Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 1891
och lefva i sin frihet. Gossarna omtala sin
bedrift, att hafva kastat en råtta i sjön härom
dagen, och pappa framhåller, att man har rätt
att döda, men ej att pina ett skadedjur. Nu
höres en hvisselpipa. Det är matbud.
Huru mången gurmand skulle ej med afund
se den strykande aptit, hvarmed de enkla an-
rättningarna inmundigas!
Efter middagen skall svampplockningen sträc-
kas ut längre bort, men mamma, jungfrurna
och småbarnen stanna kvar för att rensa de
nyss plockade svamparna.
Nu blir det tid att begifva sig hemåt, kor-
garna packas, och alla papper uppsamlas nog-
grant för att ej ostäda den vackra skogen.
Solen håller på att försvinna bakom träd-
topparne, färgande himlen i glödande prakt;
hafvet ligger fullkomligt lugnt, och hvarje ro-
sigt moln återspeglas däri. Kvällen är un-
derbart vacker, och rörda fästa föräldrarne
barnens tankar på Guds oändliga godhet, som
skapat världen så skön. Sakta glider båten
mot land, barnen kyssa godnatt; tacksamma
mot Gud och föräldrarna läsa de sin aftonbön
och fortsätta sedan ännu i drömmen den glada
dagen.
En annan gång är det en bärplockning eller
beseende af någon ny holme eller rätt och
slätt en utfärd för att njuta af det vackra
vädret. En treflig bok tages med, man läser
litet och pratar om hvad man läst, man ploc-
kar blommor, tumlar om i gräset, kastar smör-
gås vid stranden, badar o. s. v.
Och alltid äro far och mor med.
Genom detta deltagande i barnens och ung-
domens lekar och nöjen uppstår ett mera kam-
ratlikt förhållande emellan barn och föräldrar.
Då man läst tillsammans eller annars pratar
om för barnen fattliga frågor för dagen, säga
äfven barnen sina åsikter, och föräldrarne taga
hänsyn till dem, allt under det de omärkligt
leda dem in på riktiga banor. Barnen äro
öfvervakade, utan allt slags tvång, och de lära
sig att njuta sunda och rena fröjder.
Umgänget med barnen och sedermera med
de uppvuxna sönerna och döttrarna håller ät-
ven föräldrarnes eget sinne ungt, och de förstå
att fatta och deltaga i ungdomens hänförelse,
dess fröjder och sorger. Mången äldre skrat-
tar åt ungdomens varma entusiasm för foster-
land, frihet och sanning, kallar det ungdoms-
svärmeri, barnslighet m. m., och tyvärr kväf-
ver kampen för tillvaron ofta dessa varma
känslor; men lycklig är dock den, som ännu i
ålderdomen kunnat hålla kvar sin ungdoms
varma entusiasm och tro på lifvet. För ho-
nom ter sig helt visst världen soligare än för
andra, och han omfattar säkert mänskligheten
med vida större kärlek och öfverseende än
pessimisten.
Nej, sy hellre en garnering mindre på din
dotters klädning, stryk din sons krage mindre
blank, gifven hellre några tusen kronor mindre i
arf åt edra barn, men tagen er tid att del-
taga i deras lekar, söken därunder få en in-
blick i deras själslif, och gifven dem del af
edert tillbaka. Så gifven I dem ett oförvansk-
ligt arf i gudsfruktan och motståndskraft mot
frestelsen genom kärleken till hemmet.
Hvarje människa har tre karaktärer: den,
som hon visar, den, som hon har, och den,
som hon tror sig ega.
I DU N
En påskafton.
För Iduu
a.f
Sune Folkeson.
fver landsbygdens vida marker hade na-
turen redan bredt sin djupaste helg-
dagstystnad. Blott i Paris, där sin-
nenas evigt strömmande oro af intet hejdas,
var lifvet sig likt. En van flanör skulle
dock ha märkt, att pä vissa punkter var cir-
kulationen till och med ökad.
En sådan punkt var St. Lazare-stationen.
Sista tåget till Rouen och le Havre skulle
gå om en kvart för att hinna i tid till den
stora postångarens afgång till New-York.
Fullpackade omnibusar stötte emot lika full-
packade hyrvagnar, så att de berg af kof-
ferter, som tornade sig öfver dem, hotade att
falla öfver fotgängarne, hvilka trängde sig
emellan. Från de vidt uppslagna vagnsdör-
rarne svärmade resande af alla slag och kön
ut och upp för de breda stentrapporna.
Bland denna vimlande hop fanns en all-
deles säregen grupp, så olik alla, att den
väckte uppseende. Desse hade kommit till
fots, de; icke ens en omnibus skulle de kun-
nat betala, ty vägen var lång och börsen
tunn. Det var en grupp bleka män, magra
af nöd, tärda af allt slags elände; en hop
trasiga kvinnor, utslitna, klass-stämplade. De
minsta barnen buro de på armen och något
litet resgods, ännu tunnare än det lefvande,
i handen. De voro utvandrare, som skulle
bort: somliga för att dölja någon skam; an-
dra för att ännu en tid bedraga den nöd,
som här hemma trängde ut dem, hvart de
vände sig. Och rundt omkring dem, där de
trötta slagit sig ner på golfvet i stora Vesti-
bülen, uppstaplades så småningom deras små
kistor, lådor och bylten: detta egendomliga
slags resgods, som redan på långt håll skil-
jer sig från allt annat sådant genom den
prägel af besparing, försakelse och kärlek,
som ger det något så förtvifladt rörande och
fattigt.
Allra sist anlände två barn, bror och
syster. Äfven på dessa, af nöd så utslitna,
så slöa, så trubbade sinnen, gjorde de intryck,
de ensamma, unga utvandrarne. Ett sam-
mansatt och mycket själfviskt intryck egent-
ligen. Männens blickar gingo spefulla, skep-
tiska, mot de friska, rosiga anletena i dörr-
öppningen, förargade öfver, att de kommo
och togo plats. Kvinnornas ögon uttryckte
litet mera medlidande och ett och annat:
»stackare!» följdes af en suck. Men det
var också alltihop, och sedan man makat åt
sig, så de fått plats, gick hvar och en till-
baka till sina egna bekymmer: man hade
icke tid med andras.
Man bildade kö framför biljettluckan. Och
den långa, bleka raden gled förbi, en och
en — och pänningehögen växte som en flod
af alla dessa summor, vid hvilka blod och
tårar och svett klibbade fäst. Det var deras
sista skärf till det land, som ej ville föda
dem. Och i det ögonblick mynt föll mot
mynt, var det, som väckte klangen månget
sofvande minne och sinne. Man såg det på
en blick, som bief skum, på en ryckning i
tunnslipade läppar — eller det hördes i en
och annan svordom, man utkastade som på
trots mot sin egen rörelse. Hvad de min-
des, hvad de saknade, hvad de sörjde öfver,
var icke godt att säga. All känsla ur själfva
lifvet sprungen är lika enkel och lika sam-
mansatt som det. Man spinner sig in i da-
garnes tråd af sorger och fröjder, utan att
veta det, och man känner det ieke ens, förr
än då hjärtat häfves upp under ett starkare
pulsslag än de vanliga. Men då känns det,
ty tråden skär in, djupt in — — —––––
Blandade med dessa beslutsamma, förtvif-
lade ansikten funnos också andra. Närmast
före de små ensamma emigranterna stod ett
djupt beslöjadt, enkelt klädt fruntimmer. Men
på den fina hållningen och allra mest på
oron i de duukla ögonen, som skygga gledo
till höger och venster för att se, om någon
kännt igen henne, begrep man genast, att
hon tillhörde en annan samhällsklass, än den
dräkten utvisade. Och på den förlägna ovana
hon visade i sina rörelser, var det tydligt,
att hon för första gången själf skulle köpa
sig en biljett.
Väntan blef lång. Det var alltid stark
trafik på linien, men nu, en helgdagsafton,
var den förfärlig. Trött vände hon sig om
och fick se de båda små bakom sig. Hon
gjorde en förvånad, häpen gest. Läpparne
öppnades till en fråga, som dock blef out-
talad, ty hon vände sig åter framåt mot luc-
kan. Intresset tog slutligen öfverhand öfver
försiktigheten, och hon tilltalade dem blygt,
lågmäldt :
»Resen i hem, småttingar?»
»Ja då!»
»Och hvar är hem?»
»Amerika.»
»Ensamma, så långt?»
De skrattade, trohjärtade och förlägna. Men
den lilla visade på korgen, som tyngde hen-
nes arm:
»Jag tog min docka med mig.»
Och barnets klara, fria blick mötte hen-
nes rädda, ångestfulla, som i detsamma blef
immig — liksom då stigande tårar hejdas
från att falla.
»Och till hvem reser ni, i Amerika?» Som
det var sagdt, hörde hon hvilken falsk ton
hennes tanklöshet gaf åt frågan. Men de
små hade ingenting hört.
»Till pappa och mamma,» svarade de på
en gång med samma äkta kärleksklang i de
späda rösterna.
»Hvar bo de?»
Den lille mannen på tio år drog stolt och
säker upp ett mycket läst, i vikningarna sön-
dernött bref ur bröstfickan : där stod adres-
sen, illa stafvad, men tydlig nog. Fadern
hade arbete som murare vid ett bygge i själfva
New-York.
»Och ni ha gått till Paris? Komma ni
långt ifrån?»
»Ånej, inte så värst, från Dijon.»
»Hur kunde ni hitta hit?»
De små spärrade upp ett par vidöppna
ögon; men det hjälpte dem inte ändå att
förstå den obegripliga frågan. Inte hitta till
pappa och mamma? Nej, det var då märk-
värdigt att fråga om något sådant! De, som
gått helt trygga och lugna efter något där-
inne i hjärtat, hvilket visat dem så säkert
vägen fram; samma ledning som foglarne i
»det villande blå» bruka flyga efter, nu vid
vårtiden.
Stackars unga kvinna — hvarför slog hon
ögonen mot golfvet, förlägen, medan skarpa
röda fläckar, likt flammande ärr, märkte de
bleka kinderna? Hvad hon hade glömt myc-
ket, mycket på en tid —- —- glömt många
enkla, naturliga ting. Så glömmer man
också, hur rent källans vatten smakar. Hon
hade glömt barndomens allsmäktiga tro, dess
omedvetenhet, dess blinda förtroende, dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
