett sätt, som lände
henne till heder och skolan till gagn. Hennes
nit slappades ej af under de många arbetsåren,
och hennes undervisningsskicklighet var allt-
jämt framstående. Hon var läroverkets gym-
nastiklärarinua samt undervisade dessutom i
geografi och naturvetenskap.
Hennes verksamhet som lärarinna var likväl
ej det, som främst tog hennes tid och krafter
i anspråk. Hon var jämväl sjukgymnast, och
det är såsom sådan hon kanske arbetat mest.
Skicklig och outtröttlig äfven i sådan egenskap,
varmhjärtad och ömmande för andras lidanden,
anlitades hon af många, och hon drog sig al-
drig undan, var ständigt beredd att hjälpa utan
uppskof och utan att taga hänsyn till, om den
hjälpbehöfvande var hög eller låg, rik eller
fattig. Hon började sitt arbete redan klockan
8 på morgonen, och arbetsdagen tog ej slut
för henne förr än kl. 7 på aftonen, — den
varade ej sällan längre, då någon lidande se-
nare påkallade hennes smärtstillande behandling.
Hon tvekade ej att försaka en välbehöflig hvila
för att skynda till hjälp, visade ea glad min,
när hon kom, hur trött af dagens släp Lon än
var,. och kände sig glad och lycklig, när hon
kunde förhjälpa den lidande till en plågfri natt.
God och ömsinnad, som hon var, kunde hon
dock stundom synas kärf och nästan omild för
dem, som ej kände henne. Hos henne som
hos många andra varmhjärtade och ädla män-
niskor fanns nämligen denna skygghet för att
låta det inre väsendet framträda för enhvar,
som gör, att hjärtligheten och det ömma del-
tagandet gärna döljas bakom en anlagd mask
af kyligt lugn och likgiltighet för andras om-
dömen. Men ingen lät bedraga sig häraf. De
sjuke och fattige visste, att de i henne egde
en verklig vän, och hon var älskad af sina
lärjungar. När någon af flickorna i skolan
under fristundernas lek och ras fått en hårdare
knuff än vanligt, en skråma, som smärtade eller
tycktes betänklig, togs alltid tillflykten till henne,
och detta skedde ej förgäfves.
Hur högt hon var aktad och älskad af sina
kamrater och lärjungar inom läroverket, därom
vittnade — säger minnestecknaren i Karlskrona
Veckoblad — oförtydbart den djupa rörelse och
sorg, som gåfvo sig tillkänna, då läroverkets före-
ståndarinna omnämnde hennes död. Alla, både
lärarinnor och lärjungar, fällde tårar, och under-
visningen måste för dagen inställas, emedan
det var att förutse, att knappast någon skulle kun-
nat med erforderligt lugn undervisa eller mot-
taga undervisning.
Fröken Vestman hade en stark kroppskon-
stitution, men det allt för trägna, ansträngande
arbetet bröt småninom hennes krafter, och hon
var under den senaste tiden sällan riktigt frisk.
Den sorg, som träffade henne,då henoes ende bror,
den äfvenledes rikt begåfvade kommendörkapten
Vestman, i fjor afled, torde ock hafva mycket
bidragit till att minska hennes spänstighet och
lifskraft. Några dagar före sin död lemnade
hon den sjukbädd, där en svårare lunginflamma-
tion länge hållit henne, och började åter arbeta
som lärarinna, men mattigheten och ett gammalt
hjärtlidande, som blifvit förvärradt genom den
sjukdom, hvilken nyss hemsökt henne, tvingade
henne snart att afstå därifrån. Hon afled den
18 sistl. februari.
Då jordfästningen den 26 i samma månad
förrättades i Fredrikskyrkan, var det rymliga
templet fyldt af sörjande af alla samhällsklas-
ser och åldrar. Kistan var prydd endast med
ett kors af grönt och en myrtenkrona, emedan
fröken V., till fattiga sjukes förmån, undan-
bedt sig alla kransar och blommor. Men många
tårar fälldes vid denna begrafningsakt, och dessa
lände den hädangångna till större heder, tolkade
bättre saknaden och sorgen hos hennes försam-
lade kamrater, lärjungar och andra talrika vän-
ner, än de grannaste blomsterprydnader på kist-
locket skulle förmått.
Ldh.
Sdskmorqon.
J
Ejter E. Ceibel.
Ji^ÉÉåsk ringes in, och lärkan svingar
sijjrw Sig högt Iland fria vindars gång.
SFrån ljusklar etervåg hon Iringar
Uppståndelsen en fröjdfull sång,
~Och som hon jublar där, församla
Sig tusen stämmors drilleslag :
‘Vali upp, fullbordadt är det gamla,
Vali upp, nyfödda värld i dag!
Vak! upp, 3 muntra källor, strömmen
~Och sorlen högt er fHcrres lof!
Vak! upp ur drömmarne 3 drömmen,
3 gräs och blad i skogens hof!
jDu sippa blå, du lilja skära,
jDu röda ros i vårlig prakt,
3 skolen alla vittne bära,
Vitt döden bröts af kärleks makt.
Vak! upp, 3 tröga hjärtan alla,
Som slumren än i vinternatt!
jjfu månde drömmens bindel falla,
U}> nu är dagens välde satt.
Çuds ande blåser öfver landen
Un stormens il kring världens hörn.
Slit, liksom Simson, fängselbandcn,
jBlif fri och stark som himlens örn.
Vak! upp, 3 sorgeslagne dårar,
Som vanlien mellan grafvar om,
3 skumma ögon, hvilkas tårar
jBortskymde, huru våren kom;
3 grabblare, som styrden färden
CMot vilse mål på vilsen fot ——
Vak! upp! Se född på nytt är världen:
jtlär är ett under, tag emot!
3 skolen alle glade lofva
’jDen kraft i dag med er är cjjord,
jDär är en inre själens gåfra
3 bild af ■vårens tid förspord:
jDet vissna sig i grönska byter,
jDet gamla nu föryngradt är.
Çuds starkhet griftens stängsel bryter —
Vak! upp, ty påsliedag är när.
J. N-g.
Om nöjena i hemmet.
Af Maria Nyström.
■
itt barndomshem ! Ilvem har ej både
på vers och prosa hört det lofsjungas;
hvem har ej sett gubben och gumman lifvas
och blifva som unga på nytt, då de tala om
minnen från sitt bardomshem, och hvem blir
ej själf varm om hjärtat, då han tänker till-
baka på barndomshemmet.
Och dock äro hemmen sä olika: några so-
liga, ljusa, varma, andra idel skämt och lek,
andra allvarliga och tysta, andra kanske till
och med kalla och dystra; men genom alla
går dock samma gemensamma grundton: kär-
leken till barnen. Denna grundton är det
väl, som klingar ända in i sena ålderdomen,
ty var än hemmet icke gladt, hade föräldrarne
ej förmåga att genom yttre tecken visa sin kär-
lek, voro de i följd af omsorger och bekym-
mer ofta otåliga mot barnen, fick man än höra
månget ovänligt ord, så kände man dock, dä
man kom ut världen, att man aldrig blifvit så
oegennyttigt älskad som i hemmet, aldrig mötts
af ett sådant öfverseende som där och aldrig
någonstädes fått emottaga så många uppoffrin-
gar, utan tanke på gengäld, som i hemmet.
Då man så tänker tillbaka på hemmet, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
