Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 27 mars 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 101
kärleksinstinkter, dess allvarliga dårskaper,
alla dessa enkla, förbisedda krafter — med
hvilka de små uträtta under — som heta
barnsligheter på de vises, löjligheter på de
förderfvades språk.
Men hon var hvarken en vis eller en för-
derfvad kvinna — inte ännu åtminstone.
Därför brände kinden, därför slant blicken,
som det veka järnet slinter mot härdadt stål.
Och i sin själs innersta kände hon en dof
smärta, den att hon visste sig lida, förtvifla,
förintas — kände — hörde sitt hjärta sön-
derslitas — — — Och då, pinad, lyfte hon
upp hufvudet, beslutsamt:
»Hvarför reste edra föräldrar?»
»Vi voro för fattiga,» sade de.
»Och hos hvem har ni varit sedan?»
»Hos moster.»
»Har ni det inte bra hos henne?»
»Jo-o — — —»
»Nå?»
»Vi vill till pappa och mamma,» svarade
de bara.
Med sin klass’ stolta själfmedvetande att
icke kunna jämföras med några under henne
stående, hade hon genast ett snabbt, ett för-
nämt, ett hjärtlöst klander på läpparna: »hur
kunde de lemna sina barn?» Men hon utta-
lade det ej. Lika hastigt som den tanken
föddes, dog den. Nu slog det henne för
första gången, att hon, den rika, den utsökt
bildade, flyttad ur sin ram, ieke längre skulle
kunna skyddas af denna fördom för jämförel-
ser, att här dömdes man hjärta för hjärta,
brott för brott — utan hänsyn till person.
Hon själf, hade hon inte, tänkte hon inte
öfverge — — — hade hon icke haft
mod att lemna, utan att nöd tvingade henne,
hennes enda — — — Nej, hon dömde inte
arbetarfolket, hon afundades dem: de hade
kunnat älska, de, i alla fall. Ty deras kär-
lek hade ju kraft att draga deras små till-
baka till dem, öfver både land och haf, och
hon, som ansåg sig nästan af finare kött och
ben än dessa grofva naturmänniskor, skulle
hennes kärlek kunna, hvad deras kunde?
Folkströmmen förde dem nu ett stycke
framåt igen — det var som regelbundna stö-
tar, korta svallvågor hvarje gång de, som
blifvit försedda med biljetter, vikit om åt ut-
gången och en ny grupp fyllt upp tomrum-
met.
Den oreda och det virrvarr, som uppstodo
i trängseln, tvingade hennes tankar med en
praktisk detaljs brutalitet åter till verklighe-
ten, som en il kastar vinden åt ett nytt vä-
derstreck. När allt blef stilla igen, kom
hon ihåg barnen och vände sig om: de voro
alldeles bredvid. Genom att glida tätt efter
henne, hade de lyckats att ej bli skilda från
den vänliga damen, till hvilken både instink-
ten och behofvet af skydd drogo dem, ibland
alla dessa främlingar, som ej talat till dem,
eller lett emot dem som hon.
Men nu var det, som hade innerligheten
i hennes känsla blåst bort i denna lynnets
kastning. Hon kom blott ihåg de yttre kon-
turerna af deras historia, som läst från en
opersonlig trycksida i en bok. Och ett ord,
så tanklöst att det blef grymt, halkade vårds-
löst öfver hennes läppar:
»Och tror ni, att ni bli välkomna till
pappa och mamma?»
I deras trygga, lyckliga tillförsikt gick
ordet, uddlöst, vid sidan om deras hjärtan,
utan att såra dem, ty de svarade, vänligt
och gladt:
»Det står här, i brefvet; om de bara hade
pengar skulle de hemta oss öfver.»
Ett vänligt ord, som inte pareras, icke ge-
nom en motsvarande ovänlighet kan få sin
egen orättfärdighet förminskad, är den skar-
paste af förebråelser, och den unga kvinnan
rodnade också öfver sig själf, sin hjärtlösa
brist på känsla och hon frågade mildt, nästan
urskuldande:
»Och har ni fått pengar, småttingar?»
Den lilla tioåringen tog ett steg framför
systern och förklarade med en förtjusande
gest af manlig själfkänsla:
»Jo, vi ha sparat alla våra soustycken,
vi fick till frukostbröd i skolan, under ett
lielt år!»
Det vore svårt att återge den ton af man-
lig energi och allvar, hvarmed ordet »helt»
uttalades, ja mer än det: den erfarenhet af
kärleksförsakelser, af frestelser och strider,
som det lilla ordet omfattade, i ett enda ton-
fall. Den frågandes ögon hade fyllts af tå-
rar. Det dröjde också en sekund, innan hon
kunde beherska rösten med den sorgsna tim
bren, nu vibrerande varm af rörelse:
»Stackars små, men det räcker ju inte mer
än till Rouen! Sedan skall ni till en ny
stad som heter Le Havre — och så resa
många, många dagar öfver ett stort, stort haf
för att komma fram till New-York.»
Barnen bara stirrade på henne, förfärade,
skrämda. Så långt —- — — långt — —
till pappa och mamma? Och for första gån-
gen efter skilsmässan från föräldrarna, smög
sig en visshet, en smärtans förnimmelse af
den ofattliga vidden af det hemska, omätliga
afståndet, som skilde dem åt, öfver deras
hittills så trohjärtadt sorglösa sinnen. Och
de nyss så af sol och hopp bräddfulla barna-
ögon stodo nu blanka af tårar, dock utan
en förebråelse mot den, som plågade dem så.
Denna stumma, tysta klagan, bakom hvil-
ken låg en skrämd fråga, grep henne mer
än allt annat; ehuru det blott var så små-
ningom hon kom fram till det henne själf
så personliga däruti. Ty först tänkte hon
på dessa närmaste: på dessa försvarslösa
barn, hvilkas första tårar skulle följas af så
många andra — kanske ej lika lätta, kan-
ske ej så jämförelsevis smärtfria — innan
deras moder skulle få kyssa bort dem. Deras
moder! Hon skulle få — — och hon själf?
Hon hade blifvit likblek under den stic-
kande smärta, som sved inom henne. Ah,
hon hade ju förbjudit sig själf att tänka på
detta, på de tårar som skulle bränna de ljuf-
vaste ögon hon sett, sitt eget barns, tårar,
som ej skulle lätta det lilla barnahjärta, som
göt dem, utan fläcka det, ty de skulle lära
denna barnasjäl, hvad skam var, ja, huru
skammen öfver en moder känns; men hon
hade ju förbjudit sig själf att tänka härpå!
Förbjudit? — Ack!
Åh, det var outhärdligt, dessa stora, tår-
skymda ögon, med den sorgsna frågan ! Hvar-
för stirrade de på henne? Hvad hade hon
med dem att göra? Hon ville, hon måste
bli fri — hon var för ung för att lida sig
fram till ålderdom, hon ville lefva sig fram
dit, med all den rätt och den fart och den
kraft, som det sjudande blodet krafde.
Hon hade försökt att vända sig bort, men
hon kunde ej ; en kraft, stark därför att den
var okänd och dold, tvang henne att se dit;
att i de tårarna känna igen hennes eget barns
stumma anklagelse ropa emot henne —- ropa
utan stämma — döma utan ord — och neka
henne lifvets lycka. Ännu kämpade hon
emot — hade då icke hjärtats lifslust rätt,
ja, just rätt att svalla så djupt och starkt
det mäktar?
Nej -— icke om det rifver med i svallet
ett annat lif, vore det också ens eget — ty
äfven det är oss i kärlek anförtrodt —■ ur
kärlek sprunget, till kärlek vigdt.
Och då, plötsligt, oemotståndligt sjönk vid
minnet af barnets blick, minnet af ett par
andra, glödande, förvillande onda ögon, de
som fått hennes hjärta att slå så högt, att
hon ej sett, det hennes lifs starka svallvåg
bar barnet med sig mot det djup, där de
båda skulle gått förlorade — förlorade? Var
det möjligt! Jo, ty för att vinna hoppet om
kärlek — mera kunde det aldrig bli —
måste hon förpanta tvänne lif. Nu begrep
hon det: stämpeln som skulle falla på res-
biljetten, den var ett smutsigt varumärke på
henne själf.
De hade hunnit fram till luckan, men bar-
nen hade vikit åt sidan, de vågade sig ej
fram: de hade ju icke nog med pengar. Den
unga kvinnan vaknade upp ur sina tankar
vid att höra röster omkring sig. Det var
emigranterna, hvilka hört samtalet, och nu
rådslogo sinsemellan, om de inte skulle kunna
hjälpa barnen. Genast sträcktes där fram
från alla håll små besparade summor till ar-
betskarlen i blus, som först uttalat den tve-
kande frågan, om man inte kunde »töja lite»
på slantarne, så de räckte till åt barnen
med? Och som det ju bara är de riktigt
utfattiga själfva, som ha råd att vara gif-
milda, så gafs där utan knot, hvad som skulle
användts till att mätta den egna hungern
med.
Den unga kvinnan fattade ögonblickligen
situationen och med den sitt beslut. Hon
reste på det böjda hufvudet; hon hade åter-
fått den vanliga säkra, stolta hållningen, den
hon egt som hederlig kvinna. Bröstet häfde
sig häftigt än en gång — det var blott en
suck — men hon hade andats bort sin
smärta.
Hon vände sig till blusmannen:
»Jag betalar för barnen,» sade hon blott.
Sedan hon köpt biljetterna, lemnade hon
gossen dem — vek sedan stilla och ödmjukt
åt sidan för dessa, hvilkas allsmäktiga tro
gick så trygg mot Amerika — för dessa
små, som ej visste hvad svek ville säga.
Hon mötte sedan åter emigrantströmmen
på perrongen, där tåget stod. Hon ville re-
kommendera barnen åt några af mödrarna
under öfverresan. Men detta var obehöfligt:
mannen i blusen ville svara för dem och
icke lemna dem ur sikte, förr än föräldrarne
fått dem. Och alla de kringstående, kvinnor
som män, tycktes med blickar och gester gå
i borgen för hans löftes uppfyllande.
Och det var till en barnamördare, som
flydde, förklädd, sitt lands rättvisa, som hon
lemnat dem! Men äfven om hon vetat detta,
hade hon nog gjort på samma sätt: hon var
ju icke bättre än han, och när hon hade
kunnat väckas, räddas, så — ■—- — — —
Hon aflägsnade sig skyndsamt. Hon måste
hem så fort hon kunde gå, ty hon kunde ej
få lättnad för ångerns kval annat än vid
sitt sofvande barns bädd. Där ville hon in-
vänta, i tårar och på knä, den ingående påsk-
morgonen. Ty inseglet var brutet: modern
hade stått upp ifrån de döda.
Kvartalsprenumeranter uppmanas att
ofördröjligen förnya prenumerationen,
enär upplagans storlek i god tid må-
ste bestämmas och senkommande löpa
risken att bli utan ett eller annat af
kvartalets första nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
