Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 13. 27 mars 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 I DUN 1891
Modern erotik.
Några bagateller i ett vidlyftigt ämne
af Alvar Arfwidsson.
I.
Hvad en fransk författare tänker om kärleken.
■
Paris var det för ett halfär sedan ett
giftermål, som väckte oerhördt uppseende.
Bourget gifte sig.
Inte var det, förstås, hela Paris — ehuru
delvis äfven i den bemärkelsen —, som för-
satts i en så febril uppståndelse; det var
kvinnornas värld. Ty personen i fråga var
ej hr Bourget hvilken som helst, det var
författaren till Cruelle énigme, Mensonges och
Un cœur de femme, den fine porträttisten,
skriftställaren på modet, den oöfverträffade
tolkaren af kärlekens subtilaste fenomen,
kvinnohjärtats aristokratiske analytiker, det
var kvinnans korade gunstling, det var kvin-
nans afgudade Paul Bourget.
I världsstaden svärmar man för en skrift-
ställare ungefär som man i Stockholm svär-
mar för en kunglig tenor med strupkatarr,
och det är lätt att förstå, med hvilka käns-
lor man i allmänhet mottog underrättelsen om
Hymens senaste eröfring. På ett håll var man
dock belåten ... på sätt och vis. Och det
var bland de vackra judinnorna i kvarteren
kring Parc Monceau och Place de P Etoile:
den lyckliga, fröken Minnie David, var en
(mycket rik) judinna, och de små israelitiska
damerna upptogo föreningen helt enkelt som
en komplimang åt dem alla. Och så skulle
ju den charmante unge diktaren egna mer
tid åt det mondaina lif, hvarifrån enstörings-
lifvet i Faubourg Saint Germain dittills hade
dragit honom!
* *
*
.. . Men det var ej därom jag ville tala.
Samtidigt utsände Bourget en deliciös liten
samling nya variationer på hans gamla tema.
Denna bok, som jag först i dagarne fått läsa,
heter Den moderna kärlekens fysiologi.
Ämnet intresserar er, jag är öfvertygad
därom.
Det finns väl ingen människa, om än till
ytan aldrig så kall och skeptisk, som ej
torde ha älskat åtminstone en gång i sitt lif;
hvad det nu blifvit af kärleken — om den
är ett hopp eller ett minne (någotdera är
det alltid), ett par, tre tusen i årsränta eller
några bleknade rosenblad i en chiffonierlåda
— hör ej till saken.
Och edert kön har nu en alldeles särskildt
renommée i detta fall. Kvinnan är gjord
att älska, det är en fras, som sagts er af
mer än en skald (om det nu öfver hufvud
taget är någon fras!)
* *
*
Somliga älska med hjärtat, andra med
hufvudet, andra åter med sinnena.
Kvinnan af folket älskar af instinkt, för
att glömma arbetet och bekymren; den andra,
den priviligierade kvinnan älskarför att glömma
— ledsnaden,
Som ni finner, ligger det mycken skepticism
redan häri. Och hvilken kontrast är också
ej Bourget såsom iakttagare på det erotiska
själsområdet mot sin berömde landsman, den
blide, naive Michelet!
Bourget är skeptiker ända ut i fingerspet-
sarne.
Han tror ej på männens beständighet, han
ser egoism i alla våra handlingar. Egoismen
kan väl slumra, menar han, men så fort
hjärtat kallnar det allra ringaste, vaknar den
och bryter sig fram i dubbelt brutala, dubbelt
hänsynslösa former.
Men — här kommer det egendomliga —-
denne kvinnans gunstling par préférence sko-
nar kvinnan knappt mindre än mannen.
Enligt Bourget har hon .. . vågar jag säga
det? - -ett hjärta med vingar.
Jag skulle ej vilja tillråda er att bläddra
i dessa studier öfver la physiologie de Vamour
moderne, som jag har framför mig. Helt
säkert skulle ni komma till samma resultat,
som då ni lägger en s. k. läkarebok ifrån er
— att ni har de där sjukdomarne allesam-
mans med hull och hår.
* *
*
Om ni i stället behagar lyssna, vill jag på
måfå ta några af de kvinnoporträtt, som er
elake beundrare med så lätt hand tecknat.
Det finns en exalterad typ, som han kallar
skådespelerskan. Plan erinrar om den lätthet,
hvarmed man t. ex. vid berättandet af en
händelse, som man upplifvat, kan dupera sig
sjelf, kan förfalska verkligheten, utan att
man själf vill det och märker det, ända tills
att en vän, som varit ögonvittne, korrigerar
ens uppgift. Detta fenomen — osanniug på
god tro —- blir, säger Bourget, hos vissa
kvinnor en ständig vana, en andra natur,
som ärosann och på samma gång uppriktig.
Och så framträder skådespelerskan, icke den,
som af verkligt intresse spelar en roll, utan
den, som spelar denna roll för sig själf. Ve
den, som får tjäna henne till förevändning,
om hon för honom inbillar sig hafva »hvad
som på modisternas språk kallas en stor
passion»! Hon måstelägga i dagen känslor,
och hon skall omstörta hans lif, hon skall
uppföra den ena scenen efter den andra, hon
skall förgifta sig och bli frisk igen för att
sedan för hela världen utbasunera sitt själf-
mord.
»Skådespelerskan» skiljer sig vida från
en annan varietet, den literära, som mest an-
träffas i landsorten. Medan »skådespelerskan»
själf har skapat sig den typ, hon förverkligar,
så kopierar den literära helt slafviskt en
skald eller en romanförfattare. Feuillet-
beundrarinnan drömmer om rendez-vous’er i
en parkpaviljong i månskenet, Goncourt-be-
undrarinnan gör förberedelser att mottaga er i
en japansk morgonrock o. s. v. Alla den
literäras göranden och låtanden, alla hennes
kärleksbref kunna liksom illustrationerna i
en bok åtföljas af hänvisningen: sid. 25 del 2.
Den fåfänga tillhör en varietet, som Bour-
get kallar »kärlekens snobbar». Hos henne
har endast den utsikten att lyckas, som är
mannen för dagen. Den ena inbillar sig
vara förälskad i en målare, den andra i en
literatör, en tredje i en teatersångare, en fjärde
i en politiker o. s. v.
Den imiterande, slutligen, är en dam, som
tagit till modell en annan dam, vanligen ur
hennes egen umgängessfer, men ofta nog ur
en högre klass. Denna andra har ett hotell,
och den imiterande skall naturligtvis också ha
ett hotell; — ett ekipage, och den imiterande
skaffar sig ett dylikt; — taflor, och den imi-
terande köper sig genast taflor. »Fru X.,
som alltid gör, hvad jag gör!» kallar hon
sedan den andra. Om en man vill vinna
den imiterandes hjärta, så har han blott att
öfvertyga henne om, att han ej är likgiltig
för den andra.
* *
*
Men nog för denna gång.
Har Bourget genom min lilla resumé fallit
i onåd, skall jag nästa gång söka ge er en
bättre tanke om honom.
Och om det där med läkarboken skulle
ha inträffat, om ni nu med en viss ängslan
tror er ega eller ha egt ett enda det allra
obetydligaste symptom till någon af de där
sjukdomarne, så lugna er med, att när läka-
ren kommer, han förklarar alltsammans blott
vara inbillning.
(gr (Gösta Berlings saga
medföljde som bekant nyligen som
extrabilaga till dem, som prenumererat
å Idun med Modetidning. Ett mindre
antal exemplar finnes ännu kvar af
nämnda bilaga, som därför i mån af till-
gång kan erhållas mot insändande till
redaktionen af 30 öre i sparmärken (ej
frimärken).
Påskgröten, påskriset och
påskäggen.
n god gröt pä bordet om påskaftonen är gammal
svensk sed. Och vilja vi vara riktigt säkra om
att fägna gummen, kunna vi ju bereda den efter föl-
jande recept.
Sex deciliter (ungefär ett halfstop) goda karolina-
risgryn sköljas 4 gånger i kokhett vatten. Sista gån-
gen grynen sköljas, vispas de duktigt i vattnet, för
att man skall få bort syran ur dem.. Sedan afhälles
vattnet noga, hvarpå grynen tillika med 4 liter oskum-
mad mjölk slås i en med smör väl smord gryta. Då
mjölken kokt upp, ilägges litet salt och socker efter
smak. Hela tiden gröten kokar, röres den flitigt
med en träslef, och allt efter som mjölken kokar in,
spädes den på med oskummad mjölk. Gröten får
koka öfver sakta eld. Då gröten är färdig, bör den
vara någorlunda tjock, och grynen nästan sönder-
kokta. Den hälles då genast upp i fat eller karott
och får stå att skinna sig, hvarpå den beströs med
ett tjockt lager strösocker, öfver hvilket hålles ett
glödgadt karamelljärn eller, i brist på sådant, en väl
rengjord glödgad eldgaflel för att få sockret att bilda
karamellskorpa på gröten, hvilken serveras med gräd-
de eller gräddmjölk, socker och kanel.
En hvit böna — eller skalad sötmandel — lägges i
grötkarotten, då den bäres in på bordet. Då uppstår
alltid bland bordsgästerna en skämtsam täflan att
få bönan, ty den, som lyckas finna henne, »blir först
gift».
Ingen får äta af gröten, innan rättighet därtill för-
värfvats genom att rimma för densamma, ty
»den, som detta ej vill göra,
han får ej gröten till munnen föra».
* *
*
Påskriset prydes med bladguld, granna fjädrar,
band och »profetior», d. v. s. långa pappersremsor
med skrifna spådomar, verser, deviser och ordspråk.
Profetiorna skrifvas med oläsliga bokstäfver, hvilket
tillgår på följande sätt: Tre delar ister och en del
venetiansk terpentin smältas äfver svag koleld och
blandas väl tillsamman. Med en pensel eller bomulls-
sudd, doppad i blandningen, bestryker man noga,
men mycket tunnt, ett postpappersark och lägger
sedan detta med den smorda sidan på ett annat post-
pappersark, hvarå man skrifver med en blyertspenna
på papperet, då det skrifna kvarstår på det undre
rena papperet, men icke blir synligt, förrän man be-
strör det med litet sand, zinober eller kolstybb, då
skriften liksom genom ett trollslag framträder.
I hvarje ris sätter man sådana profetior, som läm-
pa sig för den person, till hvilken man ger det.
# .-t:
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0110.html
