Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 107
I följande rader ämnar jag framlägga några
enkla rön, hvarigenom det lyckats mig att
hälla en tämligen liten barnkammare fri frän
s. k. barnkammarluft och därigenom frisk
och helsosam för mina små.
Först vill jag säga några ord om möble-
ringen. Den består af de i hvarje barnrum
oundgängliga möblerna: sköterskans och bar-
nens sängar, en byrå för barnens kläder, ett
bord, ett par stolar, ett tvättställ, en hög pall
och — ingenting vidare.
Både för sköterskan och barnen användas
järnsängar. Sådana äro lättare att hålla rena
och taga mindre plats än träsängar. Inga
stoppade möbler förekomma. Stolarnas ryg-
gar och sitsar äro af rotting, och träarbetet
i dem är rundsvarfvadt, så att barnen ej
löpa fara att stöta emot hvassa hörn och
kanter. Äfven bordsskifvan är rund. Det
öppna tvättstället är af en mycket enkel och
praktisk konstruktion. Det har två skifvor,
den ena ungefär 1/s meter under den andra,
och liknar närmast ett vanligt nattduksbord,
men är något större än ett sådant. Skifvorna
äro försedda med hvita vaxdukar, som dag-
ligen tvättas af. På den öfre skifvan stå
vattenkaraffin, glas, aseptinflaska m. m., på
den nedre — ungefär Vä meter från golfvet
och alltså i jämnhöjd med jungfruns arm, då
hon sitter och sköter barnen — tvättfat, hand-
kanna och tvålkopp. Från den undre skifvan
ned till golfvet sitter en rynkad kappa af
tunnt, blommigt tyg. Tvättstället är hvitmå-
ladt. Att använda kommoder och lavoarer
i barnkammare finner jag ytterst olämpligt.
Äfven med iakttagande af mycken noggranhet
är det svårt att hålla dem rena och luktfria,
och dess utom innebära de en nästan oemot-
ståndlig frestelse för dem, som sköta barnen,
att där lägga in våta och begagnade barn-
kläder, hvilka då i de flesta fall få ligga
kvar betydligt längre än det ögonblick, för
hvilket de blifvit ditkastade.
Framför tvättstället i mina barns rum lig-
ger en gul oljeduk, IV2 m. lång. Golfvet
under densamma hålles därigenom torrt och
rent. Det gör då ingenting, om man vid
tvättningen råkar spilla vatten, och vid om-
bytet på de små kan man utan olägenhet
kasta dit de begagnade kläderna. Vid bad-
ning sättes badkaret på oljeduken, hvars kan-
ter då vikas upp och stödjas helt enkelt af
några vedträn. På så sätt får man det kring-
plaskade vattnet samladt i oljeduken, som
sedan vikes ihop och tömmes. Denna duk
tvättas af och guides ren hvarje morgon.
Mellan sköterskans och barnens sängar
ligger om nätterna en gångmatta, så att den
förra ej behöfver gå på bara golfvet, när hon
ser till barnen.
Till byrån och bordet använder jag linne-
dukar; dessa bytas om, så snart de blifvit
smutsiga.
Nu ett par ord om barnkammarens skötsel
i öfrigt! På morgonen när barnen äro klädda
och lemnat rummet, företages städningen.
Fönstret öppnas, och sängarna få en god stund
stå ouppbäddade, så att sängkläderna bli ge-
nomvädrade. Lakanen skakas hvarje dag
utanför fönstret. På barnens madrasser har
jag lösa bomullsvar, som vid behof aftagas
och tvättas. Sopningen sker med våt viska
eller ock med en dammborste, öfverbunden
med en fuktig trasa. På så sätt undviker
man, att vid sopningen dammet står i högan
sky. Eldningen sker på morgonen, samtidigt
med städningen. En stund midt på dagen
och en stund på eftermiddagen vädras ånyo.
Det faller af sig själft, att våta kläder al-
I DU N
drig få ligga kvar inne i barnkammaren,
utan att de strax efter ombytet bäras ut.
Till sist vill jag nämna, att barnens rum
ej om dagarne hålles afstängdt från de andra,
utan att dörrarna till den öfriga våningen
stå öppna.
Ingrid GuHin.
”Iduns skollofskoloni.”
»Iduns skollofskoloni» —■ för alla våra
gamla vänner är detta ett Iran det förra
året väl bekant namn. För de nya, som
sedan den tiden trädt till, våga vi hoppas,
att den vackra idé, det representerar, snart
skall blifva lika omhuldad och kär. Ge-
nom frivilliga bidrag från våra läsarinnor
bereddes nämligen förliden sommar tillfälle
för 22 små fattiga Stockholmsbarn att efter
den långa mörka vinterns skolarbete till-
bringa en stärkande och glädjefull sommar-
sejour i skärgården — en förmån af oänd-
lig betydelse för dessa små från torftiga,
glädjefattiga hem.
Den varmhjärtade och rika frikostighet,
som i fjol kom den goda saken till del,
uppmuntrar oss mer än något annat att
nu komma åter med samma uppmaning till
alla våra läsarinnor: låtom oss öppna hand
och hjärta och med förenade krafter bi-
draga att äfven i år utsända
en egen skollofskoloni.
En mängd svårigheter, som i fjol bidrogo
att göra företaget vanskligt, men som dess
bättre genom edert stöd, kära läsarinnor,
så framgångsrikt öfvervunnos, äro nu redan
på förhand undanröjda. Så ega vi nu fär-
dig hela den kostsamma uppsättningen af
filtar, madrasser, kuddar, husgeråd. Vi tro
oss vidare våga påräkna att få lägga led-
ningen i samma dugande händer, som i
fjol så väl skildes från uppdraget. En
mängd erfarenheter, som då vunnos, kunna
i år tillgodogöras. Med ett ord — träder
blott edert intresse lika kraftigt till nu
som då, kunna vi gå med godt mod till
verket. Och därom äro vi visse; för en
god gärning hafva vi aldrig behöft vädja
förgäfves till svenska kvinnor.
De minsta bidrag mottagas med tack-
samhet; ingen, som något kan offra, skall
draga sig undan — det är vårt fasta hopp.
Insänden därför, ärade läsarinnor, oför-
töfvadt edra bidrag till Redaktionen af
Idun, Stockholm, i postanvisning eller post-
sparmärken (ej frimärken). Vid försän-
delsen bör tydligt angifvas, att densamma
är afsedd för » Iduns skollofskoloni».
Alla inflytande bidrag redovisas i Idun.
Själfva ha vi — liksom i fjol -—- som
grundplåt tecknat 100 kronor. Måtte den
rikt mångfaldigas!
Stockholm i april 1891.
Redaktionen.
Under rubrik ”Köksalmanack”
kommer från och med detta nummer den för alla
våra läsarinnor välkända signaturen »Sfen/a» att
redigera malsedclsafdelningen jämte densamma åt-
följande matlagningsrecept, en ackvisition till den
fasta redaktionen, hvilken vi våga hoppas, skall bli
mottagen med allmän tillfredsställelse.
Från antikens kvinnovärld.
Tre skisser för Idun af
Vilh. Lundström.
III.
Kvinnan i literaturen.
Î
ôrhânda menar någon af mina ärade läsa-
rinnor, som varsnar ofvanstående öfver-
skrift, att det här vore författarens me-
ning att lemna en skildring af den antika
kvinnan såsom verksam i literaturens tjänst.
På det hela taget vore emellertid en sådan
uppgift skäligen otacksam, ty de antika kvin-
norna voro allt utom literära — de flesta af
dem voro icke ens särdeles hemmastadda i
den ädla skrifkonsten ! I komedierna skämtas
ofta öfver den ohjälpliga handstilen i bref,
som skrifvits af kvinnor. Också eger hela
den antika literaturhistorien endast ett stort
kvinnonamn att uppvisa; egendomligt nog
tillhör detta namn literaturens gryningsperiod
— två och ett halft årtusende hafva svun-
nit, sedan Sappho i mjuka, välklingande ryt-
mer på den äoliske grekens melodiska tungo-
mål diktade sina oförgätliga kväden. Hon
var en entusiastisk kärlekens lofsjungarinna;
i sina veka toner lade hon in hela sin trå-
nande längtan, och med härliga bröllopshym-
ner ledsagade hon sina väninnor till brudge-
maken . . .
Så sjöng hon för andra kärlekens lyeka;
men själf fann hon, om sägnen talar sannt,
intet gensvar på sitt hjärtas trängtan, och
gripen af förtviflan, störtade hon sig från de
leukadiska klipporna i det joniska hafvets
vågor . . .
Arma Sappho, huru många hafva icke till
den dag i dag är följt ditt sorgliga exempel!
Men antiken eger ingen skaldinna, som
ens tillnärmelsevis kan ställas vid sidan af
Sappho.
Då skulle alltså en skildring af den antika
kvinnan i literaturens tjänst blifva skäligen
innehållsfattig; det är ej heller någon sådan
vi nu vilja prestera. Det är tvärtom den
skildring den antika literaturen ger af kvin-
nan, som vi skulle tillsammans något när-
mare skärskåda.
I hvilken belysning stod alltså kvinnan för
antikens skalder och prosaister? Efter den
framställning vi senast sökt gifva af äkten-
skapet behöfva vi ej längre söka efter svaret.
Det ger sig själft: sä vida de antika förfat-
tarne verkligen tagit sina karaktärer ur lif-
vet, måste den äldre literaturen hufvudsak-
ligen uppvisa de bättre kvinnotyperna, den
yngre åter hufvudsakligen eller endast dåliga
sådana. Och detta stämmer också i det när-
maste in med verkliga förhållandet.
Måhända har någon af mina läsarinnor
verkligen gjort bekantskap med en antik kvin-
nokaraktär. Ty det finns i själfva verket
en sådan, som ännu då och då lefver upp
på scenen — det är Sophokles’ Antigone,
föryngrad af Mendelssohns skaparsnille. Hvem
känner icke Oidipus-dotterns dystra saga, så-
dan antikens störste tragiker tolkat den?
Tung hvilade gudarnes vrede öfver Labdaki-
dernas hus. Förkrossad öfver sina ofrivil-
ligt begångna ogärningar, måste Oidipus gå
i landsflykt, och med uppoffrande barnakär-
lek följde den ädla Antigone sin fader, tills
han slutligen i Kolonos’ lund funnit en hvilo-
stad. Men förbannelsen följde allt fortfa-
rande Labdakidernas släkt. Brödrakriget
flammar upp mellan Oidipus’ söner, Antigo-
nes båda bröder falla för hvarandras hand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
